Karin Englund

Att bli göstad

Postat den 28 januari, 2016 av Karin

I Facebookflödet fiskar jag upp ett ord som sannolikt kommer att hamna på nästa års nyordslista. ”Att bli göstad”. Det myntades för över en veckan sedan och har sedan spritts till många tidningar.

Det var Helsingborgs Dagblad som myntade begreppet ”att gösta” och ”att bli göstad” i samband med Guldbaggegalan, den 18 januari. Gösta Ekman överlämnade hedersbaggen till Birgitta Andersson och förväntades säga något om varför det var så rätt att hon fick den. Kanske berätta lite om henne från deras långa gemensamma skådespelarliv. Men i stället berättade han mest om sig själv, vilket har fått många att reagera.

Många krönikor och kåserier har den senaste veckan berättat om liknande situationer; bröllopstal där varken brud eller brudgum nämns, begravningstal där den avlidne tappas bort, tal till studenter som bara handlar om föräldramödorna, inte om studenten… Men även där har det handlar mer om Gösta än om Birgitta Andersson.

Så därför kommer hela juryns motivering här:

”Birgitta Andersson är en av vår tids absolut främsta komedienner. Verksam inom svensk film i över sex decennier har hon med lysande prestationer, i t ex filmklassiker som Att angöra en brygga, Svenska bilder, Ägget är löst och Äppelkriget, vunnit publikens hjärta. Hon är i särklass en av våra mest folkkära skådespelare som blivit Hedvig, Doris, Teskedsgumman och Abbes mamma i Madicken med hela svenska folket.” Ja, det visste vi ju och juryns motivering lästes upp på galan. Men ändå, det tål att upprepas. Jag tror att ALLT hon har gjort har varit bra. Hon är mycket värd sin hedersbagge.

Den där med att helst berätta om sig och sitt är nog ett rätt internationellt beteende, som på denna teckning som jag just kom att tänka på.

Här hemma har Johanna Koljonen använt begreppet ”ABF-mannen” om den där personen som ställer sig upp och berättar om något som hen brukar tala om oavsett vad kvällens diskussion handlar om, oftast maskerat som en fråga.

Debattledaren på bilden säger alltså:

”Vi har bara tid för en enda omständlig, självupptagen fråga som inte har något alls att göra med det som vi har talat om”

Publicerat i Att tolka, Debatt, Ord | Etiketter "att gösta", Birgitta Andersson, Guldbagge | 9 kommentarer

Snö

Postat den 23 januari, 2016 av Karin

Det är tydligen så att vi ser färger lite olika. Som barn fascinerades jag på vintern av alla olika färger som snön kunde få, i olika solljus och i skuggorna. Mest gult och blått, men också lila och rosa. Det hände väl att jag sa något i stil med: ”Vilka fina färger det är!” Kompisarna undrade vad jag menade. Det var ju vitt. Vitt och kanske lite mörkvitt.

Såhär såg jag det i tolvårsåldern, mycket nöjd med att jag fått låna mammas pastellfärger, som hade alla nyanser jag behövde. Hon hade fem lådor med pastellkritor i en fiffig ställning, som ett höghus med färger! Med vanliga kritor och vattenfärger var det svårare att få fram de färger jag såg, men bland alla pastellfärgerna kunde jag alltid hitta rätt färg.

Kolla här. En oredigerad bild av spår i snön. Jag tycker det är alla möjliga färger i bilden: blått, blålila, gult, gulrosa. Och det tycker faktiskt kameran också. Om jag tar in bilden i bildprogrammet och bara drar reglaget för färgintensitet lite åt höger framträder färgerna tydligare.

Redigeringsfunktionen kan bara göra färgerna mer intensiva om det finns några färger där från början som den kan förstärka.

Och det gör det ju och med lite starkare färgintensitet ser bilden ut såhär. Jag tycker nog att den nedre bilden är den mest naturtrogna. Eller kanske någonstans mitt emellan, egentligen.

