Karin Englund

Kristallnatten, eller novemberpogromerna

Postat den 10 november, 2015 av Karin

I går var det den så kallade Kristallnatten, eller Novemberpogromerna, som det numera allt oftare heter. Den 9 november 1938 startade pogromer riktade mot judar i Tyskland.

kristallnatten 400 judar dödades, 30 000 arresterades och fördes till koncentrationsläger. Hundratals synagogor brändes ner och tusentals butiker vandaliserades.

Det är de krossade butiksfönstren som givit upphov till beteckningen Kristallnatten.

Efteråt gavs judarna skulden för förödelsen, de fick betala skadestånd och tvingades dessutom städa upp i kaoset.

Den diskussion uppstått om det verkligen ska heta Kristallnatten är begriplig ut judisk synpunkt. Det var Hitlers propagandaminister Goebbels som hittade på det namnet. Det innebar att man fokuserade på krossat glas, inte på dödade och deporterade judar eller nedbrända synagogor. Men för många av oss som växte upp under efterkrigstiden har Kristallnatten fått en innebörd som går långt utöver Goebbels tänkta eufemism. Begreppet var så laddat med negativa vibbar att jag som ung hajade till när min mamma berättade att en vas var av kristallglas. Kristall – usch!

Idag är det många som vill att vi i stället ska använda begreppet Novemberpogromerna. Det kanske blir så med tiden, men jag tror man underskattar den svenska grundskolans insatser när det gäller att inskärpa Kristallnattens innebörd. Jag vill gärna tro att varje grundskoleunge vet att det från Hitlers och nazisternas sida var en test på hur långt man kunde gå. Skulle allmänheten reagera och protestera? Lärdomen är att alla måste vara på sin vakt. Eller som Martin Niemöller skrev:

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

Just nu läser jag en dagbok av en ung polsk pojke i Lodz, David Sierakowiak, som skriver om sin vardag. Det är lite blandat om politik, utflykter och familjebekymmer, som systerns tandläkarbesök. Men så kommer den 1 september 1939 och Hitler anfaller Polen. David är övertygad att England och Frankrike omedelbart ska komma till undsättning. Kanske USA också. Så blir det inte och situationen hårdnar.

Skolschemat läggs om så att det blir färre lektioner och bara på eftermiddagen. Sedan får han inte komma till skolan alls.

Han ångrar sin tidigare lättja och tänker: ”Så förbannat dum jag var på den tiden när jag klagade över att jag måste stiga upp tidigt för att gå till lektioner eller provskrivningar. Om den ändå kunde komma tillbaka!”

I december samma år kommer order om ”Davidstjärnor på höger sida av bröstet och på höger skulderblad. Barbariet går framåt. Snart befaller de väl oss väl att gå omkring med tjärade näsor och i kortbyxor.”

Det skulle bli bra mycket värre än så. David dog i gettot i Lodz 1943.

Publicerat i Att läsa, Böcker, historia | Etiketter "Kristallnatten", David Sierakowiak, Novemberpogromerna | 12 kommentarer

I min omgivning

Postat den 7 november, 2015 av Karin

Ny månad, nya lördagsteman. Musikanta föreslår I min omgivning idag. Jag skulle kunna ta något av mina tidigare inlägg om Slussen, till exempel det här, som visar hur det såg ut när klöverbladet var nytt och det modernaste och elegantaste man kunde tänka sig. Men ämnet är outtömligt och jag fortsätter gärna på temat och berättar om några konstnärer som höll till här.

Det här är Sigrid Hjerténs konstverk Skördemaskiner och violett lyftkran, så som hon såg motivet från ateljén på Katarinavägen. Det syns att hon gått i skola hos Matisse: färgerna, de branta perspektiven och inne/ute. Hon laddade ofta bilderna med någon figur som förbryllar. En porslinsfigur, en kvinna som vänder sig in mot rummet.

Här har vi maken, Isaac Grünewalds målning av samma utsikt.

