Korthårig?

Häromdagen, när frisyrer kom på tal, sa någon att ”vi korthåriga” har det lite extra besvärligt, eftersom det syns så bra när frisyren börja urarta. Hon inkluderade mig i den beskrivningen. Nästa dag insåg jag, framför badrumsspegeln, att jag inte längre kvalade in i kategorin korthåriga. Jag hörde mer till gruppen ”vanvårdat penntroll”.

Då inledde jag förhandlingar med den duktiga frisör som brukar klippa mig: hon kanske skulle kunna ta sig ut i någon park med sin frisörsax och klippa mig där? Nej, det gick inte av olika anledningar, som hennes akuta pollenallergi. Skulle jag kanske våga mig till salongen om vi båda använde munskydd, visir, skyddshandskar och sprit?

Nej, det känns lite dumdristigt, särskilt som en frisörsalong ju har många olika besök per dag. (Ungefär som hemtjänsten fast tvärtom …)

Så det fick bli min bästa finsax i stället. Så här blev det när jag kapat ungefär sex centimeter.Vad den här frisyren ska kallas är jag lite osäker på. Men kortklippt är det nog fortfarande inte. Men hur GÖR folk? Hur gör ni? Låter håret växa?

Eftersom det var lite svårt det där med att måla vattenfall, vilket framgår av gårdagens akvarell, har jag lagt mig i hårdträning i den grenen och återkommer inom kort – eller återkommer i alla fall, med nya försök.

Men då får det ju bli ett annat motiv idag. Hår, till exempel. Det är inte heller lätt kan jag berätta.

Det numera  femåriga barnbarnet (fem och ett HALVT, rättar hon mig) har en härlig kalufs. Den väcker uppmärksamhet här och gjorde det ännu mer när hon bodde i Brasilien. Redan som treåring hade hon ett stort och långt hår, som en tonåring, nästan ner till midjan.

Det hände att hon orsakade trafikstockning, åtminstone på trottoarerna, när folk stannade för att titta och kommentera: ”Que linda!” Så vacker! Men då blängde hon på dem med sin intensiva blick under bestämda ögonbryn och de ändrade sig till: ”Que brava!” Så arg!

Hon är svårfångad på bild och den här skissen är inte alls lik och inte bra, men den ger i alla fall en liten aning om hur hennes hår ser ut.

Jag skriver upp på att-göra-listan: träna på hår. Vattenfall och hår. Borde kunna vara lite samma sak kan man tycka.

Det här inlägget postades i #när det skiter sig, Livet och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

22 svar på Korthårig?

  1. Bosse Lidén skriver:

    Vattenfall och hårfall är lite släkt med varandra.
    Jag har tur som bor ihop med min frisör.
    Onsdagskram

    • Karin skriver:

      Men vilken lyx att bo ihop med en frisör – grattis! Och hur ser frisörens frisyr ut? Klipper du den?
      Onsdagskram tillbaks!

  2. Kicki Englund Frost skriver:

    Jag har gett upp, här i glesbygden är det så få som ser hur jag ser ut och grannarna ser likadana ut.. Det blir en mycket liten hästsvans ibland när det blir besvärligt.
    Annars finns det ganska gott om solofrisörskor i nejden. Dom jobbar i visir och munskydd.
    När det blir tillräckligt långt ska jag sätta upp det i en stor vacker knut tänker jag. Jag har försökt förr och det har aldrig funkat med mitt tagel till hår men jag drömmer ett tag till.
    Hälsningar
    Jourhavande åkerspöke

    • Karin skriver:

      Hej åkerspöket! Knut blir bra. Gå inte till någon solofrisör; även där kan det gömma sig några elaka virusar från förra besöket.

  3. margaretha skriver:

    Jag gör ingenting. Senast jag klippte håret var till min konfirmation, så varför börja nu.
    Margaretha

    • Karin skriver:

      Men jösses, det måste vara nordiskt rekord! Kan du sitta på ditt hår?

      Och så undrar jag om du byter dator ofta. Ibland måste jag ”godkänna” dina kommentarer. Det ska normalt inte behövas när det är någon som kommenterat tidigare. Men första kommentaren från en ny enhet (dator, iPad, telefon) måste lirkas loss för hand.

