Karin Englund

Plastbrist eller: Hellre lyss till den plast som brast …

Postat den 2 september, 2015 av Karin

DSCN2127 Såhär går det med klädnypor av plast när de får sol på sig. De spricker, precis som trollen. Det syns inte jättebra på bilden, men alla är avbrutna, ena benet eller båda (ja, den vita också). Vilket gör det krångligt att få bort dem från tvättlinan. Man måste bända upp munnen på dem. Och varför har jag då plastklädnypor undrar vän av ordning. Jo, för att en kompis från USA som hälsade på tyckte att de där träklädnyporna såg opålitliga och ålderdomliga ut. DSCN2121 Så hon köpte en massa plastklädnypor åt mig. Det här gänget är de allra sista.

Nu blir det trä i fortsättningen. Men när jag skulle inviga träklädnyporna gick det så här. Tvättlinan av plast brast.

Fördelen är visserligen att jag slapp plocka bort de trasiga klädnyporna en och en. De hamnade i den trassliga tvättlinehögen, tillsammans med de andra tvättlinorna som sannolikt skulle ha gått av de också, vilken dag som helst. Och så undrar jag förstås hur länge tvättkorgen av plast kommer att hålla. DSCN2130

Jo jag vet, ett verkligt lyxproblem. Jag lever ett privilegierat liv som har sådana skitsaker att irritera mig på.

Publicerat i Livet | 23 kommentarer

Ack, forna tiders krocketspel!

Postat den 26 augusti, 2015 av Karin

Här lutar tomten överallt och därför blir det sällan av att spela krocket. Om man drämmer iväg ett klot med viss kraft är risken stor att man får hämta upp det i sjön. Men i helgen blev det läge för krocket även här och först hittade jag bara lådan med ett krocketspel som jag skulle tro att min farfar har gjort. Klotkonstruktionen liknar andra klot som han gjorde.

Två halvsfärer och en rund skiva emellan bildar ett klot. Mycket lättare ett göra än ett klot i ett stycke. Ett sådant klot sitter till exempel som avslutning på trappräcket. Det gjordes på snickar-verkstaden och var avsett för någon annan plats (något pampigt epitafium, kanske?), men så blev det över och hamnade på trappräcket.

Här har vi krocketlådan, med de sex klubborna och tunga kloten, som vittnar om att det gått hett till!

När jag var barn var kloten blanka och runda. Sedan dess har det tydligen fått fungera på klassiskt vis, för att få utlopp för dolda aggressioner. Det finns en svensk film, svartvit tror jag, där krocketspelets psykodrama skildras på ett fängslande sätt. Men vilken?

Träskivan i mitten var målad med klotets färgmarkering. Här kan man ana resterna av gult, grönt och rött. Det vore ju trevligt att renovera kloten, eller skaffa likadana, men det finns tydligen bara en krocketklottillverkare i Sverige, i Kalmar, och han gör klot av ett material som heter delrin (ett slags plast).

Men i källaren står en svarv, så då är det väl bara att lära sig svarva, samt läsa på lite i boken om olika träslag vilket virke som passar bäst för krocketklot.

Jodå, det blev krocket i alla fall i helgen. Jag hittade en annan krocketutrustning, i en gammal kolhämtare. Och sedan spelades det ett slags terrängkrocket på det sluttande planet.

Publicerat i Livet | Etiketter delrin, Krocket | 24 kommentarer

Lika förvånad varje år

Postat den 21 augusti, 2015 av Karin

Höstanemonerna verkar lika rundögt förvånade varje år: ”Va!? Är vi redan här?”

Jag känner likadant. Man borde döpa om dem till augustianemoner, åtminstone, för augusti är ju en sommarmånad, eller hur? Särskilt i år.

Publicerat i Att odla, Livet | 16 kommentarer

Sveriges högsta al?

Postat den 18 augusti, 2015 av Karin

När jag skrev om sly i rabatten för ett tag sedan, tipsade Agneta om denna trevliga bok, med fina illustrationer av Nils Forshed.