De bodde i Drottsgården, på Katarinavägen 14 och hade sin ateljé strax intill. Drottsgården var mycket omdiskuterad när huset byggdes 1909. Det var högre än vad som var tillåtet, något som man löste genom att bygga två olika hus, ovanpå varandra, ett på Stadsgården och ett på Katarinavägen.

När det sedan revs på 1960-talet för att ge plats för nybygge följde man upp Drottsgårdens arkitektur i de nya husen. Det blev rätt lyckat, tycker jag. Ett stramt och snyggt avslut på Söders höjder. Tyvärr verkar det som om man kommer att förstöra den idén nu när planerna för Nya Slussen innebär att man kommer att bygga framför husen.

Men tillbaka till paret Hjertén – Grünewald. De hade sin ateljé i huset intill och här målade de en stor del av sin produktion särskilt under åren 1914 – 1919, då kriget hindrade dem från att åka till Paris. Det var också en träffpunkt för många samtida konstnärer. Den här målningen av Sigrid Hjertén fascinerade mig från första stund när jag såg den som ung. Det är uppenbart att det finns en hel del spänningar i rummet.

I soffan vid det gallerförsedda fönstret sitter Hjertén och ser rakt fram med tom blå blick, medan hennes man och Einar Jolin diskuterar livligt ovanför hennes huvud.

I förgrunden ser man Nils von Dardel tillsammans med en mycket dominerande, mondän dam. Det sägs vara Sigrid Hjerténs önskebild av sig själv. Glad, elegant, världsvan – till skillnad från den präktiga Sundsvallsflicka som hon (också) såg sig som.

Sonen Ivan, i förgrunden till höger, påminner om sin existens och på väggen hänger ett porträtt av en zigenarkvinna med ett barn i famnen. Hon ser ut att ha lust att ge sig av. Och till vänster skymtar en uppgiven kvinnofigur, en statyett som kan sjunka ihop när som helst. Ja, nog finns det en hel del att fundera på i den bilden.

Sigrid Hjertén hade mycket att kämpa både mot och för. Det kan sannerligen inte ha varit lätt att vara en begåvad konstnär, konstnärshustru och mamma samtidigt. Och att dessutom vara hänvisad till samma motiv som maken, i en bransch som handlar så mycket om att bli bedömd och att konkurrera. Det var inte lätt att vara Isaac Grünewald heller. Den tidens judehat innebar att han utsattes för otrevliga förtalskampanjer. Sigrid å sin sida blev förstås inte riktigt blev tagen på allvar, kvinna som hon var. Nu säljs hennes målning med den violetta lyftkranen på Stockholms auktionsverk, med utropspriset 10-12 miljoner kronor…

Huset där deras ateljé låg finns fortfarande kvar i min omgivning, på Katarinavägen 19.

Idag finns en trevlig restaurang i husets bottenvåning, eller två, egentligen, Lilla och Stora farbror Nikos. På sommaren kan man sitta ute och se ut över samma utsikt som Sigrid Hjertén. Farbror Nikos satsar också på konst. Ofta finns det fina små utställningar i restaurangen. Dessutom är maten mycket god, så det finns all anledning att bege sig dit.

Här kan man se hur övriga lördagstemabloggare har det i sin omgivning: Anna Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas, Klimakteriehäxan, Livsrummet Marietts Foto, musikanta, Olgakatt, Pensionären på ön, Pysseliten, Stenstugu, Tove Ulla-Minnatur

Publicerat i Att måla, konst, Lördagstema | Etiketter Farbror Nikos, Isaac Grünewald, Sigrid Hjertén, Violett lyftkran | 24 kommentarer

Vem vet…

Postat den 2 november, 2015 av Karin

Jag kommer på mig själv med att gnola Lisa Ekdahls populära visa, särskilt när jag är hemma om dagarna och kastar en blick ut genom fönstret.

Vem vet, inte du
Vem vet, inte jag
Vi vet ingenting nu
Vi vet inget idag

Anledningen till det måste vara Slusseneländet. Vem VET någon om detta idag? Hur det blir, vad det kommer att kosta, när det kommer att vara klart. Blir det någon tunnelbana till Nacka och blir det någon jättebussterminal under Katarinaberget? Vem vet?

