Karin Englund

Alla helgon, allhelgona, Hollow Eve, Halloween

Postat den 30 oktober, 2015 av Karin

Alla helgons dag, Allhelgonadagen, Hollow Eve, Halloween… tycker ni det är förvirrande? Vänta bara tills jag förklarat för er!

Att fira de döda i månadsskiftet oktober-november faller sig ju naturligt, då allt stillnar av inför vintern.

Västerås riksdag 1527 då Gustav Vasa sa tack och hej till påven och införde den lutherska läran.

Även om helgon ju var ett papistiskt påfund hänger Allhelgonadagen fortfarande kvar i almanackan den 1 november (sedan 1772 dock inte längre som ”röd” dag).

Med tiden ville man ändå ha något mera helgaktigt för att fira de döda och då infördes Alla helgons dag 1952. Det är den lördag som infaller under perioden 31 oktober till 6 november och på fredagen är det följaktligen Allhelgonaafton.

Alla helgons dag heter på engelska (eller möjligen på lite ålderdomlig skotska) All Hollows’ Day. Kvällen innan heter All hollows’ eve, eller Halloween, då. I USA som är det stora Halloweenfirarlandet är det alltid den 31 oktober. I Sverige är det mer ovisst när det egentligen infaller. Många vill ha någon vecka mellan Halloweenspektaklen och den lugnare Alla helgons dag. De år då Alla helgons dag ligger en bit in i november brukar Halloween hamna helgen innan. Men i år är All hollows’ eve, dvs Allhelgonaafton idag, Alla Helgons dag och Halloween i morgon den 31 oktober och Allhelgonadagen på söndag den 1 november!

Sedan är de ju många som tycker att det där med Halloween bara är ett fånigt påfund som affärsmännen lurat på oss för att öka kommersen.

Men det är ett klent argument mot ivriga ungar som vill klä ut sig och karva pumpor och frossa i läskiga spindlar och naturtrogna plastfladdermöss.

Själv är jag lite svag för alla tillfällen till pyssel.

Pumpor är ju inte särskilt dyra och de är väldigt tacksamma att jobba med. Den här fina kannibalpumpan hittade jag på tidningen Lands pysselsida.

Vi får nog leva med den här hopblandningar av bus och godis och stillsamma stunder på kyrkogården. Det står nog inte på förrän vi har lite Thanksgiving inblandat i hösthelgerna också. Det gör inget, tycker jag.

Publicerat i Att tolka, Döden, historia | Etiketter All Hollows Eve, Alla helgons dag, Allhelgonadagen, halloween | 22 kommentarer

Ny granne

Postat den 29 oktober, 2015 av Karin

Om man går från Mosebacke nerför Östgötagatan till höger i bild, kommer man efter något kvarter till en ny trevlig granne.

Just som pälsängrarna ätit upp alla hårrötterna i pälsen på min gamla Laminofåtölj, så att den den började se outhärdligt skabbig och flintskallig ut, dök lösningen upp runt hörnet.

Så här såg fåtöljen ut under sin storhetstid, men sedan har det gått utför. De senaste åren har den står i en undanskymd vrå, utom då det behövts extra sittplatser i vardagsrummet. Då har den fått komma fram och hälsa på gästerna, dock med ett skynke över sig. Som naturligtvis halkar ner och skrynklar till sig (skynket, alltså) och ser rätt trist ut det också. Den borde kanske kläs om, har vi sagt oss åtskilliga gånger, men var finns det en bra verkstad som fixar tilltufsade möbler?

Och just som jag sa till fåtöljen att nu åker du nog ner i källaren, tills vi hittar någon som kan förbarma sig, just då dyker nya grannen upp: en tapetserarverkstad. Sådana ägnar sig alltså numera inte åt att tapetsera utan åt att rädda livet på möbler som behöver ny stoppning eller nya kläder. Stilbrott heter den och det passar mig perfekt. En Lamino ska naturligtvis vara klädd i fårskinn, men eftersom jag har ullsanerat hemmet, för att göra livet surt för pälsängrar och mal, var det inte aktuellt. Det känns verkligen som ett stilbrott att välja tyg i stället för skinn och då kan man behöva hjälp av expertis som har Stilbrott till förnamn!