Men visst finns det mulna dagar då snön nästan är bara många nyanser av vitt.

Nästan.

Snö är Helenas förslag till lördagstema idag. Här kan man läsa om de övriga lördagsbloggarnas förhållande till snö: Olgakatt Helena Karin på Åland Gnuttan Livsrummet Musikanta Pysseliten Tove Anki Anna Noton Music Pensionären på ön Klimakteriehäxan Min natur

Publicerat i Att måla, Att tolka, färg | Etiketter bildredigering, färger, snö | 32 kommentarer

Om ett år

Postat den 20 januari, 2016 av Karin

Idag om ett år kommer USA:s nästa president att installeras i en högtidlig ceremoni med installationstal och allt.

Washingtons installation, som ägde rum på Wall Street i New York

När USA:s första president, George Washington, installerades 1789 blev det inte mycket till tal. Andra gången, 1793, höll han det hittills kortaste installationstalet på 135 ord där han lovade att göra sitt bästa och om han misskötte sig fick man sparka honom. Det längsta installationstalet någonsin hölls 1841, av William Harrison, som pratade i två timmar i iskallt regn utan några ytterkläder. Väldigt oförnuftigt, för han blev förstås förkyld och en månad senare dog han i lunginflammation.

En ceremoni som lät tala om sig var Lincolns andra installation 1865, då hans vicepresident var stupfull, men ändå satte igång att orera tills någon tog tag i hans frackskört och drog ner honom från talarstolen. Därefter räddade Lincoln situationen med ett tal som var kort och tydligt och som anses vara ett av hans bästa.

Man skulle tro att installationstalen är späckade med one-liners, men det är ganska tunnsått. Några ofta citerade finns dock, som i Roosevelts tal 1933: ”the only thing we have to fear is fear itself”, Kennedys 1961: ”Ask not what your country can do for you but what you can do for your country.” Och Bill Clinton 1993: ”There is nothing wrong with America that cannot be cured by what is right with America.”

Nu börjar primärvalen i Iowa den första februari. När man hör på nyheterna idag att Sarah Palin stöder Donald Trump blir man fundersam. Det kan ge många extra röster från den kristna högern. Man bävar inför tanken på en presidentkandidat som förnekar att klimatförändringarna är ett problem, som vill bygga murar runt USA och som säger saker om kvinnor som inte lämpar sig att citera. Hur skulle hans installationstal se ut? Nej, den nyfikenheten vill jag nog inte ha stillad…

Här ser vi ett inslag med Tina Fey (som är kusligt lik Sarah Palin). Många av Feys/Palins repliker är tagna ordagrant från intervjuer med den riktiga Sarah Palin. Fler finns som inslag på Youtube.

Publicerat i historia | Etiketter Presidentval USA | 5 kommentarer

Kontraster

Postat den 16 januari, 2016 av Karin

Kontraster är dagen lördagstema, enligt Helena. Ett klurigt ämne, eftersom allting är relativt. Här har vi en någorlunda kontrastrik bild, där den nedre biten är vit och den övre mörkgrå. Tror vi. Men om man tittar enbart på de grå platta ytorna är de exakt samma färg. Ni tror mig inte? Jag trodde det inte heller när jag såg bilden, så jag skrev ut den på färgskrivaren, klippte ut ena grå fältet och lade intill det andra. Jovisst. Precis samma färg och mörkhetsgrad! Det är omgivningen som lurar oss.

Det där med att jämföra kan vara både nyttigt och riskabelt, särskilt människor emellan. När man är barn är det extra tydligt, eftersom man håller på att erövra kunskaper och färdigheter med stormsteg. Då finns det alltid någon som är ofattbart duktig och behärskar sådant som ter sig som ett mysterium. Men också andra som inte har begripit någonting alls och inte ens lärt sig cykla! (Fast ett halvår senare cyklar dom om en.)

