Efter ett par lite pillriga målningar, som tulpanerna i förrgår och trädskuggan i går längtade mina färger efter att få släppas loss och så då fick det bli så. Noll koll, kallpressat grängat papper, fritt färgflöde och så några lätta penseljusteringar i efterhand. 
Det svåra är just att släppa kontrollen och verkligen låta färgerna dansa som dom vill.
Mitt tulpanprojekt från i går får vänta. Kanske tar jag tag i det igen nästa gång jag har en bukett halvvissna tulpaner.
Men det där med skuggor har jag svårt att släppa. När jag bläddrade igenom lite gamla bilder hittade jag ett motiv med tydliga skuggor, någonstans från mina gamla hemtrakter. Glasgränd, kanske, eller Mäster Mikaels gata.
Såhär blev det efter lite justeringar av motivet. Jag har plockat bort rätt mycket, fönster, lyktstolpe och annat, för nu var det ju skuggor det handlade om.
Skuggor är svårt. Där trädet skuggar den vita väggen borde det vara mer blågrått. Den borde också vara ”slätare”, vilket innebär att jag borde planerat bättre och blött hela skuggytan innan jag målade. Men det gamla snöhögen till höger är väl OK, om man bortser att snön brukar vara smutsigare i Stockholms innerstad. Att måla från foto är också svårt. Idealet är ju att kunna se motivet live. Kanske blir läge för det när värmen kommer.
I morse började jag på dagens akvarell, men så kom det annat emellan, bland annat en trevlig utflykt med delar av familjen till Flatensjön. Vi bor i så vackra trakter att det går utmärkt att stanna hemmavid under påsken.
Jag tänkte att jag skulle måla av mina tulpaner från tidigare i veckan, medan de är så där lagom halvvissna och tacksamma att måla av. För att utmana mig lite placerade jag dem så att det blev en skarp skugga bakom. Det är det där blyertskrafset som syns till höger om buketten. 
Sedan hittade jag som sagt på en hel del annat under dagen och nu när jag skulle måla klart hade mitt motiv tröttnat och solen hade försvunnit och därmed också skuggan. Så dagens bild får bli en ofullbordad målning.
Här visar mina tulpanmodeller med all önskvärd tydlighet att de tröttnat på att vänta på konstnären.
Kanske jag fortsätter i morgon, i så fall från skissen. Mina modeller lär ju har givit upp ännu mer i morgon och troligen tappat de flesta bladen.
Nu har jag just försetts med påskgodis och nya, fina ”gnissliga” tulpaner, så jag klarar mig. Backar upp med en liten påsksupé av traditionellt slag och bra musik.
Glad påskafton! Hoppas det är tryggt och trivsamt i alla olika karantänpörten!
Jag har ett olyckligt förhållande till Island. Som ung läste jag de isländska sagorna och gillade dem så mycket att jag senare bestämde mig för att lära mig isländska. Sedan slumpade det sig så att jag på ett av mina jobb tidigt i livet fick hand om nordiska samarbetsfrågor och där ingick också minst en resa till Island varje år. Lycka! Trodde jag.
Första gången jag var där frös jag mer än jag någonsin gjort och det vill inte säga lite. Andra resan packade jag ännu mer varma kläder och då kom mitt bagage på villovägar. Tredje resan omfattade en utflykt för att vi skulle få se lite mer av ön. Det hällregnade hela tiden och var svårt att se någonting alls. Fjärde resan tog jag på eget bevåg ut några extra semesterdagar och åkte i förväg, för att ge Island en chans till. Det blev helt misslyckat, eftersom jag troligen valde fel utflykter och bara fick se mer av ett illgrönt landskap, utan några nyanser i det gröna och däremellan den där karakteristiska tråkgrå jorden som det blir av vulkaner. Rätt fult, faktiskt, men det sa jag aldrig till någon eftersom man i det nordiska samarbetet SKA vara Islands-entusiast.
Mina isländska kunskaper fick jag aldrig användning av, eftersom det var fornisländska och uttalet har hunnit ändra sig rätt mycket på tusen år Möjligen kunde jag stava mig igenom några tidningsrubriker.
Nåväl, allt det där kom jag att tänka på när jag gjorde mitt dagliga museibesök idag. Denna gång blev det Fotografiska museet, och utställningen Generation Wealth, av Laureen Greenfield.
Om länken funkar kommer man till museets digitala visning av utställningen.
Island är med på ett hörn i utställningen, om hur det kan vara att gå igenom totalkvaddad ekonomi.
Sedan var det det där med dagens bild och jag drog mig till minnes att det i alla fall kan finnas någon Islands-vy som är rätt OK, något vattenfall. Så jag bestämde mig för att försöka mig på det. Och visserligen är långfredagen lång, men banne mig om jag börjar om igen med detta projekt. Även en dålig målning är en målning, i detta sammanhang. Lärorik, på många sätt. Jag ska nog försöka träna lite på vattenfall. Dock inte på Island. 
Sen kunde jag förstås inte låta bli att testa ett par idéer. Lyssnar på Matteuspassionen på P2 och då passar det bra att måla till det. Den där skyn av vattenstänk ovanför vattenfallet, på första bilden, är ologisk tycker jag. Om man inte utnämner det till ett litet moln, förstås. Men jag testade i alla fall att låta vattnet komma från högre upp. Så mörkade jag ner runtomkring för att få vattnet att bli ljusare. Om det är en förbättring vet jag inte riktigt, men när man har lyxen att ha tillgång till en misslyckad akvarell ska man absolut ta chansen att pröva olika lösningar.