”Alkärrets råa dimmor och trädets namnlikhet med älvorna är i folktron en illavarslande korrespondens. Alsnåren kunde dölja ingångar till älvornas demoniska rike”

Detta kan man läsa i Från al till tall av Ola Persson. Men också att det var först under kristen tid som älvorna blev suspekta och betraktades som fallna änglar i Lucifers anhang. Dessförinnan var de godsinta varelser.

”Det gällde alltså att vara på sin vakt, så att man inte trampade ner sig i underjordens socialt osäkra strukturer när man var ute och promenerade i alterräng.”

Nils Forshed

De socialt osäkra strukturerna finns alltså i alkärren och att alver och älvor håller till där är ju uppenbart.

Men här vid vår stuga finns inga alkärr utan en mäktig al som är väldigt gammal. Den har alltid funnits där, ”den gamla damen”, som min farbror kärleksfullt brukade kalla henne. Hon står vid strandkanten och sträcker ut armarna mot sjön.

– Den där grenen…, brukar besökare säga om den långa låga grenen som sticker ut till vänster.

– Ja, är den inte fantastiskt fin! brukar jag avbryta, profylaktiskt, innan de föreslår att jag ska såga av den. Jag tycker att den grenen hör till. Den skapar lite extra dramatik åt silhuetten. Man lägger sig kanske inte och vilar precis under den och jag parkerar inte någon barnvagn med sovande barnbarn där, för den ramlar väl ner någon dag. Men till dess tycker jag den ska få finnas.

Och skulle den falla av kanske jag kan tälja träskor av den. Jag läser i Från al till tall att al är ”lätt att bearbeta, klyva, svarva, spika och medför litet verktygsslitage”. Materialet är behagligt att hålla i och användes gärna till ” slevar, degtråg och mjölösor”. Och så till träskor.”Det är ett fotvänligt träslag, inte tyngande och lent mot skinnet. Och så satte det sig inte upp mot toffelmakarens verktyg, lättkluvet som det är.”

Men jag hoppas verkligen att alen får behålla sina grenar och att hon lever länge till.

Riktigt hur gammal hon är vet vi inte, gott och väl hundra år, kanske två hundra? Det är inte Sveriges tjockaste al; den finns i Hjo och är 410 cm i brösthöjd. Den gamla damens BMI är mer åt det slanka hållet.

Men kanske är hon Sveriges högsta al? Hon tävlar med de höga tallarna på tomten och det vete 17 om hon inte slår Hjo-alen, som är 21,7 meter. Hur mäter man det? Ska jag ta tumstocken och klättra upp, månne?

Publicerat i Böcker, historia | Etiketter Från al till tall, Nils Forsade, Ola Persson, Sveriges högsta al | 16 kommentarer

Nu förstår jag min tandläkare lite bättre…

Postat den 10 augusti, 2015 av Karin

Men ååååh! Nu har jag ju glömt att ta en bild på hur det såg ut innan. Igen! En ”före-bild”. Två riktigt risiga nyponbuskar som borde ha beskurits för länge sedan stod och såg tråkiga ut. Så jag bestämde mig för att klippa ner den ena och flytta den andra.

DSCN1788 ”Det klarar du aldrig!” sa redaktörn uppmuntrande. Kanske var det just den lilla adrenalinkicken som krävdes för att jag skulle få upp eländet.

Förresten, jag har ju en lika risig buske runt knuten. Vänta lite så ska jag ta en bild…

Well, detta exemplar är inte på långa vägar så risigt som dem jag gick loss på idag. Och det står lite andra träd omkring och förvillar, så man ser inte riktigt risigheten i all sin prakt. Eller oprakt, är det ju egentligen.