Det är en nyttig lärdom det där, att det kan hänga på omgivningen om man känner sig stor eller liten, jätteduktig eller ej. Men det förutsätter ju att man går med på att låta omgivningen definiera en och få en att känna sig lite mindre eller större, beroende på omständigheterna.

Men det behöver man ju inte göra. De två gulröda gula prickarna är precis lika stora. Jag lovar! Mät får ni se.

Jag tror att det till exempel är när den där högra pricken glömt bort att den är precis lika stor som den vänstra som vi får uttryck som ”Stor padda i liten pöl”.

Nu ska jag se vad de övriga lördagsbloggarna har hittat för kontraster. Här finns de: Olgakatt Helena Karin på Åland Gnuttan Livsrummet Musikanta Pysseliten Tove Anki Anna Noton Music Pensionären på ön Klimakteriehäxan Min natur

Publicerat i Att tolka, Lördagstema | Etiketter kontraster, stor padda | 19 kommentarer

Små, små ord

Postat den 9 januari, 2016 av Karin

Helenas förslag till lördagstema är Små/stora ord. Jag överlåter stororden åt andra och skriver om de små. Som till exempel dessa:

”He hit hö´t!” En väldigt användbar liten fras när man hässjar hö och vill fylla på sin halvfulla hässja.

Det där lilla ordet ”he” gillar jag. Man hör ibland att svenskan inte har någon motsvarighet till engelskans behändiga ”put”, som alltså kan användas för sätta, ställa och lägga. He är kanske dialektalt, men om det blir mer spritt och använt kommer det med tiden att räknas till rikssvenskan.

Temat små ord gav mig anledning att leta fram Sara Lövestams grammatikbok Grejen med verb som är väldigt rolig och dessutom lärorik.

Hon har en intressant genomgång av hur verben grupperar sig beroende på hur de böjs. Varje grupp är en konjugation, men Lövestam ser dem, av pedagogiska skäl, som samhällsklasser.

Tänk er några verb som råkar träffas på krogen. Då skulle de, enligt Lövestam, göra som stockholmare brukar göra och fråga varandra var de bor. De starka verben, med gamla anor, bor i fjärde konjugationen (bryta–bröt–brutit, finna–fann–funnit) och de tycker sannolikt att de är finast. De kommer från urindoeuropeiskan och har alltså hängt med länge.

De regelbundna verben, allmänheten, bor i de två första konjugationerna. De är ett senare påhitt som uppstod i de germanska språken. Där hakar man bara på ett ”-de” eller ”-te” (laga – lagade, rymma – rymde, blåsa – blåste) när man böjer verbet.

Lövestam är också förtjust i ordet ”he”, bland annat för att det hör till den tredje konjugationen, som består av en liten exklusiv skara verb. De flesta ganska korta små verb, som klä, bo, sy och spy. Och he. När de böjs får de plötsligt -dde som ändelse. Sy sydde. Eller he hedde.

Den fjärde konjugationen med sina förnäma gamla verb kanske ser sig som lite adliga. Och där finns också en del knapadel, som enligt Svenska Akademien är ”halvsvaga” eller har ”defekt böjning”. Nä, säger Lövestam, så kan man väl inte behandla verb! De tillhör ju fjärde konjugationen hela bunten, ljuga ljög ljugit, såväl som dölja, dolde, dolt. Och så finns det några som fått lämna finsoffan och hamnat i de första två konjugationerna i stället, men de verkar trivas bra där också. Simma simmade simmat är idag vanligare än simma sam summit.

Dags att se vad andra lördagsbloggare har hittar för små eller stora ord. Här finns de: Olgakatt Helena Karin på Åland Gnuttan Livsrummet Musikanta Pysseliten Tove Anki Anna Noton Music Pensionären på ön Klimakteriehäxan Min natur

Publicerat i Lördagstema, Ord, Språk | Etiketter he, konjugationer, småord | 38 kommentarer

Men gubbgoogla då? Och fickringa?

