Karin Englund

När jag försökte mig på ett litet bankbedrägeri

Postat den 20 juni, 2016 av Karin

Den här pengahögen består av mynt som alla är ungefär lika stora som en enkrona. Sådana som finns i många hem, med en blandning av engelska mynt, lite euros och liknande

Då är det lätt hänt att något sådant slinker med när man fyller de där små händiga papperstuberna som man måste ha för att banken överhuvudtaget ska befatta sig med ens mynt.

Eftersom våra nuvarande mynt ska ersättas med nya tyckte jag det var lika bra att samla ihop myntsamlingarna i huset och lämna in dem till banken innan det blir metallskrot av alltihop. Metallskrot jobbigt att bli av med. (Tyvärr visade det sig att nästan alltihop redan ÄR metallskrot, eftersom merparten av myntgömmorna i burkar, lådor och skålar var femtioöringar, som förlorade sitt pengavärde för fem, sex år sedan.)

Men jag tog i alla fall enkronorna, näve för näve och pillade ner i några sådana där pappersrör. Så gick jag till en närbelägen bank som försäkrat mig att det skulle gå bra att lämna dem där.

Jag hade varit noga med att fylla rören precis upp till markeringen (50 kronor i varje rör) men det räcker ju inte. Rören vägs på en liten våg som är imponerande exakt. På ett av rören fick jag bakläxa. Den vänlig bankkvinnan förklarade att hon måste öppna och kolla, för det var något som inte stämde.

Och har man sett! Ett mynt från Tonga med kung Taufa’ahau Tupou IV hade smugit sig in i högen.

Ironiskt nog var röret för lättviktigt. Kungen av Tonga var annars en riktig tungviktare. Här diffade det på något hundradels gram och jag fick langa fram en krona med svenske kungen i stället för att fylla upp.

Sen sattes silverskatten in på mitt konto och jag sa belåtet att det här ju gick bra, även om jag var ute i sista minuten med mina silverkronor.

Bankdamen log och förklarade att jag var ute i MYCKET god tid. Det är bara tjugan, femtiolappen och tusenlappen som måste växlas in före den 30 juni i år.

Hundringen och femhundringen håller ett år till. Liksom mynten, så det finns gott om tid att samla nya mynthögar!

Publicerat i Livet, vikten | Etiketter bankbedrägeri, kungen av Tonga, växla in mynt | 18 kommentarer

Du lät ju så glad när du svarade…

Postat den 18 juni, 2016 av Karin

Vi håller oss med en fast lina, alltså en sådan där telefon som är kopplad till fasta telefonnätet, med uttag i väggen. Det ringer inte så ofta på den, bara en och annan försäljare och några andra koppartrådsnostalgiker som tycker det är trevligt att prata en stund med god mottagning och hörbarhet.

Så när det ringde i förmiddags svarade jag glatt och vänligt med mitt namn, i förhoppningen att det var en kompis och inte en försäljare.

”Men HÄJ!” sa den uppringande ”Vad glad du låter!” Jag var lite osäker på vem kunde vara, men tänkte att det ger sig väl. Så jag svarade bara att det är ju skönt att det är sommar och att det äntligen kommer lite regn. Behövs efter denna torra vår.

Det höll han med om. Och så undrade han om vi kunde skjuta på vår träff ett par timmar för det hade kört ihop sig för honom. ”Du vet ju hur jag har det.” Nej det visste jag inte och insåg att det var dags att erkänna att jag inte hade någon aning om vem jag talade med. ”Men det är ju jag! Georg. Det hör du väl!”

Någon Georg känner jag inte, så jag föreslog att det kanske var en felringning. Det hade Georg svårt att acceptera. ”Men du lät ju så glad när du svarade!” Turligt nog hann jag hejda mig så jag sa inte det jag tänkte, nämligen att det ju var innan jag visste att det var han. I stället förklarade jag igen att det var fel nummer. Han verkade fundera på om vi inte borde ses i alla fall, så jag avslutade snabbt med ett ”Hej då och lycka till!”

Ett knäppt samtal, som får mig att tänka på en av min pappas många anekdoter. Nämligen den om en person som väcktes klockan två på natten av att telefonen ringde. Det var fel nummer och felringaren bad hundra gånger om tusen ursäkt. ”Äsch,” svarade den som svarade ”det gör inget. Jag skulle ju ändå svara…” En fullständigt logisk replik klockan två på natten när man är nyväckt.

Publicerat i Livet | Etiketter fast lina, felringning | 13 kommentarer

Malcolm är svart, hörni. Svart, inte beige!

