Karin Englund

Börjar?

Postat den 15 augusti, 2016 av Karin

Den här artikeln kunde man läsa i midsommarveckan och redaktör’n och jag sa samfällt: ”BÖRJAR?!”

Det har ju varit stökigt häromkring i några år redan och fortsätter väl några år till. Ibland försöker jag kolla hur illa det kan bli och om det är någon period då man ska planera att bo någon annan stans än precis ovanför kaoset. Slussenprojektets informatörer är dåliga på att just informera. De pratar i stället gärna om hur fantastiskt fint det kommer att bli i en oviss framtid. (För den som vill läsa artikeln går det bra att klicka på bilden och förstora.)

Men man får försöka se the bright side of life ändå. Katarinavägen är avstängd och det gör visserligen ingen större skillnad bullermässigt eftersom trafikbullret därifrån är ganska väl avskärmat för oss här uppe vid Mosebacke. Men det påverkar tydligen luften, för nu får vi för första gången på alla år besök av humlor på balkongen!

Så trevligt! Då kanske det är humlorna som pollinerat vårt lilla olivträd?

Jag köpte olivträdet i våras på IKEA för en billig peng och frågade personalen hur det funkar med pollineringen. ”Huh?”, sa personalen. Jag försökte förgäves förklara det där med blommor och bin. Expert tillkallades, som menade att det nog räcker med vinden just när det gäller oliver.

Kanske är det vinden, men jag vill hellre tro att det är humlorna som fixat så att vi har några små oliver på vårt olivträd på balkongen. Humlorna i samarbete med Slussenprojektet.

Publicerat i Att odla, Debatt | Etiketter kaos, Katarinavägen, Slussen | 12 kommentarer

Ljudskval och skvalp och irriterande illustrationer

Postat den 10 augusti, 2016 av Karin

Jag retar mig på Sveriges Radios ogenomtänkta användning av ljudillustrationer. Irriterande och distraherande i bästa fall, direkt missvisande i andra.

Detta är inte en sax. (Ceci n’est pas des cixeaux)

Ta vetenskapsradions presentation om Aziz Sancar, som gick i repris nyligen, där man beskrev ur hans upptäckt handlar om ”mekanistiska studier av DNA-reparation”. Tyvärr kan jag inte redovisa vad man sa, för jag distraherades av ljudet av en sax, som användes för att illustrera hur något klipptes bort så att man kunde bota eller förebygga genetiska sjukdomar.

Jag funderade på det där ljudet från saxen. Sitter en högutbildad vetenskapsreporter och klipper med en sax i luften under sändning? Eller har en assistent kallats in för uppdraget. Eller han man skickat en beställning till ljudarkivet att leta fram lämpligt saxljud? Varför? Det handlar (har jag läst mig till efteråt) om att ett enzym avlägsnar DNA-skador utan några som helst saxar eller klippljud inblandade.

Samma sak på ekonominyheterna i morse där man talade om en metod att se till att folk ökar konsumtionen, vilket sätter fart på ekonomin. I extremfallet skulle det vara en värdecheck i alla brevlådor. Lite mer riktat kunde det vara fördubblat barnbidrag. ”Helikopterpengar” har någon kallat denna stimulansmetod och tror ni inte att ekonominyheterna måste ha med ljudet av en helikopter, flera gånger dessutom, i det relativt korta inslaget. Samtidigt som man förklarade att det naturligtvis aldrig skulle kunna bli tal om att släppa ner pengar från en helikopter. Att prassla med lite sedlar hade varit aningen mer befogat, men ändå helt onödigt. Vi fattar ändå. (Och det blir ingen helikopterbild här. Inte ens några sedlar.)

Så där är det hela tiden. I ett reportage om OS-satsningarna i Rio handlade bland annat om misslyckade byggen och hur en cykelbana spolats bort av en flodvåg. Ljudillustrationen kan knappast ha varit inspelad vid tillfället då det hände, för det lät mer som en stillsam kvällsdyning som brusar mot en sandstrand.

