Frihet …

Postat den 17 april, 2020 av Karin

Stagnelius rader om frihet dyker upp rätt ofta nuförtiden. Eller om tvång. I hans Strödda dikter (1818), finns några ofta citerade rader.

Tvenne lagar styra
detta liv. Förmågan att begära
är den första. Tvånget att försaka
är den andra. Adla du till frihet
detta tvång …

Det är en ordrik dikt som kanske inte är så njutbar i sin helhet, men de där raderna passar onekligen idag. Det börjar dyka upp vittnesmål från personer som finner sig tillrätta med tvånget att försaka. Det handlar förstås om dem (oss) som har ett någorlunda gynnsamt liv trots karantän, som det inte går någon nöd på, som slipper oroa sig för ekonomin, men som var ganska otåliga i början av detta nya liv. Nu droppar vittnesmålen in om om en ganska behaglig tillvaro, med långpromenader, med nya sätt att umgås med barnen, eller via nätet med vänner, tid att läsa, titta på film, måla, spela något instrument, lägga pussel, eller kanske fundera. De börjar se att det finns en slags frihet i begränsningarna. Mer tid. Mindre splittrat. Jag hör ju själv till den gruppen: i karantän, men under gynnsamma förhållanden.

Jag skulle ju aldrig ha hunnit måla en akvarell om dagen om livet sett ut som vanligt.

Nu hinner jag till och med göra några misslyckade försök innan jag bestämmer mig för att ge upp och göra en snabb teknikövning i stället.

Det här är bilden av ett privilegierat liv. Tid att måla, misslyckas, testa igen och byta spår. Ja, jag städar upp varje kväll, gör rent paletter och penslar, ställer undan blandkoppar som tror att jag inte behöver, men dom brukar åka fram igen. Och ja, jag har alldeles för många färger.

Dagens misslyckanden ska ni slippa se. Här är i stället teknikövningen som vår akvarellkurs fick i uppgift denna vecka. (Vi kör vidare med kursen, men nu via nätet. Det går det också, men visst saknar jag kurskamraterna.) Man knycklar ihop ett silkespapper så att det blir lagom skrynkligt, sedan målar man lite slarvigt på ”skrynkeltopparna”, liksom. Sedan lägger man silkespappret med färgen nedåt på akvarellpappret, trycker till och kollar vad det blev. Jaha, det ser visst ut som fjäll? Då förstärker man det med en pensel med mycket rent vatten i. Klart!

Det bör helst vara vitt silkespapper, annars kan det bli konstigt! Sånt brukar det alltid finnas, för det blir över när man gör julgranskarameller, eftersom ens medhjälpare tycker att det är roligare med färgstarka kombinationer.

Publicerat i kaoskordinator | Etiketter , , | 11 kommentarer

Perspektiv på tillvaron

Postat den 16 april, 2020 av Karin

När jag försökte få till en målning av mitt Websterlexikon i går fick jag ta till gamla perspektivkunskaper från förr. Sånt man kämpade med på teckningslektionerna, som det hette då. Den här sortens upplägg, ni vet. Om taket hade varit platt hade det varit ett ganska bra porträtt av Webster. Minus fönster, förstås.

Hursomhelst, perspektivskissandet fick mig på hustankar. Jag har ju en hel del skisser från Gotland, förra sommaren. Vi brukar åka dit under påskveckan, men nu – ja nu kan man ju alltid måla lite Gotland i stället. Fast det blir inga hänförande landskap, inte hav eller kust, inte ens ruiner eller kyrkor, utan dasset och ladan.

Syrenbuskar är nog det svåraste man kan ta sig an. Den där lite för massiva grönskan på högerkanten är ännu mer massiv i verkligheten. Jag glesade ut buskaget lite på målningen.

Träden mellan uthusen är två olika träd. Ett som växer som en en, trots att det är ett lövträd och så står det ett lite spretigare bakom. Jag är så van att se dem så där. Men målningen hade onekligen blivit bättre om jag bara valt att måla ett av dem.

