Vingslag

Vingslag är lördagstemat som Pettas-Karin ger oss denna vecka. Och då ligger det nära till hands att tänka på historiens vingslag särskilt om man nyligen har hälsat på i det förgångna. Här är Horndalsbyn, som det såg ut för drygt hundra år sedan. HorndalsbynTill vänster låg ytterligare några arbetarbostäder och i bakgrunden skymtar en av skorstenarna på bruket.hyttanfoto
Här är delar av bruksområdet, med kolhuset i förgrunden och hyttan bakom, lite till höger. Horndalsbyn ligger liksom hitanom bruket och till vänster.

I Horndalsbyn fanns Herous affär, som såg ut så här i början av 1900-talet. Affären låg på 1800-talet i bostadshuset till höger, men flyttade sedan till den nybyggda affärslokalen till vänster.DSCN2243 (1)

I bostadshuset bodde min bästa kompis när vi gick i skolan och där har jag tillbringat många trevliga timmar. Men aldrig någonsin att vi kom på att undersöka vad som fanns i det stora huset intill. Det var bara gamla affär’n, kort och gott, stängd sedan länge.

herous filial

För när bruket expanderade, när folk blev fler och fick det bättre, anlades en helt ny del av Horndal uppe på tallheden, på andra sidan bruket.  Det nya området döptes till Villahed och bebyggdes snabbt med nya villor, skola, kyrka, Folkets Hus, IOGT-lokal, affärer, konditorier och bensinmack. Min farmor sa aldrig Villahed, utan ”Hea” och jag tror att hon inte riktigt ansåg att det där nya hörde till Horndal. Dit flyttade också Herous affär. Först med en filial, men sedan blev filialen huvudaffär när den i Horndalsbyn stängdes på 1940-talet.

När affären i Horndalsbyn lades ner låste man helt enkelt dörren och lämnade allt som det var. I den nya affären skulle man ha nya varor. I den gamla affären har tiden därför stått stilla. Har man tur kan man få göra ett besök där och kliva tillbaka i tiden ungefär hundra år. Historiens vingslag kan ta sig många uttryck. Jag gillar det milda suset av historiens vardagsvingslag.

Och här kommer alldeles för många bilder. Jag brukar begränsa antalet bilder i blogginläggen, men den här gången försöker jag inte ens.

DSCN2221Strax innanför dörren står den stora kassaapparaten som var en nymodighet när den kom till. Innan var det skrivet kvitto som gällde .

I den stora liggaren kan man fortfarande kan läsa om vad Horndalsborna handlade och hur mycket de var skyldiga handlarn.

liggare

Version 2

låda m pliggI en av lådorna intill disken finns det skopligg, för det behövde man ju alltsomoftast, en skopa pligg om man hade många barn att laga skorna åt.

DSCN2232Mycket nostalgi på hyllorna. En sån där burk, med geishan på, hade vi hemma.

Och här var det kaffe! Till vänster de allra första konservburkarna med kaffe – oöppnade. Och i de där små fyrkantiga paketen finns det kaffesurrogat från första världskriget!
DSCN2228

Version 3
intubikaffe 1896 nov

Det framgår inte riktigt vad består av, det där Intubi-kaffet, men om man använder denna produkt kan man känna sig säker att det handlar om den ”lämpligaste, hälsosammaste och billigaste kaffetillsättning”.

Från kaffe(ersättning) är det ju inte långt till syjunta. Här är en fiffig anordning för sysilke. Om man trycker ner en raden med träpinnen kan man avläsa hur många spolar det finns kvar i varje rad och så hinner man beställa i tid innan man står där med den sista spolen i handen.

DSCN2247

 

Och mönstret till en tjugotals-outfit hittar man i Allers mönsterbilaga DSCN2259 (1)

Fina tapeter!
Version 2

 

Ernst Rolf gör reklam för LäkerolErnst Rolf gör reklam för Läkerol

DSCN2261

 

kontakt2Och bland alla praktiska prylar, beslag, krokar, julgransljus och annat hittar man en sån här fiffiga manick. En hållare för en taklampa, med extra urtag, en eltjuv. Från början, innan det fanns individuella elmätare, betalade man elen efter hur många elurtag man hade. Och då blev den här sortens extraurtag förstås en populär artkel! Kanske inte helt laglig…

DSCN2265

 

Bakom dörren på butikens kontor hänger ett par av bodbiträdenas rockar. För nu skulle man ju flytta till den nya fräscha butiken på Villahed och då behövdes nya rockar!