Men den här bilden måste jag i alla fall visa, för den är smått sensationell. Kolla på kranen. Hon rör sig! Det syns kanske inte så bra på en stillbild, men i vanliga fall står den mer upprätt. Jag brukar reta mig på att en stor dyr kran (vad kostar den per dygn?) bara står där. År efter år! Men idag rörde hon i alla fall på sig lite grann. I minst en kvart.

Publicerat i Debatt | Etiketter Lisa Ekdahl, Slussen, Vem vet | 14 kommentarer

Meningsfull sysselsättning

Postat den 31 oktober, 2015 av Karin

Pettas-Karin har försett oss med meningsfulla lördagsteman denna månad (tack Karin!) och nu denna sista lördag tycker hon att vi ska ägna oss åt Meningsfull sysselsättning.

Det kan ju ta sig många uttryck, som till exempel att laga god mat till medmänniskor och till sig själv. Det känns alltmer som en meningsfull sysselsättning, att välja råvaror som har lite koll på varifrån de kommer och tillaga dem själv, så att man vet vad man får i sig.

Just nu läser jag den annorlunda kokboken Matmolekyler som jag verkligen gillar. Kanske för att den bekräftar några av mina käpphästar.

Som det här med lök. Lök är ryggraden i mycken matlagning, skriver författarna, Lisa Förare Winblad och Malin Sandström. Trots att lök är en av våra vanligaste råvaror och trots att den är älskad är den ändå ”en av kökets mest missförstådda och misshandlade råvaror”. Jag har alltid gillat ordentligt stekt lök, som gärna får bli brun, fast inte bränd, för då blir det beskt. Men samtidigt verkar alla andra tycka att det är en dödssynd att steka löken så att den blir brun. Glaserad ska den vara, genomskinligt ljusgul. Dock inte i Matmolekyler!

Om man får lök över kan de stå modell när man tränar på akvarellmålning – en annan meningsfull sysselsättning, som rensar hjärnan och skärper blicken.

I Matmolekyler slås fast att löken blir som allra bäst om man lägger ner flera timmar på lökstekning. När jag läser deras löklyriska skildringar förstår jag äntligen varför jag inte lyckats med löksoppa tidigare. Det recept jag gått efter i Vår kokbok tar en halvtimme att laga, och då hinner man rosta brödskivor och gratinera soppan också. I Matmolekylers recept tar det tre timmar att laga löksoppa. Jag kollar för säkerhets skull i Julia Childs kokbok också. Jo, hon har ungefär samma tillagningstid.

Vår kokbok har varit en följeslagare genom livet. Vi har nog åtminstone fem upplagor av den, den tidigaste från sextiotalet. Det är en förträfflig kokbok i på många sätt och den tar hänsyn till att man i regel inte har så gott om tid till matlagning.

Men OM man har möjlighet att låta till exempel den Marockanska lammgrytan (på sidan 365 i 25:e upplagan) koka ytterligare drygt två timmar blir den så otroligt mycket godare. Och i Matmolekyler förklaras ner på molekylnivå hur smaken påverkas av ”cellkollapsen” när råvarorna får koka länge och hur till exempel lök och kött påverkar varandra till det bättre.

Här är receptet på den marockanska lammgrytan om någon vill testa. Men minska vattenmängden och låt den gärna koka i fyra timmar under lock!

Och vad har övriga lördagstemabloggare ägnat sig åt för meningsfulla sysselsättningar då, månntro? Det kan man läsa om här: Anna Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas, Klimakteriehäxan, Livsrummet Marietts Foto, musikanta, Olgakatt, Pensionären på ön, Pysseliten, Stenstugu, Tove Ulla-Minnatur

Publicerat i Lördagstema, vikten | Etiketter Den goda franska maten, Julia Child, Lisa Förare Winbladh, Malin Sandström, Matmolekyler, Vår kokbok | 46 kommentarer

Alla helgon, allhelgona, Hollow Eve, Halloween

Postat den 30 oktober, 2015 av Karin

Alla helgons dag, Allhelgonadagen, Hollow Eve, Halloween… tycker ni det är förvirrande? Vänta bara tills jag förklarat för er!