Och så har vi den där mystiska formationen längst upp till höger, där det blivit för blött och vattnet har ätit sig in i himlen. Blomning, kallas det, eller blomkål som engelsmännen säger, cauliflower. Det kan vara en bra effekt ibland. Men här är det mindre lyckat. Lösningen är förstås att skära bort en bit till höger, så blir jag av med både blomkål och en bit syrenmassiv.

Fast ladans nedre del är ju inte grå utan kalkstensfärgad. Och gräset är inte så där välklippt…  Och dassdörren är svart. Och … Hej och hå, här kommer två!

Publicerat i Att resa, Natur | Etiketter , , | 10 kommentarer

Motvillig modell

Postat den 15 april, 2020 av Karin

Planerna på att måla av Websters lexikon, som jag skrev om i går, tog lite tid att förverkliga. Först tänkte jag att det kunde vara en nyttig perspektivövning. Jag la den tjocka boken på köksbordet och testade olika vinklar. Svårt var det väl inte, men jämmerligen vilka tråkiga målningar det blev. Den spännande och trevliga Webster blev bara en dyster gråsvart rektangel.

Nej, någon Lerin är jag inte. Inte än …

Han är väl lite blyg, tänkte jag då. Vill nog hellre bli avbildad i sitt naturliga habitat. Så jag ställde tillbaka Webster i bokhyllan och målade av honom tillsammans med sina kompisar i stället.

Eftersom det är ett sånt där lite pillrigt motiv fick jag för mig att det skulle vara en bra idé att använda ett  satin-papper, mina mest slätpressade akvarellpapper. Dem har jag annars just inte någon användning för. De lämpar sig bäst för finlir med nästan torr pensel.

Det var en dum idé; det hade varit betydligt lättare att måla på ett fingrängat papper, som ju är mer förlåtande, än på ett helt slätpressat där färgen biter direkt och sedan inte går att rubba. Men jag framhärdade och det tog lite tid men nu är den klar (eller ”klar”).

En detalj är jag lite nöjd med, nämligen den där lilla vita papperslappen som sticker upp ur en bok uppe till höger. Jag hade missat att måla bokhylleväggen där, men det gick att omvandla den missen till en papperslapp, som kanske gör bokhyllan lite mer levande.

 

Publicerat i Porträtt | Etiketter , , , | 12 kommentarer

Skunk, squash och wigwam

Postat den 14 april, 2020 av Karin

Ibland kollar jag om dagens datum innehåller några intressanta födelsedagar eller andra händelser, som kan vara kul att skriva om. Men så länge jag håller på med mitt akvarellprojekt blir det inte så värst mycket av med datumanknytningarna. Jo jag gjorde ju ett försök den 30 mars, men hur bra gick det?

Idag funderar jag dock på om jag kanske, eventuellt ska måla av ett av mina lexikon, med anledning av att Noah Websters American Dictionary of the English Language kom ut den 14 mars 1828.

Som lärare i USA var Webster chockad över hur miserabel hans elevers stavning var. Efter att ha besökt flera olika delstater i USA blev han också bekymrad över att det inte verkade finnas något riktigt fungerande nationellt språk. Det var lite hipp som happ, både med vokabulär, glosor och stavning. Så han satte igång sitt megaprojekt och efter 30 år kom hans lexikon ut. Det där med American Dictionary var viktigt Han hade retat upp sig på alla gamla engelska skolböcker som dominerade i skolorna. Monarki och den store kung George så lång ögat nådde. Han förde in ord som congress, caucus, presidential. Och han kompletterade den amerikanska engelskan med ord från olika indianspråk som skunk, squash, wigwam, hickory och opossum.

Vi får se om det blir något lexikon målat.

Under tiden lägger jag ut ett blåsippsförsök. Dessa förtjusande vänliga vårblommor är en storfavorit och det finns massor av dem på trevligt promenadavstånd.

