Att illustrera – lite som att översätta. Akvarell nummer sex

”Hon satt med nedböjt huvud. Hon tänkte: om jag härdar ut lite till, bara en minut till, så tvingar jag honom att gå efter värdehandlingarna. I detta ögonblick ryckte grannen papperet till sig med en mycket talande gest av ilska. Han var förbannad. De voro alla förbannade på fröken Melander. Just i dessa tider var det ju så gräsligt ömtåligt att framställa en sådan begäran som fröken Melander gjort. Hon satt fortfarande stilla, och hukade under den allmänna oviljan som under en hagelskur.”

Citatet är från Elin Wägners novell Det hemlighetsfulla kuvertet.  Hela novellen går att läsa här.

Jag har skrivit tidigare om Elin Wägners novell, om mina illustrationer till novellen, och om hur jag slarvat bort originalen till illustrationerna. Men nu har jag hittat ett av originalen i alla fall och lekt lite med det. Jag testar att göra ett kollage med den, med olika bakgrunder. Egentligen skulle jag vilja ta någon gammal dyster tapet som bakgrund. Ska ge mig ut på jakt efter en sådan. Men tills vidare får det bli boaserade väggar i styrelserummet.

Det är kul att illustrera, men svårt och en helt annan sak än att rita eller måla egna motiv. Det påminner lite om att översätta, men är ännu svårare. När man översätter finns det ju färdiga lösningar som de flesta är överens om, det gäller bara att hitta rätt bland olika tänkbara tonfall och betydelser. När man illustrerar finns det inga överenskommelser, man får försöka övertyga, så gott det går, att de bilder man skapar föreställer det som texten handlar om.

Det här inlägget postades i akvarell, Att tolka, Porträtt och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

6 svar på Att illustrera – lite som att översätta. Akvarell nummer sex

  1. Jag minns bilden och när du höll på med den, och rosorna som ville kräkas. En del av gubbsen känns igen, liksom, på nåt vis.

    • Karin skriver:

      Nämen sådana gubbs finns väl inte längre! Eller?

      De andra originalen har jag nog slängt, för annars borde jag ju ha hittat dem samtidigt som det här originalet. Kräksrosorna var knappast något att spara på.

      • skogsgurra skriver:

        Jag tittade länge på den bilden. Moturs från ’offret’ ser jag ifrågasättande, anklagande besvikelse, nedlåtenhet och återhållen önskan att säga väl valda ord. Inte för att det ser ut att finnas någon egentlig anledning utan bafatt.

        De där individerna kunde kanske vara resultatet av Kretschmers och Freuds läror, plus andra – varför inte Gustaf Ljunggren? Men jag börjar tro att du faktiskt sett dem i verkligheten. Eller också fick du väldigt god kontakt med Wägner. Eller hon med dig?

      • Karin skriver:

        Japp. Mycket bra kontakt med Elin Wägner, handlar det nog om. Det är bara att läsa novellen så vet man precis hur det var för stackars fröken Melander.

        (Och kanske pr*kt*rschlet – ursäkta! – Ljunggren omedvetet varit en av förebilderna.)

  2. Musikanta skriver:

    Intressant inlägg i synnerhet som jag är intresserad av illustratörer. Synd att dina original är borta men tur att du hittade ett i alla fall. I övrigt hänvisar jag till mina långa kommentarer i länken som finns i inlägget.
    Ingrid

Kommentarer inaktiverade.