May the fourth

Älgvandringen pågår i vardagsrummet och idag var det dramatiskt. En ung älg, kanske en fjolårskalv, simmade mot land men innan den nådde fast mark måste den forcera strandnära is. Det såg ganska illa ut ett tag. Den hävde sig upp en bit med frambenen – och sjönk. Om och om igen. Efter ett tag lade den ner huvudet på isen och det såg ut som om den tänkte ge upp. Men så tog den nya tag.

Jag stod framför TV:n och hejade så gott jag kunde och eftersom det är den fjärde maj drog jag också till med ”May the Force be with you!” Och se, det hjälpte!

Efter en stund var den uppe på land och kunde ruska av sig den värsta kalla vätan. Den såg sig om, lite fundersamt och sedan gick den in i skogen.

Jag känner ju lite extra för kämpande älgar, sedan jag hade en älgkalv som favorithusdjur som barn. Här är några bilder, utöver dem jag visat tidigare, på min älgkalv Miranda och mig. Stor kärlek!

Så dagens akvarell borde kanske bli en älg? Nej, det är jag nog inte riktigt mogen för. Men ett älglandskap, kanske. Om man tar den där rufsiga fulpenseln som jag visade i går, fyller den med bränd och obränd sienna, ultramarin och lite neutral tint, drar några streck hit och dit på ett papper och sedan sprejar med blomsprutan brukar det kunna bli ett hyfsat bra älglandskap. Eventuellt får man lägga till en och annan risig gran, och kanske en himmel. Här är första försöket.

Kanske ska sluta där? Den där lilla forsen (som skulle kunna bli en väg) fick jag liksom på köpet när blomsprutan sköljde bort lite för mycket färg.

Det här inlägget postades i färg, Livet, Natur, teknikövning och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

20 svar på May the fourth

  1. skogsgurra skriver:

    Vi har ju minst ett tjog älgrelaterade målningar och annat i Det Praktfulla Älgrummet. Det som folk åker ända från Holland för att bo i. Var också ett gäng från Seattle på gång men det blev komplikationer med nån pandemi.

    Ett av verken köptes på loppis (de flesta, faktiskt) men det här var utan älg. Så jag tittade in på macken och köpte några husvagnsälgar (som tyskarna sätter på sina åkdon) och klämde dit.

    Ett mycket enkelt sätt att fixa till en älgmålning. Men du har nog lite högre ambitioner än så?

    • Karin skriver:

      Efter att ha avlagt studiebesök i Det Praktfulla Älgrummet har jag insett att älgmotiv kräver ett visst mått av konstnärligt mognad. Så det jobbar jag på just nu. Det var frestande att måla dit ett par älgsilhuetter mot himlen, däruppe på bergskammen till vänster. Jag vacklar lite fortfarande.

  2. Cecilia N skriver:

    Makens kommentar om den simmande älgen som gick genom isen: Hur i hela friden överlevde den älgjakten?
    Det var lite läskigt när jag såg den lajv: tänk om den dör? Och här sitter jag och tittar på. Det kändes inte helt etiskt, men som tur var så klarade den sig.

    • skogsgurra skriver:

      Kanske inte ens var född då?

    • Karin skriver:

      Den såg ut att vara född i slutet av maj 2019, så den var kanske lite för liten för att någon jägare skulle bry sig om den under älgjakten.

      • Cecilia N skriver:

        Tja, den var nog mer i fara än sin mamma.
        Nu får vi se om nr 14 och 15 doppar klövarna ikväll, före snabbreprisen.

        • Karin skriver:

          Va, skjuter älgjägarna älgbarn som bara är ett halvår? Säg att dom inte gör det, Cecilia!

          • Cecilia N skriver:

            Sorry Karin, de skjuter årets kalvar också. Men de får inte skjuta kor som kanske har en kalv.
            Men lo and behold. Det finns många fiffiga älgkor som lyckas lura jägarna, varje år.

  3. Karin skriver:

    Ja, verkligen så läskigt, Cecilia. Jag stod där och tänkte, vad gör man? Ringer Sjöräddningen? Någon djurakut?

    Sån lättnad när den lyckades ta sig upp på land!

  4. Karin Eklund skriver:

    Oj, vi missade älgvandringen idag. Så mycket dramatik och så himla bra Karin att du fick upp den på isen med dina önskningar! Kvinnokraft! Älgen kanske också var en kvinna?
    Och akvarellälven forsar det om så det står härliga till!

    • Karin skriver:

      Det var jobbigt värre! Jag blev tvungen att sätta mig i soffan och pusta ut efteråt, medan älgen, lite vingligt, tog sig in i skogen. Man kan inte så noga veta om älgar är kvinnor eller nåt annat. Min lilla älskade Miranda visade sig ju vara en ganska kaxig kille lite senare på sommaren.

  5. Lotten Bergman skriver:

    Jag missade älgen, men ska leta upp ögonblicket nu i efterskott. Hade INTE klarat av att titta i direktsändning.

    (För övrigt är din Miranda-historia en av mina favoriter.)

  6. Cecilia N skriver:

    I dagens höjdpunkter finns en kalv som går före mamma ut på isen mellan passagen och näset. Och trampar igenom. Mamma kastar sig tillbaka, men den lille fortsätter framåt och kommer så småningom upp på andra sidan.
    Och upptäcker att mamma är där borta. Och ut igen på isen – och genom den igen …

    Och vad lär man sig av detta, frågar mamma älg? Och visar sedan var man kan vada igenom öppet vatten, vid passagen.

    Tidigare var det en annan älg som gick igenom på samma ställe, men den vände sig om, precis som Livräddningssällskapet instruerar, och tog sig upp åt samma håll den kommit från.

    • Karin skriver:

      Oj, oj, oj! Ännu mer dramatik. Tur jag missade detta, för det låter ännu värre än det jag såg. Tills klok mamma älg ingriper.

  7. Paula skriver:

    Men du, vilken dramatik, både nu och då! Jag har inte kommit mig för att titta på älgvandringen mer än en gång när jag i misstag kom in mitt i sändningen. Men bäst var ju din barndomsberättelse. Du är den enda jag vet som haft en egen älgkompis i trädgården! Och sen när jag kom till kalopsen….ojoj, så ledsen jag blev, det hade jag inte sett komma! Och sedan det lyckliga slutet, så härligt! Jag har varit i Långshyttans älgpark och klappat älgarna i hägnet. Vi har ju älg här i skogarna men dem ser man nästan aldrig hur mycket man än trampar omkring på stigarna. Och lika bra det, jag vill helst ha bilplåt eller annat skydd mellan mig och en vuxen älg.

    • Karin skriver:

      Ja, man blir ju helt utmattad!

      Och visst är hon, nej han, fin min Miranda. Åh vad det var mysigt när han la sitt tunga huvud i mitt knä! Visserligen somnade båda benen men det var det värt. När jag kliade honom mellan öronen blundande han njutningsfullt.

      Men jag undrar fortfarande hur mina föräldrar kom på den där idén med Öland. Någon gång ska jag försöka ta mig samman och komma med hovets arkivarie om det går att leta fram korrespondensen mellan min pappa och hovet.

Kommentarer inaktiverade.