Efter en hel del funderande valde jag det här tyget, vilket var lika oväntat för mig som för min omgivning. Rött?! Mönstrat?

Jag gick tillbaka till butiken en gång för att ändra mig. Inte kan jag väl ha en fåtölj med ett illrött monster-mönster? Jo, det kan jag, kom jag fram till när jag såg det på nytt. Det är ju inte alls illrött. Stilbrottet funkar, tycker jag och stolen är lika skön att sitta i som förut. Skönt att slippa skrota en i stort sett fungerande möbel!

Publicerat i färg | Etiketter tapetserarverkstad | 10 kommentarer

Om mammor bland annat

Postat den 27 oktober, 2015 av Karin

Det var internationell litteraturfestival på Moderna museet i helgen. Det mesta missade jag, men på söndag eftermiddag tog jag till alla kända motmedel mot förkylning och lyckades ta mig till dit till de sista två sessionerna: Colm Toíbin och Binyavanga Wainaina.

Colm Toíbin intervjuades av Kristoffer Leandoer som bara behövde antyda ett tema, sedan var Toíbin i full gång. Det blev mycket om Nora Webster och det var synd att det inte fanns tid för fler frågor. Jag tycker Nora Webster är en intressant och spännande romangestalt. En Nora som får stanna kvar hos barnen och försörja dem, i stället för att ge sig av och slå igen dörren som hos Ibsen. Både Toíbin och Leandoer hade tydligen problem med att gilla henne. Hon kämpar på, hennes man har dött, hon måste försörja ungarna. Ungefär som det var för Toíbin som barn. Han växte upp med sin mamma, tillsammans med systrar och mostrar. ”Kvinnor är en gudasänd gåva för författare!” utbrister han. ”De pratar oavbrutet om sånt som de verkligen inte alls behöver säga och under strömmen av ord finns helt andra känslor och viktigare saker som bara skymtar fram i pauser eller blickar. Så användbart för en romanförfattare.”

Wainaina har jag skrivit om tidigare och förra gången avslutade jag med att jag hoppades att hans bok skulle översättas till svenska. Nu har jag blivit bönhörd; One day I will write about this place finns i översättning av Boel Unnerstad, En dag ska jag skriva om den här platsen. Den är inte alldeles lättläst. Den är faktiskt lite krånglig, men bra. Såhär skriver en annan favvoförfattare om den, Teju Cole: ”Det som gör boken bra är dess passionerade beskrivning av det Afrika som vi behöver höra mer om: skolornas, bröllopens, tv-programmens, skämtens, politikens, familjeskvallrens och de egenartade drömmarnas Afrika. Det som gör boken fantastisk är Wainainas vackert elastiska meningar som fräser och knastrar, som slår klorna i sina egna betydelser, som töjs ut och faller tillbaka på plats /…/”.

Han gör det inte lätt för sig, Wainaina. När han läste ett långt stycke under sitt framträdande på Moderna Museet lät det nästan som Gertrude Stein. Meningar som ifrågasatte varandra, som tänjde ut sig lite till och snärtade tillbaka. Mycket spännande.

Nej han gör det verkligen inte lätt för sig. Han berättade lite mer om det där kapitlet som fattades i boken, ”the missing chapter”, det som han skrivit efteråt, när han förra året kom ut som gay: ”I am a homosexual, Mum”. Det kan ju verka rätt odramatiskt idag, men i Kenya är det förbjudet. Homosexuella handlingar kan man få fjorton års fängelse för. Han lever och verkar i Nairobi och kommer sannolikt inte att hamna i fängelse, tack vare sin ställning som populär författare. Men modigt är det.

Han har alltid hävdat att den afrikanska litteraturen måste avexotiseras, att man måste sluta se afrikanska författare som bärare av en massa annat än sin litteratur (i alla fall inte i någon högre grad än alla andra författare i världen). Framför allt hävdar han att det är jobbigt att afrikaner alltid blir så mycket kropp och hudfärg, i första hand, i omgivningens ögon, ja då… Han slår ut med armarna i sin klarröda fotsida kaftan och skrattar ”Well, here I am!”