Postat den 5 januari, 2016 av Karin

Språkrådets nyordslista känns mager och spretig i år. Många förlegade slangord från USA, som till exempel ”douche”, som hamnade på amerikanske slangordlistor redan kring millenieskiftet. Det används sällan och det vore trist om det fick fotfäste här, eftersom det är rätt otrevligt. Det ”betyder” eller syftar på en riktigt obehaglig person, som i ”Han är en riktig douche”. Men en douche, eller douch-bag är en egentligen en sanitetsprodukt för kvinnor, för att göra rent underlivet. Så när man kallar någon en douche – vad är det egentligen man säger då?

”Mansplaining” är också gammalt och har nog virvlat runt här i Sverige ett tag. Ursprunget är en essä av Rebecca Solnit, som beskriver hur hon på ett party 2003 råkar på en person som entusiastiskt börjar prata om en bok om fotografen Eadweard Muybridge. Författaren till boken råkade vara just Rebecca Solnit, vilket hon påpekar: ”I wrote it!” Den entusiastiske mannen låter sig inte bekomma utan fortsätter att förklara vad den handlar om och insisterar på att hon borde läsa den. Tills hennes kompis tröttnar, tar mannen i kragen, pekar på Solnit och ryter: ”SHE WROTE THAT BOOK!!!” Eller nåt åt det hållet. Hur som helst blev essän ”Men explain things to me” läst över hela världen och begreppet mansplaining uppstod. För rätt länge sedan.

Men finns det då inga bra nya ord på nyordslistan i år? Jovars. Jag gillar uttrycket ”faktaresistent”. Man träffar ju på personer ibland som trosvisst hävdar något som går stick i stäv med allt vi vet om verkligheten. Som de som anser att förintelsen inte ägt rum. I sådana fall passar begreppet faktaresistent ovanligt bra.

Men så finns det ett par ord som jag saknar på listan. Jag tror inte de varit med tidigare år heller, så förhoppningsvis kommer de nästa år.

Ett är det förtjusande ordet ”gubbgoogla”. Alltså sitta och spekulera och fundera tillsammans (slå fund, säger vi i Dalarna) för att hitta svaret på olika frågor. Som när någon viktig fotbollsmatch ägde rum, eller om Uganda gränsar till Burundi eller ej. Just sådana där samtal där var och en bidrar med sin pusselbit tills man kommit fram till något acceptabelt (”Rwanda ligger ju i vägen. Och Tanzania söderut. Nej, Burundi kan inte gränsa till Uganda.”) Och om man har tur får man sig en berättelse till livs om hur någon försökte ta sig över gränsen mellan några av dessa länder och som därför med viss säkerhet kan placera dem inbördes.

Ett annat användbart ord som jag inte sett i nyordslisorna är ”fickringa”. Det där när man kommer åt mobilen av misstag och den ringer upp något någon som man inte alls tänkt prata med. ”Ledsen, men det är en fickringning!” Ibland kan det vara kul att prata med någon helt oväntad, ibland inte. Men det behändiga ordet fickringa är bra att ha för att förklara varför man ringer!

Publicerat i Att tolka, Ord, Språk, Språkpolisen | Etiketter fickringa, gubbgoogla, nyord | 10 kommentarer

Magi

Postat den 1 januari, 2016 av Karin

Nytt år, med Magi som årets första lördagstema, enligt Helena. Jag kör igång redan idag, fast det är fredag. Och eftersom det nya året egentligen inte är något annat än en fiktiv siffra tänkte jag att det är intressant att titta lite närmre på talmagi, talmystik och sånt.

Ni vet det där med att siffran 13 skulle betyda otur medan tre är ett turtal. Det finns lite olika förklaringar de där föreställningarna, men ingen är särskilt övertygande.

Man brukar inte vilja vara tretton kring bordet, för det var man ju vid Jesu sista måltid, enligt bibeln, och sen gick det som det gick. Men å andra sidan, invänder vän av ordning, var ju Jesus och de tolv apostlarna tretton stycken hela tiden.