Hallå SR! Låt P1 vara den pratkanal den var avsedd som. Sluta med ljudskvalpandet!

Publicerat i Att tolka, Debatt | Etiketter ekonomiekot, Rioreportage, Vetenskapsradion | 19 kommentarer

Smör

Postat den 6 augusti, 2016 av Karin

I påskas, när jag fick en massa grädde över, testade jag att göra smör. Det var ju plättlätt och jättegott, men så började en butik i närheten att sälja brynt smör i fina små äggformade klumpar och det var så gott att jag kom av mig med min egen smörproduktion. Tills jag fick den här fina boken i present av syrran. Nu kan det bli eget smör igen, även brynt och vispat! En välsignat kunnig och avspänd bok om att man kan göra lite som man tycker.

Jag har funderat en del på hur man ska syra grädden innan man kärnar. Tja, skriver bokens författare, man MÅSTE inte syra, det går ju bra att bara vispa grädden som den är och salta lite. Men vill man ha lite syrligare smör (och det vill man nog) kan man ha i en eller ett par matskedar filmjölk och låta det stå ett tag.

Då undrar man förstås hur länge ”ett tag” kan vara. Det beror lite på hur man vill ha det och det är bara att pröva sig fram: ett dygn i rumstemperatur eller två dygn i kylen eller en vecka i kylen eller olika kombinationer av rumstemperatur och kylförvaring. Eller inget dygn alls om man i stället tar crème fraiche som man vispar till smör direkt.

Det är en mycket kunnig och entusiastisk bok, som förstås också skriver om brynt smör som gudarnas godaste gåva till den matintresserade mänskligheten. Har man en gång gjort majonnäs med brynt smör vill man nog inte ha någon annan sort. Och det där brynta smöret som fått kallna och sedan vispats till smidig smörkonsistens med en läcker nötsmak. Så gott! Det finns all anledning att tänka brynt smör i så gott som alla smörsammanhang, som potatismos eller sockerkaka. Glass med brynt smör i har jag inte provat. Än…

Det finns ett recept på madeleinekakor med brynt smör i boken. Det var ju en madeleinekaka som fick Marcel Proust att minnas sin barndom och börja skriva På spaning efter den tid som flytt.

Undrar vad som hade hänt om han fått en madeleinekaka med brynt smör i stället, som vuxen. Hade han då tuggat i sig den lite förstrött och tänkt att den där smakade ju gott, men lite ovant. Och så hade det kanske inte blivit någon romansvit.

Smör-boken tipsar också om olika gårdsmejerier och ställen där man gör smör. Lycklig den som bor i närheten av något av dessa gårdsmejerier med smörtillverkning! Men om man inte gör det kan man alltid kärna själv! Tar just inte mycket längre tid än att vispa grädde till efterrätten.

Publicerat i Att läsa, Böcker, Livet, vikten | Etiketter Johan Hedberg, Smör | 31 kommentarer

Färgorgier

Postat den 3 augusti, 2016 av Karin

Om man åker till en ö som heter Skogsön kan man få lust att måla det där med ö och skog. Så det blev en bild av bryggan som heter Skogsö södra. Kan man tänka sig något med Skogsöaktigt än en ångbåtsbrygga omgiven av lummiga träd? Skogsö!

Ja, ja jag borde kanske ha… Men Arga akvarellisten är på semester så här är det fritt fram!

Så då passar jag på att visa den lite mer färgglada varianten också, när jag ändå håller på.

Publicerat i Att måla, färg | Etiketter akvarell, Skogsö södra | 14 kommentarer

Humlan surrar, fjäril’n prålar

Postat den 29 juli, 2016 av Karin

Även om vi tillbringar sommaren i stan så växer gräset på landet, konstigt nog. Jag gör en snabbtur dit, då och då, för att klippa. Nu senast tillsammans med syrran som anslöt från Mora. Tack, Kicki!