Att fira de döda i månadsskiftet oktober-november faller sig ju naturligt, då allt stillnar av inför vintern.

Västerås riksdag 1527 då Gustav Vasa sa tack och hej till påven och införde den lutherska läran.

Även om helgon ju var ett papistiskt påfund hänger Allhelgonadagen fortfarande kvar i almanackan den 1 november (sedan 1772 dock inte längre som ”röd” dag).

Med tiden ville man ändå ha något mera helgaktigt för att fira de döda och då infördes Alla helgons dag 1952. Det är den lördag som infaller under perioden 31 oktober till 6 november och på fredagen är det följaktligen Allhelgonaafton.

Alla helgons dag heter på engelska (eller möjligen på lite ålderdomlig skotska) All Hollows’ Day. Kvällen innan heter All hollows’ eve, eller Halloween, då. I USA som är det stora Halloweenfirarlandet är det alltid den 31 oktober. I Sverige är det mer ovisst när det egentligen infaller. Många vill ha någon vecka mellan Halloweenspektaklen och den lugnare Alla helgons dag. De år då Alla helgons dag ligger en bit in i november brukar Halloween hamna helgen innan. Men i år är All hollows’ eve, dvs Allhelgonaafton idag, Alla Helgons dag och Halloween i morgon den 31 oktober och Allhelgonadagen på söndag den 1 november!

Sedan är de ju många som tycker att det där med Halloween bara är ett fånigt påfund som affärsmännen lurat på oss för att öka kommersen.

Men det är ett klent argument mot ivriga ungar som vill klä ut sig och karva pumpor och frossa i läskiga spindlar och naturtrogna plastfladdermöss.

Själv är jag lite svag för alla tillfällen till pyssel.

Pumpor är ju inte särskilt dyra och de är väldigt tacksamma att jobba med. Den här fina kannibalpumpan hittade jag på tidningen Lands pysselsida.

Vi får nog leva med den här hopblandningar av bus och godis och stillsamma stunder på kyrkogården. Det står nog inte på förrän vi har lite Thanksgiving inblandat i hösthelgerna också. Det gör inget, tycker jag.

Publicerat i Att tolka, Döden, historia | Etiketter All Hollows Eve, Alla helgons dag, Allhelgonadagen, halloween | 22 kommentarer

Ny granne

Postat den 29 oktober, 2015 av Karin

Om man går från Mosebacke nerför Östgötagatan till höger i bild, kommer man efter något kvarter till en ny trevlig granne.

Just som pälsängrarna ätit upp alla hårrötterna i pälsen på min gamla Laminofåtölj, så att den den började se outhärdligt skabbig och flintskallig ut, dök lösningen upp runt hörnet.

Så här såg fåtöljen ut under sin storhetstid, men sedan har det gått utför. De senaste åren har den står i en undanskymd vrå, utom då det behövts extra sittplatser i vardagsrummet. Då har den fått komma fram och hälsa på gästerna, dock med ett skynke över sig. Som naturligtvis halkar ner och skrynklar till sig (skynket, alltså) och ser rätt trist ut det också. Den borde kanske kläs om, har vi sagt oss åtskilliga gånger, men var finns det en bra verkstad som fixar tilltufsade möbler?

Och just som jag sa till fåtöljen att nu åker du nog ner i källaren, tills vi hittar någon som kan förbarma sig, just då dyker nya grannen upp: en tapetserarverkstad. Sådana ägnar sig alltså numera inte åt att tapetsera utan åt att rädda livet på möbler som behöver ny stoppning eller nya kläder. Stilbrott heter den och det passar mig perfekt. En Lamino ska naturligtvis vara klädd i fårskinn, men eftersom jag har ullsanerat hemmet, för att göra livet surt för pälsängrar och mal, var det inte aktuellt. Det känns verkligen som ett stilbrott att välja tyg i stället för skinn och då kan man behöva hjälp av expertis som har Stilbrott till förnamn!