Så kan historiens vingslag också se ut. Övriga lördagstemabloggares Vingslag hittar ni här:  Anna  BildbloggenGnuttan   Helena   Karin på Pettas, Klimakteriehäxan,   Livsrummet  Marietts Foto, musikanta,  Olgakatt, Pensionären på ön, Pysseliten,  Stenstugu, Tove  Ulla-Minnatur

Det här inlägget postades i historia, Lördagstema och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

24 svar på Vingslag

  1. Olgakatt skriver:

    Men nån måtte väl sköta om denna juvel till butiksmuseum? Det ser ju fräscht ut på dina bilder. Och visst hör man vingslagen!

    • Karin skriver:

      Japp, min klasskamrats kusin med man bor numera i bostadshuset och de hävdar att de just inte gör mer än dammsuger ibland. Men välskött är det. De har egentligen inte visningar, men när vi hade klassträff nyligen i Horndal blev vi insläppta.

  2. Så roligt att du valde just historiens vingslag! Ja tänk så mycket historia man egentligen varit med om …!

    • Karin skriver:

      Min favoritdefinition på samtidshistoria är att det är ”sånt som vi fyrtiotalister minns”! Jag börjar nämligen komma upp i den åldern då det räcker att ta fram nåt fotoalbum för att historiens vingslag ska börja brusa kring öronen.

  3. kicki skriver:

    Det är intressant det där när en verksamhet avslutas med att någon bara går därifrån och stänger dörren. Jag skulle vilja veta lite mera om skälen till varför man inte röjde upp och städade ur. Och tack och lov att de inte gjorde det.
    Här är ett annat ställe där man bara låste dörren och gick över till det nya huset. Borton åa i Fågelsjöa

    • Olgakatt skriver:

      Till Fågelsjö Gammelgård gjorde jag en avstickare för ett antal år sedan på väg till eller från Norge. Det var ett trevligt ställe som borde givits mer tid än jag hade just då.

    • Karin skriver:

      Jag skulle tro att det blev som det blev – att man inte tömde gamla affären – för att man kunde göra det ”sen”. Herous bodde ju kvar ett tag vid gamla affären och flyttade så småningom till övervåningen på den nya (tror jag) medan en av syrrorna/döttrarna tog över gamla bostadshuset. Jag undrar om det inte kom som en överraskning vid någon tidpunkt att så mycket lämnats kvar.

      Bortom åa är fint – och världsarv, dessutom!

  4. Karin på Pettas skriver:

    Vilken tur för eftervärlden att man bara låste dörren och lämnade stället intakt och att någon nu sköter om att det får vara så. Fantastiskt, några andra ord har jag inte. Vingslagen vibrerade hänförda….det mesta känns ju igen. Tack Karin!

    • Karin skriver:

      Tack! Visst är det spännande med en sådan här orörd miljö. Jag tror på det ”oavsiktliga sparandet”. På det sättet får vi kvar en hel del som det mer organiserade och målmedvetna sparandet missar.

  5. Jag blir av någon anledning lite beklämd av dessa svartvita gamla bilder från förr. Det är lika med bilder från mitt Bruk. Vet inte varför, var ju inte ens med på den tiden. Däremot gillas ”museibutiken” med sin gamla fina förpackningar. Ludvigs ettan, låter som snus med smakar så mycket bättre. Får man förmoda.

    • Karin skriver:

      Ludvigs ettan var nog fint som snus!

      Jag har inte riktigt samma sorgliga associationer till Bruket, som du. Det kanske beror på att ”vår” bruksskildrare, arbetarförfattaren Johan-Olov Johansson skildrade en rätt så ljus bild trots allt. Elände och slit, javisst, men medmänsklighet och framtidstro också. Men det idag nedlagda bruken kan ju göra en lite vemodig, onekligen. Här är en novell av Johan-Olov: http://www.karinenglund.com/johan-olov/kvinnfolkssmide-av-johan-olov/

  6. Annika J. skriver:

    Jag är helt fascinerad av Intubi-kaffet, och läser den lilla tidningsannonsen flera gånger om. Att en ”kaffetillsättning” gjorde kaffet billigare per kopp förstår man, och det hälsosamma — tja, vem vill inte ”undvika kaffeförgiftning”? (Även om det nog går åt en hel del innan förgiftningssymptom inträder.) Men ”välsmakande” är nog att ta i … Jag undrar hur det smakade!

    • Karin skriver:

      Min teori är att det är cikoriarot. Det var också vad butiksinnehavaren trodde. Alltså vanligt kaffesurrogat. Men för att göra det lite roligare att köpa i kristider marknadsfördes det som ett hälsosamt TILLSKOTT till kaffet, dvs det kaffe man vanligtvis inte hade. Och OM man kom över lite kaffe fördärvade man det förmodligen inte med surr.

