Ha hund

Egentligen är jag hundägare, även om det var ett tag sedan jag hade hund senast.

med nalleSåhär såg han ut, min hund Nalle. Eftersom det är jag som också är med på bilden går det att bilda sig en ungefärlig uppfattning om hur längesedan det var.

Jag var så klart övertygad om Nalle var min. Möjligen hade min bror en annan uppfattning. Och när det verkligen gällde tydde Nalle sig i stället till min mamma, som alltid haft ett speciellt handlag med hundar och katter. Version 2

Här är mamma med sin älskade Lola. Som barn tröttnade vi aldrig på att höra berättelser om den kloka Lola som hoppade på bussen för att åka och leta efter mamma när hon tyckte att mamma varit borta för länge. Eller hur främmande personer, särskilt karlar, inte fick hänga sina ytterplagg för nära mammas i tamburen. Då morrade Lola hotfullt. På den här bilden har mamma förmodligen bara sagt till Lola att titta på fotografen och då gör Lola det.

Ibland kommer jag på mig själv med att gå på hundutställningar. Och att kolla på nätet efter valpkullar. Ja, det började för länge sedan, innan internet fanns. Då kunde jag försjunka i drömmar över Dagens Nyheters hundannonser (finns sådana idag?).

En artikel som den om mannen som pratar med hundar, i dagens tidning, sätter ytterligare fart på min hundlängtan. portisDär får man veta att hundar visst har ”mänskliga” känslor, att de förstår mer än man tror och att de fungerar bra om man behandlar dem som kompanjoner.

Mycket intressant läsning som gör det ännu mer lockande att skaffa hund!

Mannen i artikeln har två svensk-danska gårdshundar och det verkar vara en trevlig sort. Men så finns det ju portugisiska vattenhundar också, som den på bilden här ovanför. Fördelen med en sådan är att den verkligen gillar att simma, precis som jag. Då skulle jag ju kunna få simsällskap om somrarna. Någon som vet något om portisar? Som kanske har en valpkull på gång till våren??

Det här inlägget postades i Livet och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

20 svar på Ha hund

  1. Karin på Pettas skriver:

    Jag vet ingenting om portisar, dessvärre, men jag vet däremot att är man en gång hundägare så är man det för evigt.
    Underbart fotografi av din mamma med Lola!

  2. Hundar är väl också människor. Hjo-Hjo springer lika glatt efter bollar som den värsta Zlatan.

    • Karin skriver:

      Ja, det har jag alltid misstänkt och jag har aldrig riktigt trott på det där att man inte ska tillskriva hundar mänskliga egenskaper. Djur är djur och människa är människa, typ. Det verkar som om modern hundforskning börjar komma fram till att hunden varit människans följeslagare så länge att den anpassat sig till oss. Och vi till den, kanske, litegrann.

  3. margaretha skriver:

    Hittar du ingen portugisisk, så kan du ju satsa på en newfoundländare, med simhud mellan tårna. Rätt stora förstås, särskilt i små lägenheter märks det.
    En fantastisk bild på din mamma!
    Margaretha

    • Karin skriver:

      En newfoundländare vore ju rätt mysigt på många sätt, men storleksmässigt hade jag tänkt mig en hund som inte kan dra omkull mig. Inte ens om det är isigt på gatorna och då går nog newfoundländaren bort, dessvärre. Men trevliga hundar är det och väldigt bra som simkamrater!

  4. Olgakatt skriver:

    Är egentligen också hundägare, liksom häst – och kattdito. Men bundenheten med hund funkar inte…. Härom veckan kom en granne och undrade om vi kunde ha deras hund på ”dagis” hos oss men hade missat att vi har innekatter som definitivt inte hade gillat det.
    Deras yngsta barn hade flyttat hemifrån och då funkade inte hund hos dem heller längre. När jag flyttade hemifrån var jag tvungen att ta med mig min hund och lyckades placera honom på ”ålderdomshem” hos mina svärföräldrar som älskade honom och skämde bort honom nåt otroligt.

    • Karin skriver:

      Vem vet, katterna kanske hade tyckt att det var pin livat med en hundkompis? Men vanligtvis tar det ju ett tag innan de förhandlat sig fram till ett fungerande samspel, när man sammanför katter och hundar. Och hundar är ju mycket mer krävande på alla sätt, så jag förstår om ni inte ville ta på er dagisansvaret. Ska man ha hund ska det nog dessutom vara till 100%, inte någon annans som man har till låns.

