Hjärnsläpp och dumheter. Akvarell nummer sju.

Ibland har jag otur när jag tänker. Hinner jag dessutom säga högt vad hjärnan tänkte när den tänkte fel – ja då kan man bara hoppas på medmänniskornas förståelse och överseende.

Bilen har fått på sig sina sommardäck och förr i tiden brukade vi anlita däckhotell, för det är ju smidigt att bara stanna till och få däcken bytta och de inaktuella däcken undanlagda till nästa säsong. Men det är rätt dyrt, så i besparingssyfte har jag numera däcken i boden och tar med dem till verkstan när det är dags. Detta berättar jag för att jag tror att det kan vara en delförklaring till min hjärnas kortslutning i samband med däckbytet.

Jag lassade alltså in sommardäcken i bilen, körde in till verkstan och hystade över bilnyckeln på behörigt avstånd (eftersom jag i princip har utegångs- och umgängesförbud) och berättade att sommardäcken låg i bilen. Så kom jag – eller min hjärna, då – på att jag ju inte har några däck förvarade på det här stället numera. ”Men dom andra däcken då, dom måste ni ju också ha!” Undslapp det mig, samtidigt som jag insåg hur korkat det var. Verkstadskillen var snabbtänkt, log lite snett och sa: ”Dom sitter väl på bilen, ser det ut som.” Jag log glatt, lade huvudet på sned och kollade på bilen och sa: ”Jamenvisstja, vad bra!”

Och så var det dagens akvarell, på samma tema, litegrann. Det blir monokromt igen och jag fick för mig att jag skulle göra nåt med motljus: ljusa stammar längst bak och gradvis mörkare framåt. Det blev lite stelt, kan man väl säga, med grenar i onaturliga vinklar. Så då gjorde jag som en klok akvarellärare sagt: ”Om man gör något dumt kan man testa att upprepa det så det ser ut som att det är meningen.” Så det gjorde jag.

Det skulle kunna vara ännu fler grenar, tycker jag nog att det ser ut som.

 

Det här inlägget postades i akvarell och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

15 svar på Hjärnsläpp och dumheter. Akvarell nummer sju.

  1. Lite kusligt i skogen.

    Däckhistorien påminner mig om när svärmor erbjöd sig att vara barnvakt medan jag åte till BVC med ungarna.

    • Karin skriver:

      När jag ser akvarellen idag inser jag att den måste vara inspirerad av någon i bilderna i ”Vem ska trösta Knyttet?” Kanske inte så konstigt om den sortens bilder arbetar sig upp från det undermedvetna.

      BVC-fniss! Alltid lika hjälpsamma Greta!

  2. skogsgurra skriver:

    Vi måste lida av nån slags kollektivt och monumentalt hjärnsläpp. Den numera välkända Travemündeincidenten är ännu en yttring av det.

    Kort referat: K och jag väntade på färjan i Travemünde. Toalettbehov uppstod. Det var på den tiden det behövdes 25 Pfennig i avgift. Jag hade ingen och fick en slant ur K:s handväska. In bland alla 16 cellerna och valde förstås en utan muggpapper. Ut till K igen, ny slant. In på samma ställe som tidigare. Fortfarande inget papper. Ut till K och in igen. Där fanns det papper! Tog ut rullen för att äntligen slå mig ner på ursprungsstället. Men där var det ju stängt igen. Ut till K med rullen i näven och fick en ny slant.

    Nu skulle jag ju kunna fylla på med en liten komplikation, nämligen att det redan fanns en rulle i den cellen som jag tog mig in i eller att jag lämnade den jag ställt på bordet medan K gick och växlade till sig ny 25-pfennig, så att det så att säga var dags för en ny runda.

    Men så illa var det inte. Även om det finns de som tror att det faktiskt hände.

    • Karin skriver:

      Det vore ju annars ett helt naturligt beteende, tycker jag. K går för att fixa mera småpengar. Du slår dig ner så länge och ställer toapappret på bordet, eller mera troligt på marken intill dig. K kommer tillbaka med rätt slags mynt och du rusar – för nu är det bråttom – med myntet i nypan, men utan toapapper, in på det där båset som du vid det här laget borde veta att du ska undvika.

  3. Den var bra! Skönt att det inte bara jag som har hjärnsläpp lite då och då.

  4. Musikanta skriver:

    Akvarellen skulle definitivt platsa på Liljevalchs vårsalong. Hjärnsläpp händer väl lite då och då. Min svärson och jag satt och såg på en musikal tillsammans för några år sen – Oklahoma. När vi hade sett ungefär hälften vände jag mig till honom och frågade: ”Var i USA tror du handlingen tilldrar sig?” Han såg allvarligt på mig, rörde inte en min och sa: ”Oklahoma kanske?”
    Ingrid

    • Karin skriver:

      Nu bjöd du mig på dagens skratt – ”Oklahoma kanske”!

      Tack för Vårsalong-pepp! Jag funderar lite på det. Vi får se om jag tar mod till mig.

  5. Lotten Bergman skriver:

    Men SÅ vacker akvarellen är! Fantastiskt! Applåder, pukor, trumpeter och ett munskydd!

    • Karin skriver:

      Ehum … eller egentligen ett försök att rädda ett misslyckande … men tack och bock i alla fall!

      • skogsgurra skriver:

        De två släkterna Bagge i Västerås med omnejd och Lamm med HVDC i Ludvika hade anledning att ses emellanåt. Uno Lamm var en orimligt smart kille och efter en lyckad tillställning hos Bagges skrev han det numera till anemisk tunnhet uttjatade tackkortet ”Lamm får tacka bagge”. Jag undrar ibland (nu, till exempel) varför han inte försökte få med bock(a) också.

        Jag tror inte att han missade möjligheten utan bestämde sig för att skippa ”bock”. Det var redan gott nog som det var.

Kommentarer inaktiverade.