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Böcker, Debatt | Etiketter Binyavaga Wainaina, Col Toíbin, internationell litteraturfestival | 4 kommentarer

Omstart

Postat den 23 oktober, 2015 av Karin

Latakia Latakia heter en hamnstad strax söder om gränsen till Turkiet. Den grundades ungefär 300 år f Kr och har tillhört det romerska, bysantinska och osmanska riket. Idag ligger staden i Syrien. Där bor konstnären Nizar Ali Bad. Han plockar stenar vid stränderna utanför staden och gör konstverk av dem. Som det här:

Och det här:

Fler konstverk finns på den här sidan, som är på franska. Jag kom att tänka på hans konstverk idag, när jag skulle skriva om veckans lördagstema, Omstart.

Här finns övriga lördagstemabloggares tankar och bilder om veckans tema, som vi fått av Pettas-Karin: Anna Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas, Klimakteriehäxan, Livsrummet Marietts Foto, musikanta, Olgakatt, Pensionären på ön, Pysseliten, Stenstugu, Tove Ulla-Minnatur

Publicerat i Att resa, Att tolka, Livet, Lördagstema | Etiketter Nizar Ali Bad, omstart, På flykt | 20 kommentarer

Vingslag

Postat den 17 oktober, 2015 av Karin

Vingslag är lördagstemat som Pettas-Karin ger oss denna vecka. Och då ligger det nära till hands att tänka på historiens vingslag särskilt om man nyligen har hälsat på i det förgångna. Här är Horndalsbyn, som det såg ut för drygt hundra år sedan. Till vänster låg ytterligare några arbetarbostäder och i bakgrunden skymtar en av skorstenarna på bruket.
Här är delar av bruksområdet, med kolhuset i förgrunden och hyttan bakom, lite till höger. Horndalsbyn ligger liksom hitanom bruket och till vänster.

I Horndalsbyn fanns Herous affär, som såg ut så här i början av 1900-talet. Affären låg på 1800-talet i bostadshuset till höger, men flyttade sedan till den nybyggda affärslokalen till vänster. DSCN2243 (1)

I bostadshuset bodde min bästa kompis när vi gick i skolan och där har jag tillbringat många trevliga timmar. Men aldrig någonsin att vi kom på att undersöka vad som fanns i det stora huset intill. Det var bara gamla affär’n, kort och gott, stängd sedan länge.

herous filial

För när bruket expanderade, när folk blev fler och fick det bättre, anlades en helt ny del av Horndal uppe på tallheden, på andra sidan bruket. Det nya området döptes till Villahed och bebyggdes snabbt med nya villor, skola, kyrka, Folkets Hus, IOGT-lokal, affärer, konditorier och bensinmack. Min farmor sa aldrig Villahed, utan ”Hea” och jag tror att hon inte riktigt ansåg att det där nya hörde till Horndal. Dit flyttade också Herous affär. Först med en filial, men sedan blev filialen huvudaffär när den i Horndalsbyn stängdes på 1940-talet.

När affären i Horndalsbyn lades ner låste man helt enkelt dörren och lämnade allt som det var. I den nya affären skulle man ha nya varor. I den gamla affären har tiden därför stått stilla. Har man tur kan man få göra ett besök där och kliva tillbaka i tiden ungefär hundra år. Historiens vingslag kan ta sig många uttryck. Jag gillar det milda suset av historiens vardagsvingslag.

Och här kommer alldeles för många bilder. Jag brukar begränsa antalet bilder i blogginläggen, men den här gången försöker jag inte ens.

Strax innanför dörren står den stora kassaapparaten som var en nymodighet när den kom till. Innan var det skrivet kvitto som gällde .

I den stora liggaren kan man fortfarande kan läsa om vad Horndalsborna handlade och hur mycket de var skyldiga handlarn.

Version 2

I en av lådorna intill disken finns det skopligg, för det behövde man ju alltsomoftast, en skopa pligg om man hade många barn att laga skorna åt.

Mycket nostalgi på hyllorna. En sån där burk, med geishan på, hade vi hemma.

Och här var det kaffe! Till vänster de allra första konservburkarna med kaffe – oöppnade. Och i de där små fyrkantiga paketen finns det kaffesurrogat från första världskriget!

Version 3

Det framgår inte riktigt vad består av, det där Intubi-kaffet, men om man använder denna produkt kan man känna sig säker att det handlar om den ”lämpligaste, hälsosammaste och billigaste kaffetillsättning”.