Hursomhelst. Att klippa ner är ju förhållandevis lätt, även om det känns rejält mellan skulderbladen efteråt. Att gräva upp och flytta är en helt annan sak. Till det behöver man inte bara självklarheter som spade och spett. Man måste också ha en vass tjuga, en stark busksax, en björn och en hacka. DSCN1787

Dessutom är det bra med en manick som jag inte vet var den heter. En vass liten sak som man kan söka rötter med. DSCN1782

De där rötterna som sticker ut i sidled och klamrar sig fast i marken. Dem måste man lokalisera och knipsa av. Och då är det där vassa lilla verktyget mycket bra. Det är den som ligger på busksaxen och spettet.

Sedan kan man bända, lirka och lossa den där roten så att det går att dra upp den. Precis som hos tandläkaren! Och plötsligt framstår alla tandläkarens tortyrredskap i ett förklarat skimmer. Det finns inte där för att plåga mig, utan för att tandläkaren ska kunna göra göra sitt jobb!

Fast tandläkaren behöver tack och lov inte lägga in en tegelsten som mothåll för att spetta upp rötterna.

Publicerat i Att odla | Etiketter Dra upp rötter | 18 kommentarer

Lite Arkivalium, tack!

Postat den 5 augusti, 2015 av Karin

Jag har sorterat papper i sommar. I en stor klädkammare har det samlats avlagringar under fyrtio år. Den som samlat mest är min far, som verkligen tog papperssamlandet till nya nivåer. När han hittade något intressant i tidningen (vilket han gjorde dagligen) klippte han ur det. Men ofta stod det ju något intressant på baksidan också, så då köpte han en tidning till och klippte ur det också.

De flesta fotografierna är svartvita negativ, eller färgdia. Men ett och annat svartvitt kort dyker upp. Som det här gulliga kortet med farmor, farfar och brorsan i ett rum här i samma hus där jag sitter och skriver nu. Hmmm… väggpanel…

Så fanns det ju allt hans eget, som han sparade på: brev deklarationer, bokföring från snickarverkstaden, fotografier, vykort, reklamblad, broschyrer…

Samt allt det där som jag bad honom bränna upp av mina gamla pinsamma papper och misslyckade teckningar. Sedan blev det så att jag också hivade in mina papper i klädkammaren vartefter som jag flyttade, eller bytte jobb eller av andra skäl tyckte jag skulle lägga lite dokument på hög. Tre kubikmeter, skulle jag tro. Eller fem?

Inte kom jag ihåg att ta någon bild på hur det såg ut innan, en ”förebild”. Så här blev det i alla fall när det var tömt, sånär som lite tomma ritpapper till barnbarnen. Vy söderut. Norrut finns det lika mycket utrymme, som också var fyllt med pärmar och lådor i fyrdubbla led.

DSCN0875 Materialet var travat från golv till tak, bokstavligen. Just när jag trodde att jag var klar råkade jag kasta en blick uppåt taket och upptäckte ytterligare några fulla hyllor. Man måste ju säga att utrymmet var väl utnyttjat. Å andra sidan är detta ingen bra metod om man vill få tag i något papper. Och, å tredje sidan, behövs garderoben som garderob.

Om man vill få bukt med arkivmassor av det där slaget, med olika arkivbildare och många olika epoker går det inte att hålla till i en klädkammare som är knökfull. Det gäller att hitta ett utrymme där man kan bre ut sig och där man kan jobba ostört. Och framförallt, där det inte finns någon risk för att den begynnande ordningen rubbas.

Det är lite som arkeologi. Man måste hålla reda på tidslagren. Minsta provborrning i jordlagren gör det svårt att tidsbestämma fynden. Minsta omflytt av högarna kan skapa förvirring. Så jag tog med mig allt från klädkammaren till ett rum i ladan, som är ett sällan använt gästrum. Och där har jag betat av någon hög ibland under sommaren, med en spurt denna vecka så att alla de där to-do-högarna har omvandlats till ett TADAA! Klart!