Sen kunde jag förstås inte låta bli att försöka måla dit skuggorna på den där tulpanmålningen från i förrgår.

Inte helt lätt, eftersom blyertsskissen som jag gjorde när motivet fortfarande fanns kvar, med skuggor och allt, var väldigt otydlig.

 

 

Men i alla fall: En liten pausbild i väntan på eventuell lexikonbild.

Publicerat i Böcker, Ord, Planering, Språk | Etiketter , | 12 kommentarer

Släpp färgerna loss, det är (s)vår(t)!

Postat den 13 april, 2020 av Karin

Efter ett par lite pillriga målningar, som tulpanerna i förrgår och trädskuggan i går längtade mina färger efter att få släppas loss och så då fick det bli så. Noll koll, kallpressat grängat papper, fritt färgflöde och så några lätta penseljusteringar i efterhand.

Det svåra är just att släppa kontrollen och verkligen låta färgerna dansa som dom vill.

Publicerat i Planering | Etiketter , , , | 13 kommentarer

Skuggor

Postat den 12 april, 2020 av Karin

Mitt tulpanprojekt från i går får vänta. Kanske tar jag tag i det igen nästa gång jag har en bukett halvvissna tulpaner.

Men det där med skuggor har jag svårt att släppa. När jag bläddrade igenom lite gamla bilder hittade jag ett motiv med tydliga skuggor, någonstans från mina gamla hemtrakter. Glasgränd, kanske, eller Mäster Mikaels gata.

Såhär blev det efter lite justeringar av motivet. Jag har plockat bort rätt mycket, fönster, lyktstolpe och annat, för nu var det ju skuggor det handlade om.

 

Skuggor är svårt. Där trädet skuggar den vita väggen borde det vara mer blågrått. Den borde också vara ”slätare”, vilket innebär att jag borde planerat bättre och blött hela skuggytan innan jag målade. Men det gamla snöhögen till höger är väl OK, om man bortser att snön brukar vara smutsigare i Stockholms innerstad. Att måla från foto är också svårt. Idealet är ju att kunna se motivet live. Kanske blir läge för det när värmen kommer.

Publicerat i Planering | Etiketter , , | 8 kommentarer

När modellen tröttnar

Postat den 11 april, 2020 av Karin

I morse började jag på dagens akvarell, men så kom det annat emellan, bland annat en trevlig utflykt med delar av familjen till Flatensjön. Vi bor i så vackra trakter att det går utmärkt att stanna hemmavid under påsken.

Jag tänkte att jag skulle måla av mina tulpaner från tidigare i veckan, medan de är så där lagom halvvissna och tacksamma att måla av. För att utmana mig lite placerade jag dem så att det blev en skarp skugga bakom. Det är det där blyertskrafset som syns till höger om buketten.

Sedan hittade jag som sagt på en hel del annat under dagen och nu när jag skulle måla klart hade mitt motiv tröttnat och solen hade försvunnit och därmed också skuggan. Så dagens bild får bli en ofullbordad målning.

Här visar mina tulpanmodeller med all önskvärd tydlighet att de tröttnat på att vänta på konstnären.

Kanske jag fortsätter i morgon, i så fall från skissen. Mina modeller lär ju har givit upp ännu mer i morgon och troligen tappat de flesta bladen.

Nu har jag just försetts med påskgodis och nya, fina ”gnissliga” tulpaner, så jag klarar mig. Backar upp med en liten påsksupé av traditionellt slag och bra musik.

Glad påskafton! Hoppas det är tryggt och trivsamt i alla olika karantänpörten!