Postat den 16 juni, 2016 av Karin

Operamopsen är det udda namnet på en fin roman om mänskliga relationer av Disa Åberg och Linda Bonaventura. Här kan man läsa mer om den. Den har fått ett bra mottagande och blir ljudbok och bokklubbsbok och det är den värd.

Men! Det finns ett problem med bilden av mopsen Malcolm. Han spelar en viktig roll i bostadsrätts-föreningen Kastanjen, som är mitt i ett stambyte, med allt vad det innebär av irritationsmoment, nya friktionsytor och påtvingat umgänge med tidigare okända grannar. Malcolm nosar sig till alla Kastanjens hemligheter och oroar sig för vissa personer, är arg på andra och blir hjälplöst förälskad i en f.d. operasångerska.

På det fina omslaget av Michael Ceken ser man Malcolm högst upp, som sig bör, med god överblick över allt som pågår. En svart mops.

Men i samband med olika presentationer dyker plötsligt en helt annan hund upp. En beige mops! Detta är inte Malcolm!

Det är ett misstag, ett missförstånd. För det är skillnad på mops och mops. Inget ont om beige mopsar, verkligen inte, de är också trevliga. Men Malcolm är en svart mops med allt vad det innebär. Han är dessutom lite extra känslig eftersom han fick sig en smäll i huvudet som valp. Sedan dess kan han inte bara nosa sig till människors känslor. Han kan praktiskt taget läsa deras tankar.

Det är lite ont om bilder på svarta mopsar eftersom svart alltid är lite svårare att fånga. Men inte alls omöjligt, varken med kamera eller målarfärger.

Jag har blivit väldigt förtjust i Malcolm när jag läst om hur han oroar sig för hur dom har det i bostadsrättsföreningen Kastanjen. Så jag tycker att det minsta jag kan göra är att visa hur jag tror att han ser ut.

Så här tänker jag mig ~~Malkolm~~ Malcolm med sina uppmärksamma ögon, sina oroliga ögonbryn och sin känsliga nos.

PS. Jag hoppas det framgår att jag rekommenderar boken varmt!

Publicerat i Att måla, Böcker | Etiketter Disa Åberg, Linda Bonaventura, Michael Ceken, Operamopsen | 13 kommentarer

Under observation

Postat den 11 juni, 2016 av Karin

Eftersom vi är kvar i stan lite längre än vanligt denna sommar har jag fixat till balkongen lite under tiden. Krasse och heliotrop, till exempel, får växa till sig här tills det är dags att flytta till Dalarna. Det är en blåsig liten balkong, som gör sig bäst riktigt varma sommardagar, men det är ju trevligt med lite grönska och blommor som man kan beundra inifrån också. Tänkte jag.

När jag målar sitter jag så att jag ser balkongen från andra hållet, liksom bakifrån. Fördelen är då att jag får in ljuset från vänster och kanske också att jag slipper distraheras av utsikten. Annars sitter jag bara och funderar på om jag ska måla av den och i så fall hur.

Men när jag sitter på den sidan han jag känt mig iakttagen. ”Dumheter”, har jag sagt till mig själv, ”tre trappor upp och inget hus mitt emot. Hur skulle du kunna vara iakttagen?!”

Men så såg jag vad det var. En av blommorna ser i vissa lägen ut som ett ansikte. Inte jättetydligt, kanske, man om man kompletterar bilden det lite syns det bättre. Det beror på ljuset och på vinden. I vissa lägen nickar det där huvudet beskäftigt och den pladdrar på när vinden blåser och ”läpparna” rör sig. Som om den vill ge mig goda råd.

Det är faktiskt så distraherande att jag till sist gick ut och vred blomkrukan så att blommorna kom åt andra hållet. Trodde jag…

Men nu kikar en av blommorna fram ännu mera närgånget, liksom runt fönsterkarmen och hojtar argt åt mig att det där var väl onödigt. Vi ser dig allt ändå!

Eller är det kanske bara är som jag inbillar mig?

Publicerat i Att tolka, Livet | Etiketter övervakad | 16 kommentarer

Första exemplet på kiosklitteratur – en riktig kioskvältare!

Postat den 9 juni, 2016 av Karin

Idag – den 9 juni – 1860 publicerade den första boken av det slag som skulle komma att kallas kiosklitteratur här i Sverige.

I ursprungslandet USA kallades de ”dime novels”. En dime är tio cent och det var vad de första böckerna kostade. Ganska snabbt höjdes priset, men namnet användes även i fortsättningen för all slags billig, melodramatisk underhållningslitteratur.