Det mesta har fortfarande pappas etiketter och där återstår en del att göra, eftersom han återanvände pärmar till nytt innehåll ibland, utan att byta etikett. Han visste ju ändå…

I lagårn finns en slatt kvar, men den kan stå där tills vidare. Den mystiska säcken innehåller samlingen med alla mina påsktuppar, men de ligger bra där de ligger i anslutning till gamla hönshuset. Det är ju låååångt till påsk.

Nu kanske jag borde försöka komma över lite Arkivalium, som jag hittade tips om bland alla papper. Det är ett botemedel som Hildebrands vänner rekommenderar mot diverse arkivrelaterade krämpor som ämbetsvärk, gallringsbesvär och lös diarieföring. Motverkar också rutinförgiftning och handlingsförlamning. Bör dock inte överdossieras!

Publicerat i historia, Livet | Etiketter arkivalium, Arkivera | 30 kommentarer

Gone milkin’

Postat den 2 augusti, 2015 av Karin

Det är lite stängt i stan. Alla verkar ha annat för sig än det de brukar.

DSCN1583 (1)

På dörren till fiskaffären hittar man (förstås) den här skylten.

Lite mer oväntad är skylten på ostaffären.

Nåväl. Ska det vara på det sättet åker jag väl tillbaka till landet. Kanske fiskar jag min egen fisk – eller kräftor, rentav! Plockar lite svamp och bär. Och så får jag väl ysta mig lite ost också.

Hej då stan!

Publicerat i Livet | Etiketter gone fishing, gone milking, semesterstängt | 4 kommentarer

Undrar vad Kolingen hade sagt…

Postat den 30 juli, 2015 av Karin

Fru Pettersson: – Usch ett sånt väder.
Fru Andersson: – Ja, blir man inte sjuk av sånt här väder, så är man bestämt inte riktigt frisk.

Kolingsborg för fem år sedan

OK, det kanske inte är en Kolingen-historia, men det uppges i alla fall vara ett Albert Engströmcitat. Jag kom att tänka på Engströms Kolingen, han som var hamnsjåare vid Slussen i Stockholm, när vi kom hit för att träffa folk, kolla räkningar och vattna blommor. Nere på Slussen har man slagit upp ett cirkustält. Trodde vi först. Men det är gamla anrika Kolingsborg som ”piffats” inför rivningen.

Jag tycker det känns rätt vanvördigt. ”Kom och måla Kolingsborg innan vi river!” säger stadens Slussenansvariga. Som om det är en kul grej med rivningen. Och som om graffitimålningarna inte heller har något värde. Allt ska ju rivas.

Allt ska rivas och därmed också de fina målningarna av Ingemar Callenberg, som skildrar hamnsjåarnas arbete. När Kolingsborg inte längre fungerade som utropsplats för hamnjobben och skulle omvandlas till nattklubb, fick byggfirman som skötte omgörningen i uppgift att måla över Callenbergs målningar.

Målarna tyckte det var synd, så man ordnade masonitskivor som täckte väggarna som kunde målas över. Och nu, inför rivningen har man återupptäckt målningarna. Men det hjälper inte. Kolingsborg ska rivas. Här finns fler målningar.

Tråkigt är det. Och… nej, jag ska inte gå igång på Slussenspåret igen. Projektet har alldeles för många besynnerliga inslag.

Men Katarinahissen. Den kommer inte kommer att fungera förrän 2019. Den har redan varit ur bruk i ett par år. SÅ himla svårt kan det väl inte vara att fixa en hiss!?

Publicerat i Debatt, historia, konst | Etiketter Callenberg, Kolingsborg, Slussen | 12 kommentarer

Normalt sa Norberg

Postat den 26 juli, 2015 av Karin

Söndagsmorgonprogrammet Gomorron världens krönikör Johan Norberg berättar för oss att juli månad var varit alldeles normalvarm i år. Det tar han till utgångspunkt för en krönika om hur vi minns saker. Somrarna var alltid soliga förr och jularna trevligt snörika. Så om vi fått för oss att juli månad i år varit ovanligt kall och regnig har vi fel. Statistiken visar att det varit normalt väder.