      • margaretha skriver:

        Nej, jag kan inte sitta på håret, men det har varit en bra bit nedanför midjan – men det slits ju, och nuförtiden är det väl bara i närheten av midjan (man, läs jag, ser sig ju inte bakifrån så värst ofta, därav min ungefärliga angivelse).

        På tal om frisörer så såg jag någonstans på nätet, en bild av en frisör som klippt hål för ögonen och armarna i ett paraply som hon hade mellan sig och kunden.
        Lika kreativt som manikyristen som fixade naglarna på en kund som stack ut händerna genom sin brevlåda.

        Och nej, jag byter aldrig dator, men på sistone – ett långt sistone – är jag tvungen att att fylla i vem jag är och var jag bor – förr kom wordpress ihåg mig. Ses jag månne som ett hot mot något? Eller också är den mina bristande tekniska kunskaper som gör sig gällande – har just avslutat en samtal med en tekniker därför att en pump, som jag är beroende av, hade tappat minnet.

        Och på tal om något helt annat så hittar jag just nu inte min bok om Helen Allingham, men vet att den heter ”Helen Allingham’s England” och är skriven av Ina Taylor. En fin bok.
        Det finns några böcker av och om Helen hos Gutenberg.

        Nu ger jag mig och fyller ånyo i vem jag är och var jag bor.
        M

      • Karin skriver:

        Paraply låter ju lite krångligt, med alla spröt och krycka och så, men fick dom det att funka så är det ju fiffigt.

        Jag såg ett annat tips som jag funderar på att testa: 1. Man tar ett overheadark, som man förhoppningsvis har liggande någonstans, från förr i tiden. ”. Men klipper hål i det på lagom plats så att glasögonskalmarna kan träs in. 3. Man trär på arket på glasögonen och vips har man ett visir!

        Ja, det är nåt med senaste uppdateringen (som mycket riktigt var rätt länge sedan) för numera måste jag också tala om vem jag är osv för att kunna kommentera, såvida jag inte är inloggad på sidan. Måste finnas någon inställning som fixar det där …

  4. Nilla skriver:

    Har längre hästsvans än vanligt i dessa dagar. Skulle vilja klippa av håret till sommaren men vet inte om jag våga gå till en frisör. Och klippa mig själv går bort. Skulle förmodligen bli katastrof. :(

    • Karin skriver:

      Vårda din hästsvans ömt! Jag önskar jag hade en sån, men de här spretcentimetrarna som jag klippte bort var inget att satsa på. När håret växt ut lite till och lite mer jämntjockt kanske det kan bli nån liten tofs.

  5. Karin Eklund skriver:

    Jag är glad att jag har öron. Då kan jag lägga håret bakom dem och få någon slags frisyr som hålls på plats. Men faktum är att det inte är så längesedan jag var till frissa. Här hade de öppet, konstigt nog och ingen hade vare sig munskydd eller plasthandskar. Jag såg till att ha det istället. Nu kanske det ser annorlunda ut, folk börjar förstå allvaret bakom detta virus.
    Du fixade dina extra 6 centimeter hur bra som helst men händig kvinna reder sig själv.
    Tänk om man hade en sådan hårman som ditt 5½ åriga barnbarn har.
    Ser framemot flera resultat på hårsvall och vattenfall. Jag skulle vara glad att ens kunna åstadkomma en gnutta av det som du kan när det gäller målandet.

    • Karin skriver:

      Bra öron du har! Mina vill inte alls samarbeta om något hårarrangemang.

      Här är som bekant det mesta öppet, men det är lite glesare med kunder på många håll, nedstängda butiker och till och med konkurser av den anledningen. Vi 70-plussare bär tydligen upp en betydande del av samhällsekonomin.

      Jag ser också fram mot hårsvall och vattenfall – spännande motiv att försöka bemästra!