Från kaffe(ersättning) är det ju inte långt till syjunta. Här är en fiffig anordning för sysilke. Om man trycker ner en raden med träpinnen kan man avläsa hur många spolar det finns kvar i varje rad och så hinner man beställa i tid innan man står där med den sista spolen i handen.

Och mönstret till en tjugotals-outfit hittar man i Allers mönsterbilaga

Fina tapeter!

Ernst Rolf gör reklam för Läkerol

Och bland alla praktiska prylar, beslag, krokar, julgransljus och annat hittar man en sån här fiffiga manick. En hållare för en taklampa, med extra urtag, en eltjuv. Från början, innan det fanns individuella elmätare, betalade man elen efter hur många elurtag man hade. Och då blev den här sortens extraurtag förstås en populär artkel! Kanske inte helt laglig…

Bakom dörren på butikens kontor hänger ett par av bodbiträdenas rockar. För nu skulle man ju flytta till den nya fräscha butiken på Villahed och då behövdes nya rockar!

Så kan historiens vingslag också se ut. Övriga lördagstemabloggares Vingslag hittar ni här: Anna Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas, Klimakteriehäxan, Livsrummet Marietts Foto, musikanta, Olgakatt, Pensionären på ön, Pysseliten, Stenstugu, Tove Ulla-Minnatur

Publicerat i historia, Lördagstema | Etiketter eltjuv, Mostalgi, Samtidshistoria, sysilke | 24 kommentarer

Livet som sådant

Postat den 14 oktober, 2015 av Karin

Livet som sådant heter Tomas Lappalainens senaste bok. Precis som den förra boken Mellan 55 och 60 är det en tunn bok som man snabbt läser igenom och sedan läser man om den. Sedan dyker meningar ur boken upp om och och om igen. Som en iakttagelse ur förra boken: ”Mellan 55 och 60 kan man börja grubbla över riktigt gamla människors sömnlöshet. Man tänker att de är giriga på liv.” Det kan man ligga och fundera på om nätterna när man inte kan sova, även om man inte alls känner sig så där riktigt gammal.

Det låter ju lite dyster, men det är det inte alls. Jag fnissar till alltsomoftast över finurliga eller träffande formuleringar.

Som i Tomhänta poeter: ”Det finns människor för vilka jakten på orden kommer före deras egna upplevelser.” Jo, det gör det ju…

Eller i Självinsikt: ”Att försöka förstå sig själv – det är som att försöka komma ihåg ögonblicket när man somnade.”

Titeln är bra. Livet som sådant. Inte Meningen med livet, eller Livet som jag ser det, eller något annat avskräckande utan Livet som sådant.

Titeln är så bra att jag tänkte att den måste ha använts redan, men när jag letar hittar jag just ingenting. Jo en liten ordlös filmsnutt på Youtube om kärlek som upphör och ny kärlek som tar sin början, med titeln ”Life as such”. Det temat skymtar också fram i de två böckerna. ”När man är kär är det lätt att förakta döden”, skriver han, ”den förälskade blir en sorts existensaristokrat”. Men å andra sidan: ”När man är kär är livet som skörast.”

Och livet då? Jo, ”Livets alldeles egna ögonblick – de inträffar så fort man drabbas av insikten att man är huvudperson i sitt eget.”

Publicerat i Livet | Etiketter Livet som sådant, Mellan 55 och 60, Tomas Lappalainen | 8 kommentarer

Ha hund

Postat den 13 oktober, 2015 av Karin

Egentligen är jag hundägare, även om det var ett tag sedan jag hade hund senast.

Såhär såg han ut, min hund Nalle. Eftersom det är jag som också är med på bilden går det att bilda sig en ungefärlig uppfattning om hur längesedan det var.

Jag var så klart övertygad om Nalle var min. Möjligen hade min bror en annan uppfattning. Och när det verkligen gällde tydde Nalle sig i stället till min mamma, som alltid haft ett speciellt handlag med hundar och katter.

Här är mamma med sin älskade Lola. Som barn tröttnade vi aldrig på att höra berättelser om den kloka Lola som hoppade på bussen för att åka och leta efter mamma när hon tyckte att mamma varit borta för länge. Eller hur främmande personer, särskilt karlar, inte fick hänga sina ytterplagg för nära mammas i tamburen. Då morrade Lola hotfullt. På den här bilden har mamma förmodligen bara sagt till Lola att titta på fotografen och då gör Lola det.