Efter en hel del funderande valde jag det här tyget, vilket var lika oväntat för mig som för min omgivning. Rött?! Mönstrat?

Jag gick tillbaka till butiken en gång för att ändra mig. Inte kan jag väl ha en fåtölj med ett illrött monster-mönster? Jo, det kan jag, kom jag fram till när jag såg det på nytt. Det är ju inte alls illrött. Stilbrottet funkar, tycker jag och stolen är lika skön att sitta i som förut. Skönt att slippa skrota en i stort sett fungerande möbel!

Publicerat i färg | Etiketter tapetserarverkstad | 10 kommentarer

Om mammor bland annat

Postat den 27 oktober, 2015 av Karin

Det var internationell litteraturfestival på Moderna museet i helgen. Det mesta missade jag, men på söndag eftermiddag tog jag till alla kända motmedel mot förkylning och lyckades ta mig till dit till de sista två sessionerna: Colm Toíbin och Binyavanga Wainaina.

Colm Toíbin intervjuades av Kristoffer Leandoer som bara behövde antyda ett tema, sedan var Toíbin i full gång. Det blev mycket om Nora Webster och det var synd att det inte fanns tid för fler frågor. Jag tycker Nora Webster är en intressant och spännande romangestalt. En Nora som får stanna kvar hos barnen och försörja dem, i stället för att ge sig av och slå igen dörren som hos Ibsen. Både Toíbin och Leandoer hade tydligen problem med att gilla henne. Hon kämpar på, hennes man har dött, hon måste försörja ungarna. Ungefär som det var för Toíbin som barn. Han växte upp med sin mamma, tillsammans med systrar och mostrar. ”Kvinnor är en gudasänd gåva för författare!” utbrister han. ”De pratar oavbrutet om sånt som de verkligen inte alls behöver säga och under strömmen av ord finns helt andra känslor och viktigare saker som bara skymtar fram i pauser eller blickar. Så användbart för en romanförfattare.”

Wainaina har jag skrivit om tidigare och förra gången avslutade jag med att jag hoppades att hans bok skulle översättas till svenska. Nu har jag blivit bönhörd; One day I will write about this place finns i översättning av Boel Unnerstad, En dag ska jag skriva om den här platsen. Den är inte alldeles lättläst. Den är faktiskt lite krånglig, men bra. Såhär skriver en annan favvoförfattare om den, Teju Cole: ”Det som gör boken bra är dess passionerade beskrivning av det Afrika som vi behöver höra mer om: skolornas, bröllopens, tv-programmens, skämtens, politikens, familjeskvallrens och de egenartade drömmarnas Afrika. Det som gör boken fantastisk är Wainainas vackert elastiska meningar som fräser och knastrar, som slår klorna i sina egna betydelser, som töjs ut och faller tillbaka på plats /…/”.

Han gör det inte lätt för sig, Wainaina. När han läste ett långt stycke under sitt framträdande på Moderna Museet lät det nästan som Gertrude Stein. Meningar som ifrågasatte varandra, som tänjde ut sig lite till och snärtade tillbaka. Mycket spännande.

Nej han gör det verkligen inte lätt för sig. Han berättade lite mer om det där kapitlet som fattades i boken, ”the missing chapter”, det som han skrivit efteråt, när han förra året kom ut som gay: ”I am a homosexual, Mum”. Det kan ju verka rätt odramatiskt idag, men i Kenya är det förbjudet. Homosexuella handlingar kan man få fjorton års fängelse för. Han lever och verkar i Nairobi och kommer sannolikt inte att hamna i fängelse, tack vare sin ställning som populär författare. Men modigt är det.

Han har alltid hävdat att den afrikanska litteraturen måste avexotiseras, att man måste sluta se afrikanska författare som bärare av en massa annat än sin litteratur (i alla fall inte i någon högre grad än alla andra författare i världen). Framför allt hävdar han att det är jobbigt att afrikaner alltid blir så mycket kropp och hudfärg, i första hand, i omgivningens ögon, ja då… Han slår ut med armarna i sin klarröda fotsida kaftan och skrattar ”Well, here I am!”