Publicerat i Planering | Etiketter , , | 10 kommentarer

En olycklig kärlek

Postat den 10 april, 2020 av Karin

Jag har ett olyckligt förhållande till Island. Som ung läste jag de isländska sagorna och gillade dem så mycket att jag senare bestämde mig för att lära mig isländska. Sedan slumpade det sig så att jag på ett av mina jobb tidigt i livet fick hand om nordiska samarbetsfrågor och där ingick också minst en resa till Island varje år. Lycka! Trodde jag.

Första gången jag var där frös jag mer än jag någonsin gjort och det vill inte säga lite. Andra resan packade jag ännu mer varma kläder och då kom mitt bagage på villovägar. Tredje resan omfattade en utflykt för att vi skulle få se lite mer av ön. Det hällregnade hela tiden och var svårt att se någonting alls. Fjärde resan tog jag på eget bevåg ut några extra semesterdagar och åkte i förväg, för att ge Island en chans till. Det blev helt misslyckat, eftersom jag troligen valde fel utflykter och bara fick se mer av ett illgrönt landskap, utan några nyanser i det gröna och däremellan den där karakteristiska tråkgrå jorden som det blir av vulkaner. Rätt fult, faktiskt, men det sa jag aldrig till någon eftersom man i det nordiska samarbetet SKA vara Islands-entusiast.

Mina isländska kunskaper fick jag aldrig användning av, eftersom det var fornisländska och uttalet har hunnit ändra sig rätt mycket på tusen år Möjligen kunde jag stava mig igenom några tidningsrubriker.

Nåväl, allt det där kom jag att tänka på när jag gjorde mitt dagliga museibesök idag. Denna gång blev det Fotografiska museet, och utställningen Generation Wealth, av Laureen Greenfield.

Om länken funkar kommer man till museets digitala visning av utställningen.

Island är med på ett hörn i utställningen, om hur det kan vara att gå igenom totalkvaddad ekonomi.

Sedan var det det där med dagens bild och jag drog mig till minnes att det i alla fall kan finnas någon Islands-vy som är rätt OK, något vattenfall. Så jag bestämde mig för att försöka mig på det. Och visserligen är långfredagen lång, men banne mig om jag börjar om igen med detta projekt. Även en dålig målning är en målning, i detta sammanhang. Lärorik, på många sätt. Jag ska nog försöka träna lite på vattenfall. Dock inte på Island.

Sen kunde jag förstås inte låta bli att testa ett par idéer. Lyssnar på Matteuspassionen på P2 och då passar det bra att måla till det. Den där skyn av vattenstänk ovanför vattenfallet, på första bilden, är ologisk tycker jag. Om man inte utnämner det till ett litet moln, förstås. Men jag testade i alla fall att låta vattnet komma från högre upp. Så mörkade jag ner runtomkring för att få vattnet att bli ljusare. Om det är en förbättring vet jag inte riktigt, men när man har lyxen att ha tillgång till en misslyckad akvarell ska man absolut ta chansen att pröva olika lösningar.

Publicerat i Att resa, Natur, otur | Etiketter , , | 12 kommentarer

Ren och skär sanning. Rena rama lögnen.

Postat den 9 april, 2020 av Karin

Jag lyssnade på Språket på P1 och det brukar få följdverkningar. Där diskuterades ordet ”fasta” och den förklaring vi lyssnare fick var att det har med ordet ”fast” att göra, alltså att man håller fast vid sitt löfte att låta bli att äta.

Nä, tänkte jag, det kan ju inte stämma. Så simpla samband är ovanliga inom etymologin. Så jag undersökte hur det förhåller sig. Det stämde! Mycket konstigt. Ordet ”fästning” är närbesläktat. Något ointaglig. Ett ställe för att skydda sig och där man har full koll på vad man släpper in.

Här är skärtorsdagens sista måltid, corona-anpassad, alla deltar via nätuppkoppling. Bilden visar ett möte via plattformen Zoom. Man ser max sex, sju deltagare samtidigt, sedan får man växla.

När jag ändå var i farten måste jag ju kolla upp lite annat. Apropå skärtorsdag kom jag att tänka på ”ren och skär” och det snarlika uttrycket ”rena rama”.