Ibland kommer jag på mig själv med att gå på hundutställningar. Och att kolla på nätet efter valpkullar. Ja, det började för länge sedan, innan internet fanns. Då kunde jag försjunka i drömmar över Dagens Nyheters hundannonser (finns sådana idag?).

En artikel som den om mannen som pratar med hundar, i dagens tidning, sätter ytterligare fart på min hundlängtan. Där får man veta att hundar visst har ”mänskliga” känslor, att de förstår mer än man tror och att de fungerar bra om man behandlar dem som kompanjoner.

Mycket intressant läsning som gör det ännu mer lockande att skaffa hund!

Mannen i artikeln har två svensk-danska gårdshundar och det verkar vara en trevlig sort. Men så finns det ju portugisiska vattenhundar också, som den på bilden här ovanför. Fördelen med en sådan är att den verkligen gillar att simma, precis som jag. Då skulle jag ju kunna få simsällskap om somrarna. Någon som vet något om portisar? Som kanske har en valpkull på gång till våren??

Publicerat i Livet | Etiketter ha hund, portugisisk vattenhund, svensk-dansk gårdshund | 20 kommentarer

Havets bröd

Postat den 9 oktober, 2015 av Karin

Västsahara, eller Saharawi, är ockuperat av Marocko sedan 1970-talet. Inget annat land anser att Marocko har rätt till Västsahara. Inte heller Internationella Domstolen i Haag, som 1975 fastställde att ockupationen är olaglig. När pressen blev stark för drygt 20 år sedan att Marocko skulle lämna Västsahara, beslöts att man skulle hålla en folkomröstning där invånarna i Västsahara själva skulle få välja om de vill vara ett självständigt land, eller om de vill ingå i Marocko. Någon sådan folkomröstning har det inte blivit. FN har inte kunnat driva igenom den, eftersom Frankrike stöder Marocko och skulle inlägga veto, om det blir en omröstning i säkerhetsrådet. Under tiden uppmuntrar Marocko marockaner att bosätta sig på de ockuperade områdena.

Det är framförallt länder i Afrika och Latinamerika som erkänt Västsahara som en självständig stat.

Sverige tvekar, trots riksdagsbeslut i december 2012 att erkänna Västsahara.

I EU blockeras varje försök att hjälpa Västsahara av Spanien och Frankrike, som har stora ekonomiska intressen i Marocko. Ja värre än så. De har fått med sig EU på att teckna ett fiskeavtal med Marocko, som också inkluderar Västsaharas fiskevattnen. Sverige röstade emot och har inte skrivit på avtalet.

Och vad har detta med denna veckas lördagstema att göra, kan man ju undra. Jo, en hel del. De människor som livnärde sig längs kusten, som hade fisket som en hyfsad och relativt stadig försörjning, är nu bortmotade av EU-ländernas fiskeflottor, som trålar upp allt och slänger det som inte ”duger”.

Här hivar fiskefartyget Adrar upp fisk och dumpar sedan ungefär 60 ton sardiner, som ansågs vara för små, strax utanför Dahkla.

Det kan ju se lite hopplöst ut. Men det gjorde det för Namibia också, som hade en liknande situation. Under många år, från 1920 till 1990, styrdes landet av Sydafrika trots FN-resolutioner och internationella fördömanden och beslut om att landet skulle vara självständigt. Tack vare mäktiga vänner kunde Sydafrika fortsätta sin exploatering av dåvarande Sydvästafrika. Men så kom Mandela…

Och så finns det en bok av den finländska författaren Håkan Mörne som heter Havets bröd. Kanske någon annan av lördagsbloggarna berättar om den? Här är lördagsbloggarlistan: Anki Anna Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas, Klimakteriehäxan, Livsrummet Marietts Foto, musikanta, Olgakatt, Pensionären på ön, Pysseliten, Stenstugu, Tove Ulla-Minnatur

Publicerat i Debatt, Lördagstema | Etiketter marocko, Namibia, Saharawi, Sydvästafrika, Västsahara | 12 kommentarer

Då var det dags igen

Postat den 8 oktober, 2015 av Karin

Och här står jag och funderar på om inte detta kan vara en kandidat för Nobelpriset i litteratur.