Det hjälps inte, föreställningen om att man inte kan vara tretton personer vid ett middagsbord är djupt rotad och det finns (fanns?) till och med en organisation i Frankrike, ”quatorzes” (”fjortonde”), med personer som ställer upp som den fjortonde gästen om någon skulle ha sån otur att att det skulle bli tretton kring bordet, på grund av återbud eller extragäster.

Men å andra sidan har det funnits kulturer där man delade in året i tretton månader (aztekerna, till exempel) och där man räknade med att det fanns tretton himlar, var och en med sig gud. Därför var tretton ett turtal.

Annars är nog talet 3 det vanligaste turtalet, något som går igen i de flesta kulturer.

Och nu snackar vi verkligen talmagi. Det finns en föreställning i många kulturer om att de jämna talen är jordbundna och materiella (jo, kvinnliga, förstås), medan de ojämna är andliga och manliga.

Kropp och själ. Om man då förenar det första manliga och första kvinnliga talet får man det heliga – eller magiska – talet tre!

Tre nornor i vår egen gamla gudavärld, tre ödesgudinnor bland de grekiska gudarna, kristendomens treenighet, de tre vise männen osv.

När man håller på med talmagi är det lätt hänt att man kommer in på den mer vetenskapliga kusinen talteori. Det är ett område som man troligen kan bli alldeles besatt av och jag tror jag ska vara glad åt att jag inte halkade in på det som ung! Om man fortsätter på det spåret finns det mycket att läsa om och räkna på.

Här är ett litet exempel, ett så kallat ”Armstrongtal”: 407. Ett Armstrongtal är ett tal där man kan ta varje siffra i talet och upphöja det med antalet siffror i talet, plussa ihop dem och då får man talet självt! Såhär: Det är tre siffror i 407. Fyra gånger fyra gånger fyra är 64, noll gånger noll gånger noll är noll, sju gånger sju gånger sju är 343. Om man lägger ihop dem, 64+0+343 blir det 407!

Testa själv på något annat Armstrongtal (han som kom på det heter Michael Armstrong): 153, 370, 371, 1634, 8208, 9474, 54748… Det är långa hopp mellan talen; jösses vad han måste ha räknat! De ensiffriga talen är också Armstrongtal, men det är ju inte så magiskt: Fem gånger ett är fem. Jaha, ja.

Undrar vad andra lördagsbloggare hittar på för magi. Det kan man kolla här: Olgakatt Helena Karin på Åland Gnuttan Livsrummet Musikanta Pysseliten Tove Anki Anna Noton Music Pensionären på ön Klimakteriehäxan Min natur

Publicerat i Lördagstema | Etiketter armstrongtal, magi, oturstal, turtal | 22 kommentarer

Vågar jag önska en trevlig avslutning på detta år…

Postat den 30 december, 2015 av Karin

Just nu diskuteras det livligt om, och i så fall när, uttrycket ”Gott slut!” är lämpligt. Såhär säger Sveriges Radio: ”Från dagen innan nyårsafton och fram till midnatt på nyårsafton går det bra att önska Gott slut!”

Men DN:s Magdalena Ribbing menar mycket bestämt att det är opassande att säga så överhuvudtaget.

Ribbing och andra som ogillar uttrycket menar att det kan misstolkas. Men är inte det en osannolikt paranoid tolkning? Om jag önskar någon ”Gott slut!” så här års räknar jag med att vederbörande fattar att jag vill att det ska bli en trevlig avslutning på året. Inte sjutton tror mina vänner att jag önskar livet ur dem!

Den här mångtydiga Gott-slut-hälsningen hittade jag på ett traktormuseum i Bernhardshof i Österrike

I känsliga lägen får man väl låna tyskans trevliga slut-på-året-hälsning: Guten Rutsch! Det vill säga God skjuts in i det nya året! Ungefär. Språkvetare grälar om det uttryckets ursprung i Tyskland, men det ska jag inte gå in på här. Det är ju rätt charmigt, tycker jag: Nu rutschar vi in i ett nytt år!

