Något nytt, något gammalt, något blått… eller hur det nu var. Jag kom att tänka på ramsan när jag plockade ihop lästips till lördagstemat.
Tove Janssons Sommarboken hör till och jag tror att jag har tipsat varje år om Sophia och Farmorn och deras skärgårdssommar.
Jag brukar läsa ett par kapitel varje sommar och hittar alltid något nytt. Förr brukade jag ge den till väninnor med olyckliga kärlekar och uppmana dem att läsa kapitlet om Katten. ”Det är underligt med kärlek” sa Sophia om sin katt ”ju mer man älskar den andre ju mindre tycker den andra om en”. ”Det är alldeles riktigt” anmärkte farmorn ”och vad gör man då?” ”Man fortsätter att älska” svarade Sophia hotfullt ”man älskar värre och värre”. Hennes farmor suckade och sa ingenting.
Nu fastnar jag för andra berättelser. Som när farmorn berättar för Sophia om en seglats och Sophia (som är inne i en period då alla adjektiv inleds med as-, askallt, astråkigt…) undrar vem det var som styrde. ”Din farfar, naturligtvis, ”alltså han som jag var gift med.” ”Är du gift” utropade Sophia i yttersta förvåning. ”Asdumt” mumlade farmorn.
En annan obligatorisk sommarbok är Bryggan, av Anita Sjöberg. Här kan man läsa om hur det är när barnen flyttar hemifrån (”Tack för den här tiden” sade jag avsiktligt patetiskt för att ta udden av dramat. ”Larva dig inte” sa min f.d. sambo), om vad experter säger om mulltoaletter som inte levererar några skovlar mull, utan en motbjudande stinkande sörja (”Ni kissar väl inte där?” Sjöberg medger att det är ett av användningsområdena), om en hundraårig morfar som köper ny köksspis med tolv års garanti, om vad som får män att dras till vissa kvinnor och om villkoren för elabonnenter (mycket tuffa, kan jag berätta). Oumbärlig sommarläsning, med andra ord.
Vidare hade jag tänkt tipsa om en mycket inspirerande och trösterik trädgårdsbok, men den har syrran redan skrivit om här.
Slutligen en bra deckare som är så finurlig att jag inte kan skriva särskilt mycket om den utan att avslöja för mycket, Sanning med modifikation av Sara Lövestam. Hennes huvudperson, Kouplan, papperslös flykting från Iran, är definitivt annorlunda än de deckare vi har vant oss vid. Mycket läs- och tänkvärd!
Detta är sista lördagstemat för denna termin. Tack alla lördagsbloggare för intressanta inlägg på era bloggar och trevliga diskussioner i kommentarsbåset. Höstterminen börjar första lördagen i september. Vi ses då – eller förresten, vi ses nog under sommaren också, för bloggandet fortsätter ju, om än i temalösa, oordnade sommarformer!
Här finns övriga lördagstemabloggares lästips för sommaren:
Anna, Bildbloggen, Gnuttan Helena, Karin på Pettas, Livsrummet, Lisa Malin,musikanta, Olgakatt, Pensionären på ön, Pysseliten, Skrivarstugan, Spanaren, Stenstugu, Tove och Ulla
Vi for till Nora, redaktörn och jag, precis som de tre små gummorna. Nora, med sin fina bevarade träbebyggelse är en lyckligt lottad stad, tillsammans med Eksjö och Hjo, som slapp en brutal stadsomvandling när det begav sig. De är de tre städer i Sverige som får kalla sig Trästäder.
Detta är samma fågel, enligt mig. Skillnaden är bara att vår sketrost har hittat en munsbit av något slag. I Wiki finns dess olika namn med: norrländska skvakatrast, grantrost eller fjeldtrost, finlandssvenska skitutrast och skånska Berkedrösla.
Så jag vänder mig i stället till en van fågelfotograf för att klura ut hur han gör. Öppnar han inte fönstret? Eller har han kanske mer vältvättade fönster än jag? När jag försöker fota en fågel genom fönstret intresserar sig kameran med superzoomen mer för fluglortarna på fönstret än för fågeln på backen utanför.
Eh… det där med att ändra bildstorlek går till så här, berättade redaktörn. Så här ser det ut när man ska exportera från från Bilder. Om man klickar på den där lilla pilen till höger om JPEG-rutan, den ensamma pilen, så dyker det upp nya trevliga rutor. 