Ren och skär är ju begripligt, eftersom skär är ett gammalt ord för ren. Tänk skärseld. Och skärtorsdag, för att man då ska tvätta händerna extra noga … Eller fötterna kanske det var, som Jesus tvättade åt sina lärjungar. Men rama? Jo, det är ett fornnordiskt ord för stark och kraftig, kanske med lite kantring år något negativt.

Dagens akvarell är lite försenad, pga omedgörligt akvarellpapper, men det kommer nog förhoppningsvis att ordna sig innan dagen är slut.

Lite senare. Puh, vem kunde ana att denna dag skulle fyllas med så mycket dramatik? Nu har jag i alla fall fixat färg och papper. Jag fick tag i en bulvan, som la mina varor i en ihålig ek vid Mosebacke torg, eller kanske det var en parkbänk. Och eftersom jag tog bilen dit innebar operationen mindre fara för mina medmänniskor och mig själv än om jag tagit T-banan.

Sen gick internätet sönder litegrann, men hjälpsamma supportmänniskor på webbhotellet hjälpte mig med det. Därefter hörde bostadsrättsföreningen av sig och berättade att jag kunde få ett alldeles eget cykelgarage om jag ville. Vi inspekterade och det visade sig vara precis vad jag behöver. Så här mycket interaktion med omvärlden är jag verkligen inte van vid.

Och så var det akvarell nummer tjugotvå. Vad målar man på skärtorsdagen? Skärgård, såklart! Med rosa (skär) himmel dagen till ära.

Publicerat i historia, Planering | Etiketter , , , , | 9 kommentarer

Grattis på 200-årsdagen!

Postat den 8 april, 2020 av Karin

Den här damen, Venus från Milo, är betydligt äldre än 200 år, men det är precis på dagen 200 år sedan hon fick komma upp ur underjorden och, pånyttfödd, bli beundrad i all sin glans.

Berättelserna om var hon fanns och hur hon hittades går lite isär (hur det nu kan komma sig när det bara var 200 år sedan!).

En version säger att det var en bonde på ön Milos som plöjde upp henne när han höll på med vårjordbruket. En annan att hon hittades i en grotta som kanske var en gammal hemlig krypta där miloerna gömde värdefulla föremål för att de inte skulle stjälas av atenarna.

Men sen köpte fransmännen henne och nu finns hon också på Louvren i Paris. I dag firar man alltså att det är 200 år sedan hon hittades.

Egentligen är hon bortåt 2200 år, på ett ungefär och välbevarad för sin ålder, måste man väl säga.

Det var vad jag hittade på dagens museiutflykt.

Med dagens akvarell har det gått sisådär. Jag har målat på ett alldeles för slätt papper, ”satin” som egentligen – tror jag – gör sig bäst för pillriga illustrationer med torr akvarell, där man använder minimalt med vatten.

Gårdagens papper var för grovt, dagens papper är för slätt och det jag saknar är mellansorten, den med alldeles lagom gräng. Jag vågar bara visa den där satin-bilden i miniformat för den är verkligen inte bra.

Arga akvarellisten får inte vara med och leka under mitt Decamerone-projekt, men jag vet ju precis hur det skulle ha låtit:

”Men åh, sådana där träd finns inte! Släpp igenom himmel och ljus vettja. Lollipop-träd! Kluddigt och tråkigt, ovisst hur ljuset faller, tråkigt vatten som dessutom lutar (fundera lite på vad vågrätt betyder), konstig puckel i landskapet …”

Jo, så är det nog, så för att muntra upp mig tog jag det allra sista pappret med rätt sorts gräng och försökte mig på en snabb landskapsbild utan sjö, men med lite blåst.

Förvisso inget mästerverk det heller, men i alla fall något som jag känner mig mer hemma med.

Publicerat i historia, konst | Etiketter , , | 10 kommentarer