För att ni inte ska känna er vilsna i det nya året kan jag också berätta att Gott nytt år kan användas från midnatt då det nya året börjar och några dagar framöver, tills folk tröttnar.

Därefter tar man till ”God fortsättning!” igen (som man redan kört med i mellandagarna, men då som god fortsättning på julen) ungefär fram till trettondagen. Eller när som helst egentligen. Vem vill inte ha en god fortsättning oavsett årstid?

Gott nytt år-korten från förr har ofta tomtar som sliter på övertid och tjänstgör även på nyåret. Den här missbelåtna tomten till vänster tränar på att ringa in det nya året.

Men den här tomten är lite gladare över sitt nyårsjobb. Han har fått en massa fyrklöver och dessutom kanske dubbelt OB-tillägg.

Vad jag egentligen försöker säga är att jag hoppas att ni alla får en trevlig nyårshelg och ett bra 2016!

Publicerat i Att tolka, Debatt | Etiketter Gott nytt år, gott slut | 12 kommentarer

Återblick

Postat den 26 december, 2015 av Karin

Sista lördagstemat i år är Återblick, enligt Anna, vilket också kan tolkas som Halvårskoll. När jag kollar igenom bilderna från senaste halvåret går det bland annat att urskilja ett kulturspår. I juli, till exempel, var vi på Avesta Art flera gånger. Första gången med barnbarnen. De tillverkade hästar, hus och rymdfarkoster och sprang glatt runt i en labyrint som jag inte vågar mig in i.

Och sedan tillsammans med Olgakatt då vi tillsammans kunde beundra de olika utställningarna, bland annat en rad Stenmarksbilder, som denna.

Och fundera över om man kanske skulle kika bakom dessa duschdraperier…

I augusti var det som vanligt Johan-Olov-dag hos oss i Horndal, där det bjöds på smedmat, kaffe och kringlor och novell av författaren.

I september drog Sällskapsliv på ABF igång. Det är de olika litterära sällskapen som ordnar träffar fem söndagar per termin, där olika författarskap presenteras. Det första i höstas var Aksel Lindströmsällskapet, och man läste berättelsen om Storsjöodjuret med sådan inlevelse att jag gick från mötet övertygad om att Storsjöodjuret existerar.

I oktober var det dags för gissningar på årets nobelpristagare i litteratur och jag gissade alldeles bortitok på Amos Oz.

I november var det i stället kulturvandalism, när Kolingsborg vid Slussen revs. I byggnaden fanns målningar av Ingemar Callenberg, som skildrade arbetslivet kring Slussen. Stadens förvaltning försäkrar att konstverken dokumenterats enligt konstens alla regler, vilket ger begreppet ”konstens alla regler” en ny innebörd (fotografera och förstör).

Och så blev det december och dags för jullovsbesök med barnbarnen på Kulturhuset som har en bra avdelning som heter ”rum för barn”. Innan vi hann dit fastnade barnbarnen dock på plan ett där det finns bord med schackspel. Det är bara att sätta sig ner och spela. Eller, om man är ensam, att slå sig ner och se om det dyker upp någon annan som är spelsugen. Mycket trevligt.

Av allt som hänt det senaste halvåret var detta bara en liten rännil. Nu är året nästan slut och jag önskar alla som läser denna blogg ett riktigt bra 2016.

Det här kortet är från början av 1900-talet (eller kanske från slutet av 1800-talet) och kommer från svenska Freds- och skiljedomsföreningen, där min farfar var medlem. Låt oss hoppas på ett fredligare 2016!

Tack Anna för decemberteman! Tack alla medbloggare för ett trevligt och innehållsrikt bloggår! Här har vi alla andra lördagsbloggares halvårsredovisningar: Olgakatt Helena Karin på Åland Gnuttan Livsrummet Musikanta Pysseliten Tove Anki Anna Noton Music Pensionären på ön Klimakteriehäxan Min natur

Publicerat i historia, konst, Lördagstema | Etiketter Aksel Lindström, Avesta Art, halvårskoll, Ingemar Callenberg, Johan-Olovdagen, Kolingsborg, svenska freda | 22 kommentarer

Så har det alltid varit!