  5. Krönikören skriver:

    Jag är egentligen katt- och hästmänniska, har blivit hundmänniska ganska nyligen. Kan rekommendera att bli dagmatte, då får man det bästa: Umgås med hund och härliga promenader (även mindre härlig när vädret är emot en) fast inte på heltid. Suveränt.

    Underbar bild av din mamma!

    • Karin skriver:

      Att vara dagmatte är lite som att ha barnbarn då? Men det har jag ju redan.

      Jag har nog en föreställning om att skaffa en valp som jag med de nästan övernaturliga hundkommunikationskrafter som jag föreställer mig att jag ärvt från min mor ska få att bli den klokaste, kamratligaste och hjälpsammaste hund man kan tänka sig. (Se där ett projekt som riskerar att bli sin egen undergång, på grund av en orealistisk ambitionsnivå!)

  6. Musikanta skriver:

    Håller med Lotta och Margaretha om att bilden på din mamma är så fin! Säger också mycket om henne. Jag skulle nog tänka mig för några gånger innan jag skaffade hund om jag bodde i en lägenhet i stan. Dels för att man inte har grönområden precis utanför dörren och dels för grannarnas skull. Har en målarkompis som bor i lägenhet och inte kan vara hemifrån utan hunden eftersom den skäller hela tiden när hon är borta. Dagmatte med en timmes promenad mitt på dagen verkar vara ett bra alternativ. Då har man helgerna fria också.
    Ingrid

    • Karin skriver:

      Jo, det där med lägenhet i stan är ett aber. Men de barnbarn som gärna ser att jag skaffar hund bor i naturnära förorter och dit blir det ju några utflykter i veckan när vi är i stan. Och halva året är vi ju på landet…

      Men det där med att hunden kan störa grannarna är förstås en viktig aspekt. Om man antar att jag inte lyckas fullt ut så bra med min hundfostran som jag tänkt mig (se min kommentar här ovanför) då kan det bli problem…

  7. Skogsgurra skriver:

    Jag minns att jag gärna hade velat träffa Lola. Varför Lola inte längre fanns fick jag inte veta. Vet du varför?

    Annars tänker jag på Kafka/Edwalls ”Bättre utan hund”. Den är tänkvärd. Och ganska sorglig. Men underhållande.

    • Karin skriver:

      Lustigt, jag tänkte aldrig ens på den möjligheten. Lola hörde ju till den där avlägsna okända forntiden innan vi var födda. Det är först i mycket vuxen ålder jag har insett att de där epokerna hänger ihop. Att det för mamma till exempel var bara drygt två år mellan hennes okända, avlägsna Falu-liv och hennes kända mer samtida liv som vår mamma i Horndal. (Eller noga taget skedde väl bytet över en dag, men berättelserna från Falun tillhörde en annan tideräkning i min föreställningsvärld.) Jag tror att mamma var i tjugoårsåldern när hon hade Lola, så förhoppningsvis hamnade Lola i sin hundhimmel av naturliga orsaker innan mamma kom till Horndal som trettioåring.

  8. Pysseliten skriver:

    Vad bra med en simkompis! Jag kan inget om hundar, eftersom jag var så allergisk som barn att ögonen tårades bara jag tänkte på hundar. nu klarar jag av hundar och blir ibland sugen på att ha en hundkompis hemma. Men vi har katt och hon är inte hundkompatibel.

    • Karin skriver:

      Det KAN gå. Jag har sett många exempel på hund och kattkombinationer i min omgivning, där relationen började med ett väldigt fräsande och morrande, för att sedan sluta i den mest rörande harmoni.

  9. Anki skriver:

    Kan konstatera att vi när samma dröm… att bli hundägare. Har alltid haft hund, ja i alla fall fram till för sex år sedan, då vi var tvungna att låta vår då 17 år gamla hund somna in. Vill såå gärna ha en ny, men det vill inte min man och då känns det som min dröm förblir just bara en dröm.

    • Karin skriver:

      Man kan åka och titta på någon lämplig valpkull, till exempel. Det händer att den mest hårdnackade hundmotståndare veknar vid åsynen av sådana där små söta varelser…

Kommentarer inaktiverade.