Jag har en karta uppsatt i min hall, strategiskt placerad mellan vardagsrum och kök, bredvid bokhyllan med kokböcker. Det är en vägledning till alla undanflykter som man kan ta till när man vill prokrastinera, dvs skjuta upp något man inte har lust att göra.
Där finns till exempel ”Napland”, för en liten tupplur och ”Sudden Urge to do Laundrey Valley”, där det plötsliga behovet att börja tvätta tillgodoses; där finns också dagdrömmarstranden, sociala mediaskogen och många fler platser att rymma till när man vill slippa göra något.
Nu har kartan fått en annan innebörd. Den är helt enkelt bra att kliva in i när det inte längre är aktuellt med de vanliga sysslor, som även fyller en pensionärs almanacka, som dagishämtning, stallet, kören, familjeträffar, kurser, styrelsemöten, gympapass, luncher med ex-kolleger … Allt det där är ju trevliga verksamheter, som man inte behöver någon prokastineringskarta för. När de försvinner ur vardagen tar prokrastineringssysslorna vid: det är plötsligt möjligt att damma böckerna i bokhyllan, skriva ett eller annat protokoll, städa bland alla mappar i datorn och laga de sedan länge utslitna kappfickorna. Tvättkorgen är ständigt tom.
”Lake of coffee breake” har blivit en välbesökt plats och jag är mycket hemtam i ”City of Closet Re-organisation.”
Mina krukväxter mår bättre än någonsin. Alla är omplanterade i nyskurade krukor. De får näringstillskott och de vattnas regelbundet. Kanske lite för ofta.
Det är som att en och annan krukväxt värjer sig lite:
”Tack, men nej tack! Det är bra, du vattnade mig ju faktiskt i morse, så jag klarar mig till i morgon. Eller rentav till i övermorgon.”
Jaha. Nähä. OK. Suck. Vad ska jag hitta på då? Jo, jag vet! Då målar jag av dig i stället. Ha!