En märkeskvinna… eller två

En märkeskvinna vill Pettas-Karin att vi ska skriva om som denna veckas lördagstema. Sådana finns det gott om men jag följer som vanligt första (inte nödvändigtvis bästa) impuls som dyker upp. Och det är Jennifer Aniston i filmen Office Space. Det är en mycket bra film om det alltmer absurda arbetslivet med sina hierarkier och låtsasviktiga rutiner.

Huvkittyudhandlingen utspelar sig på ett trist företag där ledningen är fixerad vid oviktiga detaljer som försättsbladen på interna rapporter. På ett fik intill (Starbucks, tror jag) jobbar Jennifer Aniston som servitris och hon får kritik av sin chef för sin oengagerade attityd. Servitriserna har order om att uttrycka sin personlighet, genom att ha minst 15 olika märken, pins och ”flairs”, fastnålade på arbetskläderna. De som lägger till ytterligare tio, tjugo märken, gärna lite extra personliga, anses vara ambitiösa. Jennifer plockar håglöst på sig de obligatoriska 15 märkena och får veta att det är i underkant, när det gäller att uttrycka sig själv.

Här är hennes svar på den anmärkningen:

flairs

En märkeskvinna, på sätt och vis.

Men så måste jag berätta om ju Anna Sterky också. Hon verkar vara den enda kvinnan, utöver Anna Lindh och Alva Myrdal, som finns på ett första-maj-märke. Hon var skrädderiarbeterska i Danmark, blev ordförande för de kvinnliga herrskräddarnas fackförening och medlem av De samvirkende Fagforeningers representantskap. När hon träffade den svenske politikern Fredrik Sterky flyttade hon till Sverige och fortsatte att arbeta för kvinnornas rättigheter. 1902 bildades Kvinnornas fackförbund, med Anna Sterky som ordförande, fram till 1909. Då upplöstes förbundet och medlemmarna gick in i de fackföreningar som de hörde till genom sina yrken. Anna Sterky tog också initiativ till tidskriften Morgonbris och var dess redaktör 1904-1909.

brev om anna sterkyDet var inte så lätt att ofta vara ensam kvinnlig representant i manliga församlingar. Ett antal oroade fruar skrev år 1900 till polisen i Stockholm ”Herr Polismästare, vi vädja till eder, att såsom lösdrifvare skicka hem till Danmark ett kvinno-kreatur…” .

Brevet, som är ett riktigt otrevligt hatbrev, är undertecknat ”Högaktningsfullt,
några hustrur, genom M.J”. Vem denna M.J är vet man inte. Brevet fortsätter:

anna sterky”Nu är det fordna supbröder till Sterky, som omhulda henne på allt sätt, gifta karlar allesammans, bland hvilka hon ensam kvinna är med om fredags-nätterna och roar sig, det skall vara ett kotteri eller klubb af de förnämsta inom partiet och denna supklubb tror hon Fredrik Sterky bildat. Nu kan ni nog tänka er Herr Polismästare, hvad vi hustrur till dessa gifta män, lidit gränslöst af grämelse i 2 års tid, som detta klubblif fortgått…”

Man får väl bara hoppas att hon hade trevligt på dessa möten och att hon kände att hon uträttade något för att kvinnornas ställning skulle bli lite bättre i framtiden.  Hon är i alla fall värd sitt 1:a maj-märke, denna märkeskvinna, Anna Sterky.

Här kan man läsa om de andra temabloggarnas märkeskvinnor: Anki  Anna  BildbloggenGnuttan   Helena   Karin på Pettas, Klimakteriehäxan,   Livsrummet  Marietts Foto, musikanta,  Olgakatt, Pensionären på ön, Pysseliten,  Stenstugu, Tove  Ulla-Minnatur

Det här inlägget postades i historia, Lördagstema och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

27 svar på En märkeskvinna… eller två

  1. Tove Olberg skriver:

    Två olika märkeskvinnor du vald som var och en på sitt sätt ”märks”.
    De är många från förr och i nutid – men förr bär historien och nu förvaltar den – men vi blir ju också förr … eller hur det nu blir :)

    • Karin skriver:

      Som Tomas Tranströmer sa om tiden:

      ”Tiden är ingen raksträcka utan snarare en labyrint, och om man trycker sig mot väggen på rätt ställe kan man höra de skyndande stegen och rösterna, kan man höra sig själv gå förbi där på andra sidan.”

  2. Anna/notonmusic skriver:

    Verkligen Karin. Man blir nästan mörkrädd av att läsa och SÅ längesedan är det inte. Jag tycker att det går vääääldigt långsamt ibland med förändring men när man läser ditt inlägg så slås jag av att det nog har hänt lite i alla fall. Tack vare de kvinnor som vågat ”föregånga” ska tilläggas!

    • Karin skriver:

      Visst går det framåt, i alla fall. Och visst behövs en fajt då och då för att det inte ska börja gå bakåt igen!

  3. olgakatt skriver:

    Som vanligt är det inte nog att motarbetas av en del män som känner sig hotade, även vissa kvinnor kan vara elaka mot en medsyster som utmärker sig. För tillfället pågår i vissa kretsar en för mig totalt obegriplig kamp om vem som är bäst feminist på rätt sätt.

    • Karin skriver:

      Ja, det finns fortfarande anledning påminna om den där gamla devisen ibland: ”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.”