      Men visst vore det intressant att smaka!

  7. Ingrid skriver:

    Vilket trevligt inlägg! Man får hoppas att den gamla butiken får bli kvar. Vi har några butiksmuseer här på ön, men de flesta samlingarna är inrymda i andra museer. Bland annat finns det ett fint sådant i Bläse på norra delen av Gotland.
    Ha en skön söndagskväll!
    Kram, Ingrid

    • Karin skriver:

      Ja, visst hoppas man att butiken får finnas kvar intakt. Det är ju ovanligt att allt är bevarat, hela miljön och allt innehåll.

      Detsamma!

  8. Skogsgurra skriver:

    Oj!
    Och allt detta fanns i huset som jag funderade över varje gång jag gick och fick en bortkastad lektion i klarinettens misshandlande hos Arthur Herou, som bodde i huset till höger på femtiotalet.

    Fast då var ju stängningen ganska nyligen genomförd och det mesta var troligen gammalt och vant.

    Fascinerande att se hur många olika förpackningar med häftstift det fanns. Och pappersklämmorna hette just det – inte gem.

    Och för dem som slåss mot genitiv med apostrof är det intressant att se att Herou’s Specerier och Manufaktur stavades just så medan Ludvig:s Ettan körde med kolon-genitiv och Intubikaffet distribuerades av Stockholms Kaffe Aktiebolag. Där finns inget att invända mot genitivet, men hur är det med den numera hatade sär skrivningen?

    Den stringens och goda stilkänsla som vi gärna vill tro var förhärskande för ett drygt halvsekel sedan kanske bara är inbillning och dåligt minne? Eller kan det ha varit så att man tillät individuella särdrag på ett annat sätt än idag när en stor del av sociala medias kapacitet utnyttjas för lågnivåmobbing av individer som inte håller sig till vedertagna regler?

    • Karin skriver:

      Var det hos Herou du tog klarinettlektioner! Jag tog för givet att det var hos samma person som alla andra lärde sig spela olika instrument, nämligen Wandler.

      Du funderade åtminstone på husets innehåll. Jag är såhär i efterhand förvånad över ätt jag var så onyfiken på det där huset, trots att jag tillbringade mycket tid i huset intill, i trädgården och i lekstugan.

      Troligen har du rätt att någon rättstavningens och stilkänslans gyllene epok aldrig existerat. Stavningen normaliserades ju rätt sent och sedan reformerades den och, ja, här är vi nu.

      • Skogsgurra skriver:

        Jo, det var Arthur som bodde där på den tiden.
        Han var en kul kille som pysslade med diverse kulturyttringar. Det var i alla fall så jag uppfattade honom. Men min musikaliska karriär tror jag inte att han hade stort hopp om. Och där blev han ju sannspådd.

        Jag hade anledning att fundera lite över detta när vi i lördags var bjudna till Björkberget, som ligger mellan huvudorterna Ställdalen och Kopparberg, för en musikalisk soirée där en mycket duktig pianissa, en violoncellissa, en flöjtissa på tillväxt och en ung klarinettist (Daniel Kazinik) underhöll i det lilla formatet. Cirka 50 personer närvarande. Imponerande.

        • Karin skriver:

          Det finns många sådana där talanger utspridda i landet, och letar man lite hittar man kulturevenemang som är alldeles lysande, men som sällan blir kända för mer än den omkringliggande bygden. Som den där fina musikalen som några ungdomar gjorde i somras i Horndal, baserad på en Johan-Olov-novell.

  9. Anna/notonmusic skriver:

    Hade inte en aning om att affären fanns kvar bakom ”lyckta dörrar”!!! Vilken skatt! Och manicken för sysilket, det fanns verkligen smarta grejer. Roligt med alla bilder från Horndal ”förr”. Speciell liten ort tycker jag som är granne och uppskattar både plats och folk som bor där :-)

    • Karin skriver:

      Visst är Horndal en trevlig plats! Jag blev glad när jag läste nyligen att eleverna i högstadiet i Horndal ligger ovanligt bra till när det gäller gymnasiebehörighet.

      Och den där affären, visst är det fantastiskt att den finns kvar! Jag fantiserar ibland om hur det skulle ha varit om farfars snickeriverkstad hade fått vara kvar. Eller min farbrors smedja. Eller Horndals hytta, förstås! Så mycket som bara är borta nu och då är man extra glad åt det som finns kvar.

  10. Eva Swedenmark skriver:

    Men vilken skatt, vilka fantastiska bilder. Den hemliga affären vill jag ju besöka!

Kommentarer inaktiverade.