Och blomsterprakten prunkar också på, fastän vi inte är där. Den uppskattas verkligen av humlor och fjärilar.

Min farbror anlade den stora perennrabatten som en humlebar, med stjärnflocka och kransveronika som främsta dragplåster.

Jag har flyttat dit några alpmarton (syns i förgrunden på bilden här till höger) och det gillar dom tydligen också.

Men annars är stjärnflockan storfavorit; alla svarta små prickar på bilden är humlor.

Vi hann med gräsklippning på två tomter, några dopp i sjön och rabattrens innan vi drog igen, åt varsitt håll. Som vanligt hade syrran med sig fina presenter: en bok om smör (återkommer om den), hjortronsylt och akvarellpapper, Lessebos handgjorda!

Det pappret har jag aldrig använt, så jag måste jag ju testa. Såhär blev det när jag försökte porträttera alpmartonen. (Arga akvarellisten har semester, men kanske någon annan vill vikariera?)

Jag hade tänkt måla några humlor också, men inser att jag inte riktigt behärskar humlornas anatomi. Så jag började leta efter tydliga och bra bilder på humlor, för att se hur dom sitter ihop.

Och då hittade jag en förtjusande regndränkt humledrottning på bloggen Trädgårdssurr. En mycket läsvärd blogg, inte bara om trädgårdar, utan om hållbar odling i alla slags format.

Aha, det är så där som vingarna sitter fast…

Publicerat i Att måla, Att odla, Trädgård | Etiketter Humledrottning, Lessebo akvarellpapper | 12 kommentarer

Släpp färgerna loss… det är svårt!

Postat den 27 juli, 2016 av Karin

Grannen i gränden har målat av Arga akvarellisten. En svart figur med knuten näve som vill riva alla stängsel, ge regler och måsten en spark i baken och släppa färgerna loss .

Själv låter hon färgerna springa fritt på pappret, ibland i stramare färgskala…

… och ibland helt hejvilt.

Det blir utställning den 2-8 september (vernissage klockan 12 den 2:a) på galleri Bellman på Hornsgatspuckeln, tillsammans med några andra i en målargrupp här på Söder. Håll utkik efter Kristina Lejdströms akvareller!

Jag jobbar på det där – att släppa färgerna loss. Inte dutta och pilla så mycket med detaljer. Inte ändra och ”förbättra”, för det är nästan aldrig är någon bra idé i akvarell.

Publicerat i Att måla, färg, konst | Etiketter akvarell, Galleri Bellman, Kristina Lejdström | 8 kommentarer

Arga akvarellisten 10

Postat den 24 juli, 2016 av Karin

Sista arga akvarellisten, för den här gången. Det blir nog mer framöver, men här kommer det sista inlägget av det här slaget på ett tag.

Det verkar som om Arga akvarellisten fått det att framstå som avskräckande svårt med akvarell. Det vore verkligen synd, för det är så spännande att hålla på med.

Det är en liten startsträcka innan man bekantat sig med färgerna, men man upptäcker nytt hela tiden och det är det som gör det så kul att hålla på. Och det är mycket som liksom blir till av sig själv.

Här duttade jag bara ut färg på ett vått papper för att se vad det kunde tänkas bli. Lite oklart om det är en mossig sten eller en slänt – eller något annat.

Jag blötte pappret lite mer och strödde på salt på mossan, för att se om den skulle bli mossaktigare av det. Det blev den inte och saltet hamnade lite varstans. Jag föste ihop saltet på stenen/sluttningen uppåt mossdelen, men mossan blev knorvig och jättemörk. Jag hade inte tålamod att vänta och se hur det skulle bli när det torkade så jag tvättade bort saltet från mossdelen.

Men ovanför mossan blev det små ljusa fläckar av saltet. Kunde kanske bli blommor, tänkte jag och började måla lite vegetation här och där för att blommorna skulle få någon slags miljö. Såhär blev det till sist.