Då skulle jag vilja hävda att Johan Norberg minns fel. Eller är arrogant och tror att hans lyssnare är korkade.

Juli har bestått av några dagar med normaltemperatur samt en dryg vecka med mycket varmt väder, då vi flämtade i hettan och längtade efter regn, samt för övrigt kalla och regniga perioder.

Eftersom det först var ovanligt varmt kan det sedan vara ovanligt kallt rätt länge och genomsnittet blir ändå ”normalt”.

Men kära Johan Norberg, genomsnitt är en sak och den faktiska verkligheten en annan. Pröva att stoppa ena handen i kokhett vatten och den andra i iskallt. Känns det lagom?

Publicerat i Att tolka | Etiketter juliväder | 20 kommentarer

I ungdomens år

Postat den 18 juli, 2015 av Karin

Besökare i våra trakter förundras över det intensiva kulturutbudet – mångsidigheten och kvalitén. Så är det säkert i alla landsändar, en mängd kulturprojekt som kommer till av ren lust och skaparglädje, som berikar sin bygd, men som väldigt sällan syns på de stora dagstidningarnas kultursidor.

1874 föddes Horndals-författaren Johan-Olov Johansson. Här ser vi honom tjugofem år gammal, sittande till vänster i bild. Bredvid honom sitter hans fästmö Stina och bakom står Stinas syster Anna och hennes man Gustav.

Drygt 100 år senare föddes Linnea Nygren i Horndal och nu är hon 22 år. Hon har hunnit gå på musik-konservatoriet i Falun, Singer-songwriter-utbildning i Bollnäs och körledning och vokalensemble-utbildning på Sjöviks folkhögskola.

Och så har hon läst Johan-Olovs noveller och tyckte att det borde kunna bli en bra musical-föreställning av till exempel novellen I ungdomens år. Det blev det! En fantastiskt bra musikteaterunderhållning, med roliga texter, vackra sånger och välspelat av de musikaliska ungdomarna.

Det är en berättelse om Johan-Olovs kompisgäng, om förälskelse med förhinder på grund av stränga religiösa föreställningar. Anna och Anders vill gifta sig, men Annas mamma som är religiös, menar att Gustav inte har den rätta tron, så då går det ju inte. De två tioåriga tjejer som följde med mig på föreställningen engagerade sig starkt i huvudpersonernas, Annas och Anders, kärlekshistoria. Men de hejade mest på Ellida, modig och frispråkig och fast besluten att rädda Annas och Anders förhållande.

Med tolv ungdomar (OK, tio då, beroende lite var man sätter gränsen för ungdom) på scenen blev den en energirik och rolig föreställning.

De rockande kvinnliga predikanterna, som försöker omvända Anders var en av höjdpunkterna.

Anna spelad av Ebba Lundbäck och Anders spelad av Gabriel Hällqvist

De vackra duetterna mellan Anna och Gustav en annan.

Och naturligtvis måste man ha en scen från smedjan också, med smederna i sina smedskjortor, som hustrurna lade ned stor möda på att hålla vita och fina.

På den sista bilden ser vi Linnea Nygren till vänster, som Ellida. Hon har alltså skrivit manus, regisserat, skrivit sångtexter tillsammans med Alice Andersson.

På samma bild finns också Johan-Olov själv, spelad av Alf Saether. Han skriver upp det han ser och hör, för det kanske kan bli en berättelse någon gång i framtiden…

Ellida Gustav johan olov

Tack för två fina föreställningar i Horndals brukspark. Hoppas det blir fler produktioner framöver!

Uppdatering: Kicki påminner om att Sture Bylén har gjort en kort sammanfattning av föreställningen, med början när publiken uppmanas ta fikapaus.

Publicerat i Att tolka, Böcker, historia, konst | Etiketter I ungdomens år, Johan-Olov Johansson | 18 kommentarer