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Böcker, Debatt | Etiketter Binyavaga Wainaina, Col Toíbin, internationell litteraturfestival | 4 kommentarer

Omstart

Postat den 23 oktober, 2015 av Karin

Latakia Latakia heter en hamnstad strax söder om gränsen till Turkiet. Den grundades ungefär 300 år f Kr och har tillhört det romerska, bysantinska och osmanska riket. Idag ligger staden i Syrien. Där bor konstnären Nizar Ali Bad. Han plockar stenar vid stränderna utanför staden och gör konstverk av dem. Som det här:

Och det här:

Fler konstverk finns på den här sidan, som är på franska. Jag kom att tänka på hans konstverk idag, när jag skulle skriva om veckans lördagstema, Omstart.

Här finns övriga lördagstemabloggares tankar och bilder om veckans tema, som vi fått av Pettas-Karin: Anna Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas, Klimakteriehäxan, Livsrummet Marietts Foto, musikanta, Olgakatt, Pensionären på ön, Pysseliten, Stenstugu, Tove Ulla-Minnatur

Publicerat i Att resa, Att tolka, Livet, Lördagstema | Etiketter Nizar Ali Bad, omstart, På flykt | 20 kommentarer

Vingslag

Postat den 17 oktober, 2015 av Karin

Vingslag är lördagstemat som Pettas-Karin ger oss denna vecka. Och då ligger det nära till hands att tänka på historiens vingslag särskilt om man nyligen har hälsat på i det förgångna. Här är Horndalsbyn, som det såg ut för drygt hundra år sedan. Till vänster låg ytterligare några arbetarbostäder och i bakgrunden skymtar en av skorstenarna på bruket.
Här är delar av bruksområdet, med kolhuset i förgrunden och hyttan bakom, lite till höger. Horndalsbyn ligger liksom hitanom bruket och till vänster.

I Horndalsbyn fanns Herous affär, som såg ut så här i början av 1900-talet. Affären låg på 1800-talet i bostadshuset till höger, men flyttade sedan till den nybyggda affärslokalen till vänster. DSCN2243 (1)

I bostadshuset bodde min bästa kompis när vi gick i skolan och där har jag tillbringat många trevliga timmar. Men aldrig någonsin att vi kom på att undersöka vad som fanns i det stora huset intill. Det var bara gamla affär’n, kort och gott, stängd sedan länge.

herous filial

För när bruket expanderade, när folk blev fler och fick det bättre, anlades en helt ny del av Horndal uppe på tallheden, på andra sidan bruket. Det nya området döptes till Villahed och bebyggdes snabbt med nya villor, skola, kyrka, Folkets Hus, IOGT-lokal, affärer, konditorier och bensinmack. Min farmor sa aldrig Villahed, utan ”Hea” och jag tror att hon inte riktigt ansåg att det där nya hörde till Horndal. Dit flyttade också Herous affär. Först med en filial, men sedan blev filialen huvudaffär när den i Horndalsbyn stängdes på 1940-talet.

När affären i Horndalsbyn lades ner låste man helt enkelt dörren och lämnade allt som det var. I den nya affären skulle man ha nya varor. I den gamla affären har tiden därför stått stilla. Har man tur kan man få göra ett besök där och kliva tillbaka i tiden ungefär hundra år. Historiens vingslag kan ta sig många uttryck. Jag gillar det milda suset av historiens vardagsvingslag.

Och här kommer alldeles för många bilder. Jag brukar begränsa antalet bilder i blogginläggen, men den här gången försöker jag inte ens.

Strax innanför dörren står den stora kassaapparaten som var en nymodighet när den kom till. Innan var det skrivet kvitto som gällde .

I den stora liggaren kan man fortfarande kan läsa om vad Horndalsborna handlade och hur mycket de var skyldiga handlarn.