Från början kostade dessa ”dime novels” tio cent och de var lätt igenkännliga på sina rosa omslag. Det här är alltså den allra första. ”Malaeska, the Indian Wife of the White Hunter”. Författaren är den mångsidiga Ann Stephens, som också skrev humoristiska böcker och kåserier under pseudonymen Jonathan Slick.

Malaeska var en stor succé och publicerades i många upplagor, med allt färgstarkare omslag. De rosa oillustrerade omslagen fick ge vika för dramatiska skildringar som höjde förväntningarna om böckernas innehåll. Här är försättsbladet på den tidiga Malaeska där Malaeska stödjer sin döende man, medan deras son syns i bakgrunden till vänster.

Den illustrstionen blev sedan bokens framsida, först svartvit – eller svart-rosa snarare – och senare i färg.

Kioskböckerna blev en bra inkomstkälla för många författare som skrev dime novels lite vid sidan om sina ”riktiga” författarskap, oftast under pseudonym, till skillnad från Ann Stephens.

Louisa May Alcott, till exempel, skrev mer än 30 dime novels under pseudonymen A.M. Barnard.

Hon skrev till en vän: ”Det kommer att bli en blod-och-åska-historia för de är lättare att skriva och bättre betalda än seriös litteratur. Så bli inte förvånad om jag sänder dig en skildring av indianer, pirater, vargar, björnar och nödställda damer, med en titel i stil med ’Den besatta bruden’, eller Blodbadet – en thriller om passion'”.

Säga vad man vill om kioskböcker, men nog har de bidragit till ett ökat läsande världen över. Den allra första, Malaeska, finns att läsa här i digitaliserad form.

Grattis på födelsedagen!

Publicerat i Att läsa, Böcker, historia | Etiketter dime novel, kiosklitteratur, Malaeska | 15 kommentarer

Sinnesfrid, harmoni, ekvilibrium…

Postat den 8 juni, 2016 av Karin

Ordet mindfulness som dyker upp i tid och otid – vad betyder det egentligen? Jag hittar ingen bra översättning, jag vet inte riktigt vad det innebär. Det verkar vara lite av varje: må bra, njuta av dagen, lugna ner sig, men ändå bry sig om medmänniskor och klotet i stort.

I en sju-punkts-lista som jag såg idag krävs följande för att uppnå mindfulness: man ska göra sig av med förutfattade meningar, ha tålamod, vara nyfiken, ta det lugnt, låta bli att reta upp sig på sånt som man inte kan göra något åt, vara tolerant och slutligen, sluta älta.

Och så illustrerades det hela med denna bild! En kvinna som håller på att starta en bestående fejd med alla sina grannar. Förutom att hon kommer att få ogräs på sin egen tomt, gör hon sitt bästa för att sprida det till alla andra också. För mig som just har gått några ronder mot maskrosorna signalerar denna bild stress, hårt arbete och irritation.

En vänlig tolkning vore kanske att bilden vill säga att det är mindfullt att acceptera maskrosorna. OK, jag kan förstå den tanken. Men att gå så långt som att uppmana en till att sprida dem. ”Var mindfull – sprid lite ogräsfrön omkring dig.” DET är väl ändå att gå lite väl långt?

Uppdatering 9 juni: Detta hade väl varit en mer passande illustration?

Publicerat i Att odla, Att tolka, Livet, Ord | Etiketter maskrosor, mindfullness | 12 kommentarer

Alla rätt på nationaldagen – heja Buckan!

Postat den 6 juni, 2016 av Karin

Idag firade jag nationaldagen tillsammans med grannen i gränden med en visning på Bukowskis ”klassiska”. (Riktigt hur man kategoriserar klassiskt vet jag inte, men det verkar som om 1800-talet och bakåt hamnar i klassiska, medan 1900-tal och framåt hör till det moderna.) Det är ett väldigt bra tillfälle att få se konst, konsthantverk, möbler och mattor från privata hem och andra miljöer där de annars är lite hemliga. Visningen var upplagd som en stafett, med experter på olika områden som gav en snabbintroduktion till respektive epok och några av föremålen. Effektivt, informativt, varierat och kunnigt!

Det går bra att lägga bud på målningen av hovpredikant Carl Cederström. Börja med 60 000 kronor.

Vi hade nog inte haft mycket till målarkonst här i Sverige om inte först kyrkan och sedan hovet hade tagit hit utländska konstnärer. Hovet behövde porträttmålare, både för att skänka glans och status åt kungafamiljen, men också för att ha bilder att skicka till andra hov för att visa upp sig, till exempel i samband med frierier. Redan Gustav Vasa såg till att få hit duktiga porträttmålare.

