”Om du vill ha ett lyckligt slut, beror det naturligtvis på var du avslutar din historia.” Sa Orson Wells. ”Att börja är lätt, jämfört med att sluta.” Säger många som skriver eller målar. Och i akvarellsammanhang gäller ungefär samma sak som i slalom: Man ska akta sig för det där sista åket och det där sista penseldraget. Det är då man bryter benet, eller sabbar målningen.
Dagens akvarell är inte från idag. Jag gjorde den för ett tag sedan och den var tänkt som en bakgrund till något som jag inte riktigt hade bestämt ännu. Något slags spret i förgrunden? Sådana där dekorativa torra fröställningar på spröda stjälkar? Eller kanske några mörka stammar? Fåglar?? Njae, fåglar är väldigt krävande och blir lätt kitschigt.
Idag tog jag fram den för att måla färdigt. Testade snabbskisser på annat papper och konstaterade att alla mina förgrundsidéer var dåliga. Eller i alla fall att jag inte klarar av att genomföra dem. Till sist bestämde jag mig för att den är klar som den är. Jag avstår från sista åket.
Eller – en älg skulle kanske passa bra i den här terrängen? (Sorry, skojade bara!)
Fast här har någon tagit mitt älgförslag på allvar. Ja kära nån, vad ska man säga? Kanske att nu ser min akvarell lite tom ut när man ser den utan älg.
Tack Skogsgurra – tror jag …. Jag menar visst är det Skogsgurra som har bidragit, men riktigt vad jag ska tycka om denna lösning vet jag inte än.
Dagens akvarell får bli ett av de hittills tre porträttförsök som jag sliter med av honom. Det jag visade häromdagen var jag inte riktigt nöjd, så jag fortsätter lite till.
Så här är det: de färger som ljuset består av, som man till exempel kan se i regnbågen, har olika våglängd. (
För några år sedan kom en bok, som jag tänker på i dessa tider. Den heter The Village Effect av Susan Pinker (utgiven av Spiegel & Grau). Den är en studie som enligt underrubriken handlar om hur mänsklig kontakt, ansikte mot ansikte, ger oss ett längre, lyckligare och smartare liv.
Som i går när jag gick längs allén och ett gäng killar på andra sidan av den tomma gatan kickade boll mellan sig.
Såhär säger en av mina många rit-böcker, Bruce Robertsons Teckna och illustrera. Här handlar det om småbarn och en treåring bör väl räknas dit.
Förra porträttet (i gårdagens inlägg) har jag gjort med hjälp av mjuk blyertspenna och akvarellfärg. Först en underskiss med penna, som kan suddas ut (inte suddas bort utan suddas omkring med lillfingret, till exempel) till skuggor där det behövs. Sedan akvarellfärg ovanpå det.
Dorian Greys porträtt, av Oscar Wilde handlar om en vacker ung man som inser att han är väldigt snygg när ser sitt porträtt. Han önskar att hans utseende inte ska förändras.
Detta porträttförsök tål egentligen inte att visas upp, men se det som ett lärorikt exempel på hur det kan bli när man inte kan.