Version 2

I en av lådorna intill disken finns det skopligg, för det behövde man ju alltsomoftast, en skopa pligg om man hade många barn att laga skorna åt.

Mycket nostalgi på hyllorna. En sån där burk, med geishan på, hade vi hemma.

Och här var det kaffe! Till vänster de allra första konservburkarna med kaffe – oöppnade. Och i de där små fyrkantiga paketen finns det kaffesurrogat från första världskriget!

Version 3

Det framgår inte riktigt vad består av, det där Intubi-kaffet, men om man använder denna produkt kan man känna sig säker att det handlar om den ”lämpligaste, hälsosammaste och billigaste kaffetillsättning”.

Från kaffe(ersättning) är det ju inte långt till syjunta. Här är en fiffig anordning för sysilke. Om man trycker ner en raden med träpinnen kan man avläsa hur många spolar det finns kvar i varje rad och så hinner man beställa i tid innan man står där med den sista spolen i handen.

Och mönstret till en tjugotals-outfit hittar man i Allers mönsterbilaga

Fina tapeter!

Ernst Rolf gör reklam för Läkerol

Och bland alla praktiska prylar, beslag, krokar, julgransljus och annat hittar man en sån här fiffiga manick. En hållare för en taklampa, med extra urtag, en eltjuv. Från början, innan det fanns individuella elmätare, betalade man elen efter hur många elurtag man hade. Och då blev den här sortens extraurtag förstås en populär artkel! Kanske inte helt laglig…

Bakom dörren på butikens kontor hänger ett par av bodbiträdenas rockar. För nu skulle man ju flytta till den nya fräscha butiken på Villahed och då behövdes nya rockar!

Så kan historiens vingslag också se ut. Övriga lördagstemabloggares Vingslag hittar ni här: Anna Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas, Klimakteriehäxan, Livsrummet Marietts Foto, musikanta, Olgakatt, Pensionären på ön, Pysseliten, Stenstugu, Tove Ulla-Minnatur

Publicerat i historia, Lördagstema | Etiketter eltjuv, Mostalgi, Samtidshistoria, sysilke | 24 kommentarer

Livet som sådant

Postat den 14 oktober, 2015 av Karin

Livet som sådant heter Tomas Lappalainens senaste bok. Precis som den förra boken Mellan 55 och 60 är det en tunn bok som man snabbt läser igenom och sedan läser man om den. Sedan dyker meningar ur boken upp om och och om igen. Som en iakttagelse ur förra boken: ”Mellan 55 och 60 kan man börja grubbla över riktigt gamla människors sömnlöshet. Man tänker att de är giriga på liv.” Det kan man ligga och fundera på om nätterna när man inte kan sova, även om man inte alls känner sig så där riktigt gammal.

Det låter ju lite dyster, men det är det inte alls. Jag fnissar till alltsomoftast över finurliga eller träffande formuleringar.

Som i Tomhänta poeter: ”Det finns människor för vilka jakten på orden kommer före deras egna upplevelser.” Jo, det gör det ju…

Eller i Självinsikt: ”Att försöka förstå sig själv – det är som att försöka komma ihåg ögonblicket när man somnade.”

Titeln är bra. Livet som sådant. Inte Meningen med livet, eller Livet som jag ser det, eller något annat avskräckande utan Livet som sådant.

Titeln är så bra att jag tänkte att den måste ha använts redan, men när jag letar hittar jag just ingenting. Jo en liten ordlös filmsnutt på Youtube om kärlek som upphör och ny kärlek som tar sin början, med titeln ”Life as such”. Det temat skymtar också fram i de två böckerna. ”När man är kär är det lätt att förakta döden”, skriver han, ”den förälskade blir en sorts existensaristokrat”. Men å andra sidan: ”När man är kär är livet som skörast.”

Och livet då? Jo, ”Livets alldeles egna ögonblick – de inträffar så fort man drabbas av insikten att man är huvudperson i sitt eget.”

Publicerat i Livet | Etiketter Livet som sådant, Mellan 55 och 60, Tomas Lappalainen | 8 kommentarer