Men ååååh! Nu har jag ju glömt att ta en bild på hur det såg ut innan. Igen! En ”före-bild”. Två riktigt risiga nyponbuskar som borde ha beskurits för länge sedan stod och såg tråkiga ut. Så jag bestämde mig för att klippa ner den ena och flytta den andra.
”Det klarar du aldrig!” sa redaktörn uppmuntrande. Kanske var det just den lilla adrenalinkicken som krävdes för att jag skulle få upp eländet.
Förresten, jag har ju en lika risig buske runt knuten. Vänta lite så ska jag ta en bild…
Well, detta exemplar är inte på långa vägar så risigt som dem jag gick loss på idag. Och det står lite andra träd omkring och förvillar, så man ser inte riktigt risigheten i all sin prakt. Eller oprakt, är det ju egentligen.
Hursomhelst. Att klippa ner är ju förhållandevis lätt, även om det känns rejält mellan skulderbladen efteråt. Att gräva upp och flytta är en helt annan sak. Till det behöver man inte bara självklarheter som spade och spett. Man måste också ha en vass tjuga, en stark busksax, en björn och en hacka.
Dessutom är det bra med en manick som jag inte vet var den heter. En vass liten sak som man kan söka rötter med. 
De där rötterna som sticker ut i sidled och klamrar sig fast i marken. Dem måste man lokalisera och knipsa av. Och då är det där vassa lilla verktyget mycket bra. Det är den som ligger på busksaxen och spettet.
Sedan kan man bända, lirka och lossa den där roten så att det går att dra upp den. Precis som hos tandläkaren! Och plötsligt framstår alla tandläkarens tortyrredskap i ett förklarat skimmer. Det finns inte där för att plåga mig, utan för att tandläkaren ska kunna göra göra sitt jobb!
Fast tandläkaren behöver tack och lov inte lägga in en tegelsten som mothåll för att spetta upp rötterna.
Materialet var travat från golv till tak, bokstavligen. Just när jag trodde att jag var klar råkade jag kasta en blick uppåt taket och upptäckte ytterligare några fulla hyllor. Man måste ju säga att utrymmet var väl utnyttjat. Å andra sidan är detta ingen bra metod om man vill få tag i något papper. Och, å tredje sidan, behövs garderoben som garderob.
Lite mer oväntad är skylten på ostaffären.
1874 föddes Horndals-författaren Johan-Olov Johansson. Här ser vi honom tjugofem år gammal, sittande till vänster i bild. Bredvid honom sitter hans fästmö Stina och bakom står Stinas syster Anna och hennes man Gustav.