Arga akvarellisten skulle kunna säga en hel del om detta (som till exempel att undra vad det är för mystiska växter i förgrunden), men nöjer sig med att konstatera att det funkar rätt bra med saltet. Man kan få fram väldigt kul effekter med salt, olika beroende på hur grovt salt man använder. Perfekt för snöflingor!

Det som inte funkat så bra enligt Arga akvarellisten är de där skarpa strecken, där jag rispat med en spik. För grova och okänsliga. Om man ska använda risptekniken för att få fina linjer bör man använda en nål, eller något annat riktigt vasst och så måste man försöka ge linjerna lite schvung!

Ja, ja, jag lovar, jag ska schvunga. Men schas på dig nu, Arga akvarellisten – och tack för den här gången!

Publicerat i Att måla, Att tolka, Träning | Etiketter Arga akvarellisten, salteffekter | 8 kommentarer

Arga akvarellisten 9

Postat den 22 juli, 2016 av Karin

Jag hade tänkt ta upp det där med ljus. Och särskilt ljus och hus, men har inte fått till några bra exempel. Men har man sett så lägligt: det är Edward Hoppers födelsedag idag! Om det var någon som var fascinerad av ljus (och hus) så var det ju han. Han föddes 1882 och kom till Paris i början av 1900-talet, blev helt fascinerad av impressionisterna och deras ljusmåleri. Han kallade sig impressionist hela livet, faktiskt, även om det nog inte är så han uppfattas. Här är en oljemålning från Paris.

Efter Paris återvände han till New York och försörjde sig som illustratör. Han vantrivdes med det, men eftersom han inte hade några framgångar som konstnär (jo han målade ju, men han sålde dåligt) fortsatte han med illustrerandet. Tills hans fru Josephine Nivison föreslog att han skulle börja med akvarell i stället för olja.

Han hade några framgångsrika separatutställningar och kunde äntligen lämna sitt jobb för att måla. Han övergav inte oljemålandet, men akvarellerna är många och särskilt landskapen, med hus som ser ut att ruva på något. Och hans skissblock från olika resor är fulla av fina akvareller, med ljuset som huvudmotiv.

Jag hade tänkt att Arga akvarellisten skulle få ledigt idag, för Hopper kunde sitt jobb. Men är man arg akvarellist så är man. Ta den här målningen, som är en av Hoppers mindre kända. Den är ju väldigt stämningsmättad och full av frånvarande liv, eller nåt.

Men Arga akvarellisten kan förstås inte låta bli att fråga varifrån ljuset kommer. Egentligen. Solen står högt på himlen, lite snett upp till vänster. Husen kastar korta skuggor på marken. Men inte stolparna. OK, stolparna hitom husen kan man förklara: tre lutar så att de inte ger någon skugga och två står bakom en liten kulle, så skuggan syns inte. Men de där en bit bort längs med vägen? Minst tre, kanske fyra mystiskt skugglösa stolpar. Jag tillrättavisar Arga akvarellisten med att det nog är avsiktligt, för att skapa en overklig stämning i bilden.

Publicerat i Att måla, konst | Etiketter Arga akvarellisten, Edward Hopper, impressionism | 10 kommentarer

Arga akvarellisten 8

Postat den 21 juli, 2016 av Karin

Snart i mål – jag tänkte mig att Arga akvarellisten ska få tio chanser. Idag är det moln. Problemen med moln är många. De ser ju ofta rätt osannolika ut. Och när de ser ut som små fina vita lamm på himlen är de inte särskilt intressanta att måla av. Men det lönar sig nog att studera molnen ordentligt när man ska måla även om de rör sig under tiden.

– Detta, säger Arga akvarellisten när jag visar en molnmålning, är ett hopplöst fall! Man ska aldrig, aldrig ”öva sig” på dåliga akvarellpapper. Det ska vara ett ordentligt papper som håller fukten längre. Roligare och bättre helt enkelt. Det syns att det är ett billigt papper.

– Hur då?

