Bland björkarna i Björkhagen

Det här är Markuskyrkan i Björkhagen, byggd under 1950- och 60-talen. Den är omgiven av björkar som sig bör. Det är en annorlunda och spännande kyrka, ritad av arkitekten Sigurd Lewerenz som la sig i allt och ledde arbetet ganska handgripligen, med synpunkter på hur murare, plåtslagare, snickare och andra yrkesgrupper skulle utföra sitt arbete. Den har små fönster, är lite sluten och hemlig, en ovanlig, vacker och omtyckt kyrka.

Den ligger nära tunnelbanestationen i Björkhagen, på cykelavstånd för några av oss i familjen, lättillgänglig med bil för andra. Så där sammanstrålade vi idag, inte för att gå i kyrkan utan för att fortsätta bort till ett fint naturområde med bra lekytor för alla sex kusinerna, klätterberg och skogspartier.

Här kan man ana yngsta barnbarnet bakom en trädstam. Kusinerna leker kurragömma och treåringen har ännu inte insett att det inte räcker med att han inte ser de andra, när han gömmer sig. Det gick bra ändå, eftersom de äldre kusinerna insåg att han trodde sig vara gömd och agerade efter det. Gullungarna!

Motivet för dagens akvarell känns ganska givet. Nej inte barnbarnen, även om det vore kul, men de är som kvicksilver och låter sig inte fångas så lätt. Så det får bli björkar i stället, de står i alla fall någorlunda still.

Det passar bra att måla i köket med tanke på alla tillbehör som man använder i akvarellmåleriet. Här är det flingsalt som bildar blommor i förgrunden. Om man strör på lite salt innan färgen torkat helt kan det – om man har tur – bli trevliga kristallaktiga formationer.

Det här inlägget postades i Arkitektur, Natur och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

9 svar på Bland björkarna i Björkhagen

  1. margareta börjesson skriver:

    Härlig utflykt och fin bild, inkl tips om flingsalt. Tack

    • Karin skriver:

      Akvarelltillbehören är fler och andra än man kan tro: hårtork, badsvamp, maskeringstejp, kontokort, bomull, träbitar … Kanske ska göra en lite demo på allt det där.

  2. Tove Olberg skriver:

    När jag ser din björkhage så tänker jag på Lars Lerins också. Inte för jämförelsen, men för björkarna :-)
    Läser också din kommentar om tillbehören, de är ju så kul – och jag har faktisk både papper och akvarellfärger som jag testat.

    • Karin skriver:

      Det är ju lite djärvt, till och med dumdristigt att måla björkar, för det går ju inte att komma i närheten av det han gör. Men då får man väl vara lite dumdristig då…

      Jamen om du har både akvarellpapper och färger… fortsätt! Jag säger som WHO (säger i ett helt annat sammanhang): testa, testa, testa!

      • Tove Olberg skriver:

        Var och en målar sina björkar;:-)
        Jo, det är inne att testa testa testa nu – din humors dråplighet håller stilen, jisses så bra!

  3. Paula skriver:

    Jag har på senare tid blivit helt såld på olika trädstammar. Björken har så fina, aspen likaså. Snart börjar jag säkert fota dem i mängder, för måla kan jag inte.
    Visst är det möjligt att jag tipsade om Wohllebens trädbok, den jag nu läser kanske överdriver och förmänskligar träden en smula, men det upplever jag själv som mer poetiskt och intressehöjande. Man måste göra rösten hörd annars försvinner man ju i mängden…
    Ljusgrönt blandas idag med snövitt här i min lilla värld. Det ser märkligt ut med snö på de skiraste gröna musöronen i träden…hoppas det tinar undan fort! Ha en skön måndag

    • Karin skriver:

      Trädstammar är så vackra och tacksamma motiv. Kräver kanske lite övning, men det går. Tror jag …

  4. Aleksandr Sergejevitj skriver:

    Karin, kanske har du sett min signatur, Aleksandr Sergejevitj, nån gång på Gabrielles blogg som ju även du brukar besöka. Det är via den jag hittat hit.
    Jag imponeras av ditt akvarellmåleri, senast manifesterat med björkarna i Björkhagen.
    Platsen för ditt reportage har jag genom åren haft flerfaldig glädje av, något som jag nån gång i början av tvåtusentalet just i en majmånad ville uttrycka i form av ett diktstycket. Du får den här med tack och önskan om lycka till i det fortsatta konstnärsskapet.

    EN MAJSONETT

    I Björkhagen, när du gått över vägen
    från tunnelbanan, möter du med ens
    av mörkbrunt tegel byggd, helt oförvägen
    ett mästerverk av Sigurd Leverenz.

    En klosterkyrka, rest av mörka stenar
    som i dess inre skapar dunkelljus;
    som seklerna med nutiden förenar;
    ett härligt andemättat Herrens Hus.

    Men jag gick rakt förbi där härförleden.
    In ibland björkar som gett platsen namn
    skred jag. Där börjar Sörmlandsleden.

    Där var maj månad klädd i ljusgrön hamn
    Med tusen fåglar där i lövvalvskyrkan
    betygade jag Skapelsen min dyrkan.

    • Karin skriver:

      Hej och välkommen hit!

      Tack för att du delade med dig av din dikt! Visst är det en märklig och fin plats, både kyrkan och naturen omkring.

Kommentarer inaktiverade.