  4. Musikanta skriver:

    Tack för ett intressant inlägg. Filmen kommer väl så småningom på teve så jag får se den där. Brukar inte se på amerikanska filmer men du säger ju att den är bra, så då så…
    Anna Sterky måste ha utgjort ett hot mot dåtidens borgerliga kvinnor som knappt fick gå ut utan förkläde och som var satta under manligt förmyndarskap om de var gifta. Sen kan man ju undra varför de gifta männen var bort från hemmet på fredagskvällen. Men det var ju en vanlig arbetsdag på lördagen så fredagen hade väl inte samma betydelse som nu.
    Ingrid

    • Karin skriver:

      Håll utkik efter Office Space, för det är en riktigt vass och rolig film som tar upp många av de olater som växer fram inom arbetslivet. Som så ofta är USA ett föregångsland…

      Och Anna Sterky var tydligen ett hot även i så kallade radikala kretsa..

  5. kicki skriver:

    Jag försöker lista ut vad det är som är hotfullt idag, vilka kvinnor är det som anses skrämmande nu?

    För övrigt kör vi tydligen med samma citat, men det är kanske inte så konstigt. (det finns en särskild plats…)

  6. Intressant att läsa om Anna Sterky, som jag inte kände till tidigare.
    Hälsningar
    Birgitta

  7. Anki skriver:

    Spännande kvinnor du berättar om… måste erkänna att jag aldrig hört talas om Anna Sterky… vilken miss av mig!
    Måste nog se filmen vid tillfälle… verkar bra, så som du berättar :)

  8. Kulturchefen skriver:

    Tack och lov förändras tiderna, men jag håller med om att vi måste bevaka utvecklingen, inte bara när det gäller manligt/kvinnligt. Maktstrukturer finns i alla sammanhang. Inte minst får man själv ställa sig frågan ibland; hur är jag påverkad av mina förinställningar?

    En märkvärdig kvinna för mig är mormorsmor Anna Borg (f ca 1880), hon arbetade hela livet som sjuksköterska trots en del motstånd. Jag har ett av hennes anställningsbrev, där den helmanliga landstingsdirektionen anställer henne TROTS att hon är maka och mor. Hon hade ju goda vitsord från tidigare anställningar, så det gick an – men på nåder. Året var 1923, och det är inte så himla längesen.

    • Karin skriver:

      Man skulle ju kunna tycka att det där med maka och mor – med den tidens sätt att se på världen – borde vara en supermerit i ett vårdyrke! Ack ja. Vår mor råkade bli med barn och då kunde hon naturligtvis inte få fortsätta den sköterskeutbildning som hon hade en termin kvar på. Jo, om hon gick med på att adoptera bort barnet. Då kanske. Och då hade vi ändå hunnit fram till 1940-talet!

  9. Ett kvinno-kreatur, ord och inga visor. Fredrik Sterky fanns nog med i bakhuvudet någonstans. Men knappast Anna, märkeskvinnan. Hur ska jag komma ihåg henne nu då? Fast om sanningen ska fram var Fredrik också ganska bortglömd. Hos mig.

  10. Ulla Laiho skriver:

    Ja, hur ska vi slippa mobbning på barn och på vuxna?

  11. Karin på Pettas skriver:

    Det går framåt, även om vi tycker att det går långsamt men i jämförelse med länder inte alls långt ifrån så….
    Det är så roligt att läsa hur vi var och en får till lördagstemat.
    Vi är märkeskvinnor vi också på sätt och vis, som får till det så det märks när vi skriver
    Tack för intressant inlägg. Igen!

    • Karin skriver:

      Tack Karin! Visst går det framåt – men oj så många kvinnor som orkat utsätta sig och ta strid för att det skulle bli någon ändring. Som ofta är helt bortglömda idag.

  12. Pysseliten skriver:

    Vilket fantastiskt bra inlägg! Kul att du berättar om Anne Sterky, jag blir så glad av sådana historier! Vi har det bra här i Sverige, men fajten pågår fortfarande för många kvinnor värlen över – och som dom världsmedborgare som vi är, är den fajten också vår.

    • Karin skriver:

      Tack Pysse! Ja det går ju inte att blunda för kvinnors utsatthet i många delar av världen. Vet du, jag tror att Sveriges satsning, som tillkännagavs häromveckan, är väldigt viktig, trots att den möttes av lite generade fniss: bra dass i länder där de behövs bäst. Det kan ju vara direkt livsfarligt för flickor och kvinnor att gå ut i mörkret och leta upp en lämplig plats när det inte finns något dass. En storsatsning på det området betyder enormt mycket, både för hälsa och säkerhet (och värdighet)!

      • Pysseliten skriver:

        Absolut! Tänker på Elsie Johanssons böcker om hur livet för mindre än 100 år sedan, som ung tjej i puberteten var. Och då fanns det dass!

  13. Barbro A skriver:

    När vi samlade in pengar till en staty av Elin Wägner för ett par år sedan undersökte jag hur det stod till med kvinnorepresentationen bland Stockholms statyer. Det visade sig finnas 46 manliga, sju kvinnliga och 310 könsneutrala. På Norrmalm där vi ville ha Elin fanns en enda kvinnlig staty (Anna Sterkys minne). Övriga kvinnor var Kristina Gyllenstierna (Gamla stans öar), Fredrika Bremer (Östermalm/Djurgården), Anna Lindhagens minne, Greta Garbo, Elsa Borg (Södermalm/Reymersholme) och Astrid Lindgren (Vasastan).
    Statyn av Elin står på St. Eriksplan och är en uppförstoring av Siri Derkerts lilla skulptur av Elin som håller ett anförande. Originalet finns på Bonniers Manilla på Djurgården och tolkningen och uppförstoringen är gjord av konstnären Rune Rydelius. Gå gärna förbi hos Elin och klappa henne på foten!
    Roligt ändå att Anna Sterky trots allt hedrades med en staty!

Kommentarer inaktiverade.