Det är några år sedan och kortet är blekt och skadat, men det går ändå att känna igen författaren Amos Oz.

Det är alltså dags igen och jag har gissat rätt förr.

Men jag har förstås gissat fel också. Klockan ett idag vet vi vem litteraturpristagaren är.

Publicerat i Att läsa, Böcker, Debatt | Etiketter Amos Oz, Nobelpris i litteratur | 6 kommentarer

En märkeskvinna… eller två

Postat den 2 oktober, 2015 av Karin

En märkeskvinna vill Pettas-Karin att vi ska skriva om som denna veckas lördagstema. Sådana finns det gott om men jag följer som vanligt första (inte nödvändigtvis bästa) impuls som dyker upp. Och det är Jennifer Aniston i filmen Office Space. Det är en mycket bra film om det alltmer absurda arbetslivet med sina hierarkier och låtsasviktiga rutiner.

Huvudhandlingen utspelar sig på ett trist företag där ledningen är fixerad vid oviktiga detaljer som försättsbladen på interna rapporter. På ett fik intill (Starbucks, tror jag) jobbar Jennifer Aniston som servitris och hon får kritik av sin chef för sin oengagerade attityd. Servitriserna har order om att uttrycka sin personlighet, genom att ha minst 15 olika märken, pins och ”flairs”, fastnålade på arbetskläderna. De som lägger till ytterligare tio, tjugo märken, gärna lite extra personliga, anses vara ambitiösa. Jennifer plockar håglöst på sig de obligatoriska 15 märkena och får veta att det är i underkant, när det gäller att uttrycka sig själv.

Här är hennes svar på den anmärkningen:

En märkeskvinna, på sätt och vis.

Men så måste jag berätta om ju Anna Sterky också. Hon verkar vara den enda kvinnan, utöver Anna Lindh och Alva Myrdal, som finns på ett första-maj-märke. Hon var skrädderiarbeterska i Danmark, blev ordförande för de kvinnliga herrskräddarnas fackförening och medlem av De samvirkende Fagforeningers representantskap. När hon träffade den svenske politikern Fredrik Sterky flyttade hon till Sverige och fortsatte att arbeta för kvinnornas rättigheter. 1902 bildades Kvinnornas fackförbund, med Anna Sterky som ordförande, fram till 1909. Då upplöstes förbundet och medlemmarna gick in i de fackföreningar som de hörde till genom sina yrken. Anna Sterky tog också initiativ till tidskriften Morgonbris och var dess redaktör 1904-1909.

brev om anna sterky Det var inte så lätt att ofta vara ensam kvinnlig representant i manliga församlingar. Ett antal oroade fruar skrev år 1900 till polisen i Stockholm ”Herr Polismästare, vi vädja till eder, att såsom lösdrifvare skicka hem till Danmark ett kvinno-kreatur…” .

Brevet, som är ett riktigt otrevligt hatbrev, är undertecknat ”Högaktningsfullt,
några hustrur, genom M.J”. Vem denna M.J är vet man inte. Brevet fortsätter:

anna sterky ”Nu är det fordna supbröder till Sterky, som omhulda henne på allt sätt, gifta karlar allesammans, bland hvilka hon ensam kvinna är med om fredags-nätterna och roar sig, det skall vara ett kotteri eller klubb af de förnämsta inom partiet och denna supklubb tror hon Fredrik Sterky bildat. Nu kan ni nog tänka er Herr Polismästare, hvad vi hustrur till dessa gifta män, lidit gränslöst af grämelse i 2 års tid, som detta klubblif fortgått…”

Man får väl bara hoppas att hon hade trevligt på dessa möten och att hon kände att hon uträttade något för att kvinnornas ställning skulle bli lite bättre i framtiden. Hon är i alla fall värd sitt 1:a maj-märke, denna märkeskvinna, Anna Sterky.

Här kan man läsa om de andra temabloggarnas märkeskvinnor: Anki Anna Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas, Klimakteriehäxan, Livsrummet Marietts Foto, musikanta, Olgakatt, Pensionären på ön, Pysseliten, Stenstugu, Tove Ulla-Minnatur

Publicerat i historia, Lördagstema | Etiketter Anna Sterky, Jennifer Aniston, Office Space | 27 kommentarer