David Klöcker Ehrenstrahl, från Tyskland, utnämndes 1659 till hovmålare av och åt Karl X Gustav. Just då befann konstnären sig på en bildningsresa i Italien, där han studerade konst i Venedig och Rom.

Han tog god tid på sig att åka till Sverige; under tiden hann han med konststudier i både Paris och London. När han väl kom hit efter ett par år blev det så mycket hovmåleri att han behövde hjälp och startade därför vår första konstskola. Han skrev också den första läroboken i konst i Sverige.

Och så mattorna! Alla dessa vackra mattor som svenskar i alla tider köpt med sig från Persien och kringliggande länder. Den här är ju trevlig. Samma pris som för hovpredikanten och hade jag den summan skulle jag nog välja mattan…

Det där med mattor på golven var ju inte alls vanligt förr i tiden och att man började lägga dem på golven i stället för att hänga dem som gobelänger på väggarna är nog ett inflytande från mellanöstern.

Vidare till avdelningen för Ostindiska kompaniet och vackert kinesiskt porslin och allt det betytt för Sveriges utveckling och välstånd, sedan vidare till möbler och den från Tyskland invandrade snickarfamiljen Haupt, som vi (kanske) kan tacka den Gustavianska stilen för. Sedan 1800-talsmåleri och Carl Larsson. Jag hade just börjat se ett tema, nämligen hur hela Sveriges kulturhistoria vilar på internationellt samarbete, men Carl Larsson? Han är ju hur helsvensk som helst. Eller? Nej då, hans stil är starkt inspirerad av det japanska måleriet som var stort i Frankrike när han var där. Han plockade upp den där konturstarka stilen och gjorde succé med den. Som sedan har gjort succé utomlands.

Innan vi lämnade Buckan (som vi stammisar brukar säga) passade vi på att säga några berömmande ord till arrangörerna om detta dolda tema som verkade handla om att konst och kultur alltid mår bra av att blandas, omformas spridas och blandas igen. Hela vårt kulturarv är ju just en sådan lyckad mix. ”Kul att ni uppfattade det”, sa arrangörerna ”det var så vi tänkte. Bästa sättet att fira nationaldagen är att ge några miniföreläsningar om vårt internationella kulturarv.” Så rätt! Och gissa vad? Sedan bjöd man på jordgubbar och grädde i fina silveruppsättningar och en riktig sockerströsked i silver. Sån som farmor hade (fast kanske inte silver). Och vi åt med försilvrade plastskedar från IKEA!

Jag skulle nog vilja ge Buckan tio poäng på ett tiogradigt nationaldagsfirarindex.

Det får däremot inte Aktuelltsändningen i kväll: ”Eftersom det är Sveriges nationaldag idag blir det bara en kort sändning.” Va? För att det är svensk nationaldag stannar världen upp och slutar producera nyheter? Eller?

Publicerat i Att måla, Att resa, Att tolka, historia, konst | Etiketter Bukowskis klassiska, Carl Larsson. Nationaldagen, Ostindiska kompaniet | 8 kommentarer

Akvarellkurs!

Postat den 5 juni, 2016 av Karin

För ett par månader sedan skrev jag längtansfullt om möjligheten att gå en kurs för den duktiga akvarellisten Björn Bernström. Och nyss dök det upp en välkommen möjlighet att göra det! Så nu har jag gått ett par intensiva kursdagar på ett soligt Färingsö i skolhuset, bredvid den fina Hilleshög kyrka, som också är värd ett besök.

Från kursen har jag med mig några lärorika misslyckanden: för mycket färg, fel färgblandning, för lite vita utsparningar och hoppsan – det där med komposition glömde jag visst helt och hållet i min iver att testa olika tekniker! Men eftersom jag lovade – då i det där inlägget i april – att jag skulle visa resultatet om det blev någon kurs för mig, får jag väl stå mitt kast. Så varsågoda! Jag börjar med en som jag tyckte blev lite rolig, i alla fall. Här testade vi tekniken att låta färgen bilda linjer. Vissa färger ”biter” när de torkar och då blir det tunna fina linjer som man inte skulle kunna göra med pensel. Här är det Peynes grey, med en aning Antwerp blue som ger sådana där tunna konturer på trädstammarna när de torkar.

Här är Björns demo-målning för nästa teknik. Den övningen handlade om att ta en riktigt ”tung” färg, med kraftiga pigmentkorn, som rå umbra, och försöka få den att krackelera. Klicka gärna upp Björns målning i stort format så ser ni hur färgen lever sitt eget liv.