  6. hyttfogden skriver:

    Fram till sjutton år ungefär hade jag en lång fin hästsvans som jag med hjälp av min moder vårdade ömt men en dag tröttnade jag på den och gick till frissan. Sedan dess har det varit kortklippt som gäller. Nu får jag väl tänka om och försöka samla växtligheten i några sorts tofsar och svansar, för att gå till frissan nu är inget jag vågar. Hon har sin klippstuga nära vårdcentral och äldreboende och jag har sett att det är många med ”bäst före datum” i likhet med mig, som hon tar hand om och det har vi ju fått lära oss att ingen går säker för Corona och absolut inte inom sjukvården, som egentligen borde ha kunnat mota bort eländet men misslyckats.

    • Karin skriver:

      Bra tänkt! Klippstugor – särskilt sådana som ligger nära sjukvårdsinrättningar – ska man inte besöka. Jag tycker dock att min idé med utomhusfrisering borde kunna utvecklas. Det förekommer ju ibland i sydligare länder, så varför inte sommartid hos oss? Jag kan tänka mig att avstå från schamponering, för det kan jag ju fixa hemmavid, innan. Om frisören absolut vill klippa vått, vilket dom brukar vilja, är det bara att hälla över någon liter vatten på plats. Tro mig, innan sommaren är slut kommer vi att kunna gå till friluftsfrisörer!

    • skogsgurra skriver:

      Som mycket närstående – troligen den närståendaste – minns jag hur mitt första utbrott av fasa och ångest började när vår moder skulle gå till en frisör och ”permanenta sig”.
      Granntanten hade kommit hem från en sådan behandling och hade ett hårnät runt huvudet. Det såg så vedervärdigt hemskt och frireligiöst ut att jag motverkade planen på alla sätt jag kunde. Jag hade sett att juniora kolleger (tre till fem år) hade haft framgång i andra sammanhang genom att kasta sig på golvet och skrika tills de föll i hulkande gråt.
      Men det hjälpte inte. Hon kom hem med ett likadant obeskrivligt missklädsamt hårnät. Jag insåg då att min möjlighet att motverka modenycker var zilch, zero, nada. Jag lever fortfarande med den insikten.

      • Karin skriver:

        Åh nej, fasa! Värsta barndomstraumat. Och inget hjälpte. Vår far var också emot premanentprojektet, för det handlade inte om några vanliga tantlockar utan en – under mycket kort tid – populär pudelfrisyr, som lät tala om sig en hel del. Kort och krulligt. Jag var väl mest storögt förvånad över mammas sammanbitna beslutsamhet över att göra det ÄNDÅ, fast pappa inte ville. Gick vi inte och gömde oss i den där bortre tamburen när hon väntades hem? Det intressanta är att det inte finns en enda bild på mamma i pudelfrisyr, trots att vår far var en flitig fotograf!

        • skogsgurra skriver:

          ”Bortre tamburen” – det stämmer exakt.

          Viste inte att du delade min fasa inför det som skulle möta oss. Jag var helt upptagen av min egen smärta.

          Jag tror att det var vår moders första steg mot frigörelse. Inspirerad av Bang och i viss mån Alva Myrdal.

        • Karin skriver:

          Frisyrmässigt borde hon ju ha gått åt ett helt annat håll, med de förebilderna. Men någon sorts frigörelse handlade det nog om ändå.

  7. Paula skriver:

    Penntroll? Nytt ord för mig,,,,här är jag nog bara ett skogstroll…håret växer ohämmat och ingen frisör finns på orten. Jag brukar få skjuts av väninna men det går ju inte för sig nu. Lite synd för frissan jobbar för fullt. Det går inte buss dit heller. så jag lär förbli troll ett bra tag till. Porträttet med hårsvallet liknar håret på min lillasyster. Hon har en man som inte liknar något jag sett. Kan inte bedöma likheten men nog ser man svallet alltid!

    • Karin skriver:

      Penntroll är – vänta lite, jag kanske kan leta upp ett …
      Japp, så ser ett penntroll ut och så såg jag också ut, men inte lika välfriserad förstås!
      penntroll

  8. Kicki Englund Frost skriver:

    Apropå hår så hade SR några program om hår ur diverse synvinklar, religion politik, religiöst och estetik. Riktigt intressant https://sverigesradio.se/vimasteprataomharet

Kommentarer inaktiverade.