I fyrtio dagar måste skeppen ligga på redden innan de fick komma in i staden, när det var risk för farsoter som pest eller kolera.
Två leprasjuka som hejdas vid stadsporten. Träsnitt av Vincent de Beauvais, 1300-talet.
Regeln tillämpades först i Dubrovnik på 1300-talet, där det var trentino i stället, dvs trettio dagar. Sedan i Venedig med fyrtio dagar och det var den regeln som sedan snabbt spred sig i Europa.
För dem som var illa däran i någon kronisk sjukdom hjälpte ingen karantän; de fick inte komma in i städerna överhuvudtaget.
Nu har jag kommit fram till min fyrtionde akvarell, men planen är ju att måla hundra. Jag tyckte att jag tog i när jag planerade att gå i mål den 25 juni, men jag undrar om det räcker. Hur ser det ut då? Det lär knappast finnas något vaccin i sikte, men eventuellt bättre kunskaper om immunitet och kanske rentav ökade möjligheter att testa vem som varit coronasmittad.
Men den fyrtionde akvarellen måste ju firas på något sätt. Dags att ge färgerna full frihet. På ett helark har jag strukit på lite olika färger med den tjockaste och bredaste gethårspenseln, 6 cm bred, kraftigt gethår. Sedan har jag sprejat med en vanlig blomspruta och låtit färgarna flöda som som vill.
Den är stor: 50 x 70 cm, så färgerna har verkligen haft möjlighet att åka kana. När man målar på det här sättet blir kanske inte hela ytan användbar, men med lite tur kan man få till bitar som fungerar som ”riktiga” målningar.
Kanske jag har någon Aten-bild som jag kan använda som motiv tänkte jag och började rota efter bilder från den tiden, men det finns inga. Lite utflyktsbilder från Rhodos, men inget från Aten.
en ett par blyertsskisser verkar vara från Aten och en har till och med färginstruktioner, så den skulle jag kanske kunna använda?
Idag läste jag en artikel om hur resurserna stramats åt de senaste årtiondena för 
Konstigt akvarellpapper. Väldigt kraftigt, som kartong. Vanligtvis brukar jag måla på papper som väger 300 gram per kvadratmeter, ibland 640. Det här verkar väga bortåt 800. Jag vet inte när jag skaffat eller fått det, men jag misstänker att det var ett tag sedan. Det luktar lite skumt om det när det är vått. Gammalt lim kanske. Och jag hittar ingen stämpel.
Puh! Nu när jag är klar med allt det där börjar klockan bli så mycket att jag bara hinner göra en snabbskiss. Kanske blir det en fortsättning på påskliljorna i morgon. Eller kanske något helt annat.
Men sedan blev det ännu värre. Mitt nästa försök blev mer som något slags korsikanskt berg, med en smal liten väg. Eller nåt. Och en ganska svajig horisontlinje.
De här två är väl bofink och en blåmes, tror jag. Talgoxar och domherrar känner jag också igen, och skator förstås, men sedan är det nog inte så många fler. Trots att jag tillbringade en stor del av min barndom i skogsområdena hemmavid, har jag dålig koll på fåglar.
Här ser dom lite för stora ut. Det är småfåglar – tänkt er att dom är i närbild, med ett stort fält mellan fåglarna och björkarna där långt borta.
Själv skulle jag nog inte känna mig riktigt bekväm med någon av dessa och framförallt inte med att niga! Men ett enkelt ”namaste” tycker jag fungerar bra.