Postat den 20 december, 2015 av Karin

Annas välfunna lördagstema såhär inför jul är: Så har det alltid varit

Och jag tänker på alla miljöer och traditioner som jag firat jul i. Som när jag envisades med julgran, sill och pepparkakor vid Indiska Oceanen, strax söder om ekvatorn. Sillen skickades från Sverige. Pepparkakorna bakade jag själv, för första gången i mitt liv. Tjocka, mjölstinna och felkryddade. Julgranen var en småtrött palm. De blev sisådär, ingen riktig höjdarjul. När intresserade kompisar i Dar es Salaam bad mig förklara vad jag höll på med gick jag bet. ”Jo, men så har vi ju alltid gjort” hörde jag mig själv säga. ”Så har det alltid varit.” ”Har det?” sa mina tanzanska vänner vänligt intresserade. ”Var då?”

Och den där julen i USA när våra kompisar våndades över julgran eller ej. Barnen ville gärna ha en, men inte föräldrarna. Jag tänkte att det var någon miljögrej och försäkrade dem att granar växer som gräs, så det är nog inget problem med en och annan julgran. ”Klart ni ska ha gran om ni känner för det!” De påminde mig då om att det inte var brukligt i judiska kretsar. Nähä. Nej, det förstås….

När man har barn i familjen uppstår traditioner snabbt. Det innebär i stort sett att man ska göra samma som man gjorde förra året. Barn är traditionalister och vill gärna att det ska vara som det alltid har varit. Dvs som förra året. Men ändrar man rutinerna blir de nya inslagen i julfirandet tradition lika snabbt.

Samhället ändrar också sina traditioner, om än lite långsammare. Juldagen var förr nästan som långfredagen.

Allt var stängt och man skulle hålla sig hemma och läsa julklappsböcker och lyssna på radio. Jag fick inte kila över till min bästa kompis; inte ens RINGA henne för att berätta om julklapparna.

Och artister som var för roliga på juldagen fick betala böter.

Det fick alla som firade jul i Sovjetunionen också, i bästa fall. Hade de otur kunde de hamna i fängelse. Alla religiösa högtider förbjöds i det kommunistiska Sovjet efter 1917.

Men hur förklarar man då en bild som denna, med Stalin och alla glada barn och julgran och allt? Jo, det sägs att Stalin blev inbjuden till en julfest på Brittiska ambassaden i Moskva 1935. Han kunde naturligtvis inte gå på något sådant, men han gav efter för barnen Vasilis och Svetlanas böner om att få delta. De kom sedan hem från julfesten med tindrande ögon och rosiga kinder och förkunnade att de ALDRIG hade haft så roligt.

Det lär vara ursprunget till den variant på julen som började firas i Sovjetunionen från nyårsdagen 1936. I ett radiotal strax efter den där julfesten på ambassaden, som hans barn varit på, meddelade kamrat Stalin att det var dags att fira de framsteg som gjorts tack vare hans ekonomiska planering. Det borde firas i varje hem den första januari och gå till så att man tog in en gran i huset och ordnade med en farfar Frost som kom med presenter till barnen.

Efter Sojetunionens fall har man återinfört julen, enligt den julianska kalendern, den 7 januari. Det är en helt och hållet religiös högtid. Presenter och julgran och sånt har man den första januari. För så har det ju alltid varit…

Jag är lite sen med lördagstemat, men nu ska jag se vad alla andra lördagstemabloggare skriver om detta tema: Olgakatt Helena Karin på Åland Gnuttan Livsrummet Musikanta Pysseliten Tove Anki Anna Noton Music Pensionären på ön Klimakteriehäxan Min natur

Publicerat i Att tolka, historia, Lördagstema | Etiketter jultraditioner | 16 kommentarer