Och här är mitt försök att få till samma effekt. Det funkade med själva krackeleringen, men som sagt, jag kunde lagt ner lite mer möda på att tänka igenom komposition, färgval och utförandet av resten också. Det där ljusa trädet till vänster är resultatet av att jag råkade spilla lite vatten där…

Och så lite vått i vått. Men vad sjutton är det där ljusa spretet för något, mellan granskog och berg? Det borde bort. Och själva bergskammen är alldeles för markerad och förgrunden för vag och det hade varit bra med lite mera vitt i vattnet, osv.

Och kolla här. IGEN, fast värre! Här har det ramlat ner rosa moln framför bergen. Och sedan anar man en elefantflock i bortre änden av den stora tråkytan som med mycket god vilja kan anses vara en plöjd åker.

Det är bara att bryta ihop och gå vidare. Vilket inte alls är svårt efter en sån här inspirerande kurs (att gå vidare alltså). Kanske elefanterna kan bli några stenbumlingar och det rosa kan bli höstlönnar? Eller också ger jag bara upp och målar på baksidan i stället…

Eller vänta nu. Det har jag ju redan gjort!

Publicerat i Att måla, färg, konst | Etiketter akvarellkurs, Björn Bernström | 17 kommentarer

Men vad är det med folk. 2

Postat den 3 juni, 2016 av Karin

Häromsistens förundrades jag över barnvagnsmarodörer. Nu skulle jag i stället väldigt gärna vilja se barnvagnsmarodören tackla denna cykelegocentriker.

”Jag orkar inte låsa så jag ställer cykeln här”, sa cykelägaren och ställde den så att den blockerade ingången till caféet. Baristorna bakom disken hade fullt upp med sina gäster så de protesterade inte.

Jag såg ett par presumtiva kunder som stannade vid ingången och sedan valde att gå någon annan stans.

Men tyvärr kom ingen person i rullstol, eller med barnvagn (medan jag var kvar), för det skulle annars ha illustrerat hur pass korkat det är att blockera ingången på det där sättet.

Jag orkade inte heller bråka, men annars hade det naturliga varit att uppmana cykelägaren att antingen ta in hojen i caféet, eller – vilket verkar rimligare – att låsa den på någon lämplig plats utanför.

Det var inte helt lätt för oss barnvagnsfria personer heller att ta oss förbi den där cykeln. Någon fastnade i styret så att cykeln vek sig och åkte ut och blockerade ingången fullständigt. Han ställde snällt upp den igen, medan cykelägaren obekymrat ägnade sig åt sin latte. Själv övervägde jag att vara lite extra oförsiktig vid passagen, men ett långt liv har lärt mig att sånt ofta drabbar en själv, så jag avstod. Känns väldigt vuxet på något sätt.

Publicerat i Debatt, Livet, Okategoriserade | Etiketter barnvagnsmarodörer, cykelegoister, Vett och etikett | 18 kommentarer

Det måste finnas något annat sätt …

Postat den 30 maj, 2016 av Karin

Såhär träffar vi Nalle Puh första gången. Han kommer – som vanligt – nedför trappan tillsammans med Christopher Robin.

Huvudet först och det dunkar i hela tiden, men ” …ibland känner han på sig att det måste finnas något annat sätt”. Fast det är svårt att hinna tänka ut något mellan dunsarna och när de väl är nere är det ju inte aktuellt längre.

Kom jag att tänka på igår när jag försökte följa partiledardebatten som sändes i SVT:s Agenda.

Det kanske inte går att ha en vettig debatt med åtta partiledare? Kan man hitta någon annan vettig form i så fall? Eller handlar det om att programledarna Anna Hedenmo och Mats Knutson inte vågar låta några samtal utveckla sig, för att tiden är så knapp? Kan man beta av mindre områden fråga för fråga? Även om det är svårt när allt hänger ihop.

De som slog sig ner framför TV:n i går kväll för att bilda sig en uppfattning om vilka alternativ den svenska politiken erbjuder måste ha blivit besvikna. Och alla som vet vilka alternativ som finns, och som vill se hur de olika politiska representanterna utvecklar sina argument – ja de blev också besvikna.

”…sometimes he feels that there really is another way, if only he could stop bumping for a moment and think of it” filosoferar Nalle Puh i originalversionen av boken. Det gör det nog. Om alla bara kunde stanna upp lite och försöka tänka efter.

Uppdatering 4 juni. Kommentarerna hamnade bland annat i en diskussion om det planerade Nobelmuseet. Det skulle ju med fördel kunna ligga i Karlskoga och se ut såhär. Skogsgurra skissade: Om man klickar på bilden blir den större och lättare att studera.

Publicerat i Debatt | Etiketter Nalle Puh, partiledardebatt | 30 kommentarer