– Färgen torkar för fort. Det går inte att låta den sprida sig långsamt eller rinna och bilda slöjefekter. Dessutom blir det ojämnt och buckligt och det bildas pölar där man inte vill ha dem. Men bortsett från den usla papperskvalitén är det ju inte omöjligt att en himmel ser ut sådär med olika sorters moln samtidigt på himlen. Både diffusa och mer distinkta. Och ofta är färgen just åt det lilaaktiga hållet.

– Men den där ljusa speglingen i vattnet borde ha haft motsvarande ljus i himlen; det har den inte. Skogspartierna är urtråkiga. Beskär, så kanske det blir bättre! Passa i så fall på att ta bort det där konstiga grönrandiga partiet till höger i vattnet.

Jag testar med att ta bort lite tråkskog och ändrar formatet till stående. Kanske skulle ha med lite mer av himlen till vänster? Fast det hjälper ju inte mot att det är ett billigt papper.

Och eftersom kvalitén är dålig är det ingen idé att måla på baksidan heller. Med bra akvarellpapper är det annars lösningen. När man misslyckats med en målning är det bara att försöka igen på baksidan. Ofta går det mycket lättare efter som pappret redan är förstört. Då kopplar man av och det blir ofta bättre resultat än när man har alltför mycket respekt för det ”fina” pappret. På ett billigt papper är man på något sätt friare, men å andra sidan är det mera svårjobbat, så det jämnar liksom ut sig; det blir halvbra i båda fallen. Lösningen är nog jobba på att inte vara så himla respektfull inför ett riktigt bra och väl förberett papper.

PS. OM man vill måla ulliga vita moln någon gång så funkar det bäst om man först målar himlen i den eller de färg man vill ha och så tar man lite hushållspapper och gör en tuss som man trycker mot himlen. Simsalabim, ett moln!

Publicerat i Att måla, färg, Träning | Etiketter Arga akvarellisten, moln | 9 kommentarer

Arga akvarellisten 7

Postat den 19 juli, 2016 av Karin

Akvarell, aqua, vatten, vattenfärg… Man skulle ju kunna tro att det är lätt att måla vatten med vattenfärg, men det är det verkligen inte. Inte med någon annan färg heller för den delen. Vatten visar virtuosen, sägs det. Arga akvarellisten (AA) och jag är helt överens om att det är mycket långt dit för min del. Men man måste ju testa, i alla fall.

Vattenfavoritmotivet är sjön Rossen, med tillräckligt många öar och uddar för att det ska kunna bli intressant. En stilla vattenyta är lättast (om än inte lätt); vågor är värre och rinnande vatten ska vi bara inte tala om!

Mellan Storön och Skallbergsudd finns ett fint gatt som släpper igenom ljuset.

Det finns inga stenar där, men jag la dit dom för det såg lite tråkigt ut annars. Arga akvarellisten tycker det ser tråkigt ut i alla fall och ger mig rådet att hålla akvarellpappret fuktigt när jag målar speglingar i vattnet. Det blir lätt för stelt annars. Grönskan är för kompakt och enahanda. Kompositionen för symmetrisk. Och det där speciella ljuset i gattet är dåligt utnyttjat.

Så här då – lite luftigare grönska och vått i vått? AA: Tja. Fuktat papper är det ju i alla fall. Men kompositionen är fortfarande tråkig. Om man lägger horisonten precis mitt i bild blir det odramatiskt och ointressant. Färgskalan är diskret, kan man väl säga om man vill vara snäll.

OK. Såhär då? Mnja, lite roligare, kanske.

Men hur sjutton får jag till genomskinligt vatten. Det där som till exempel Zorn var så bra på. Ett vattenbryn där man ser sjöbotten under det klara vattnet. Och hur målar man en bäck? Var och hur kan man lära sig sånt. Arga akvarellisten har inga goda råd på det området.

Publicerat i Att måla, färg | Etiketter akvarell, Arga akvarellisten, Vatten | 11 kommentarer