Jag lyssnade på Språket på P1 och det brukar få följdverkningar. Där diskuterades ordet ”fasta” och den förklaring vi lyssnare fick var att det har med ordet ”fast” att göra, alltså att man håller fast vid sitt löfte att låta bli att äta.
Nä, tänkte jag, det kan ju inte stämma. Så simpla samband är ovanliga inom etymologin. Så jag undersökte hur det förhåller sig. Det stämde! Mycket konstigt. Ordet ”fästning” är närbesläktat. Något ointaglig. Ett ställe för att skydda sig och där man har full koll på vad man släpper in.
Här är skärtorsdagens sista måltid, corona-anpassad, alla deltar via nätuppkoppling. Bilden visar ett möte via plattformen Zoom. Man ser max sex, sju deltagare samtidigt, sedan får man växla.
När jag ändå var i farten måste jag ju kolla upp lite annat. Apropå skärtorsdag kom jag att tänka på ”ren och skär” och det snarlika uttrycket ”rena rama”.
Ren och skär är ju begripligt, eftersom skär är ett gammalt ord för ren. Tänk skärseld. Och skärtorsdag, för att man då ska tvätta händerna extra noga … Eller fötterna kanske det var, som Jesus tvättade åt sina lärjungar. Men rama? Jo, det är ett fornnordiskt ord för stark och kraftig, kanske med lite kantring år något negativt.
Dagens akvarell är lite försenad, pga omedgörligt akvarellpapper, men det kommer nog förhoppningsvis att ordna sig innan dagen är slut.
Lite senare. Puh, vem kunde ana att denna dag skulle fyllas med så mycket dramatik? Nu har jag i alla fall fixat färg och papper. Jag fick tag i en bulvan, som la mina varor i en ihålig ek vid Mosebacke torg, eller kanske det var en parkbänk. Och eftersom jag tog bilen dit innebar operationen mindre fara för mina medmänniskor och mig själv än om jag tagit T-banan.
Sen gick internätet sönder litegrann, men hjälpsamma supportmänniskor på webbhotellet hjälpte mig med det. Därefter hörde bostadsrättsföreningen av sig och berättade att jag kunde få ett alldeles eget cykelgarage om jag ville. Vi inspekterade och det visade sig vara precis vad jag behöver. Så här mycket interaktion med omvärlden är jag verkligen inte van vid.
Och så var det akvarell nummer tjugotvå. Vad målar man på skärtorsdagen? Skärgård, såklart! Med rosa (skär) himmel dagen till ära.
Den här damen, Venus från Milo, är betydligt äldre än 200 år, men det är precis på dagen 200 år sedan hon fick komma upp ur underjorden och, pånyttfödd, bli beundrad i all sin glans.
Berättelserna om var hon fanns och hur hon hittades går lite isär (hur det nu kan komma sig när det bara var 200 år sedan!).
En version säger att det var en bonde på ön Milos som plöjde upp henne när han höll på med vårjordbruket. En annan att hon hittades i en grotta som kanske var en gammal hemlig krypta där miloerna gömde värdefulla föremål för att de inte skulle stjälas av atenarna.
Men sen köpte fransmännen henne och nu finns hon också på Louvren i Paris. I dag firar man alltså att det är 200 år sedan hon hittades.
Egentligen är hon bortåt 2200 år, på ett ungefär och välbevarad för sin ålder, måste man väl säga.
Det var vad jag hittade på dagens museiutflykt.
Med dagens akvarell har det gått sisådär. Jag har målat på ett alldeles för slätt papper, ”satin” som egentligen – tror jag – gör sig bäst för pillriga illustrationer med torr akvarell, där man använder minimalt med vatten.
Gårdagens papper var för grovt, dagens papper är för slätt och det jag saknar är mellansorten, den med alldeles lagom gräng. Jag vågar bara visa den där satin-bilden i miniformat för den är verkligen inte bra.
Arga akvarellisten får inte vara med och leka under mitt Decamerone-projekt, men jag vet ju precis hur det skulle ha låtit:
”Men åh, sådana där träd finns inte! Släpp igenom himmel och ljus vettja. Lollipop-träd! Kluddigt och tråkigt, ovisst hur ljuset faller, tråkigt vatten som dessutom lutar (fundera lite på vad vågrätt betyder), konstig puckel i landskapet …”
Jo, så är det nog, så för att muntra upp mig tog jag det allra sista pappret med rätt sorts gräng och försökte mig på en snabb landskapsbild utan sjö, men med lite blåst. 
Förvisso inget mästerverk det heller, men i alla fall något som jag känner mig mer hemma med.
Visst ser hon ut att ha det lite skönt, La Joconde? Eller Mona Lisa som vi brukar kalla henne. Museerna stänger ner runt om i Europa och även här i Stockholm. Då kan man i stället besöka dem nätledes. Många museer lägger upp särskilda visningar, andra är generösa med att visa upp sina målningar och föremål.
Jag brukar försöka hinna med ett museum per dag. Utöver en akvarell per dag, alltså. Plus lite gymnastik och gärna en tur med cykeln.
I morgon ska jag se om jag kan få med mig ett litet akvarellkit på min cykeltur, för nu borde det ju gå att måla utomhus. De gånger jag har försökt tidigare har det ofta samlats en liten åskådarskara och då blir det lite svårare att måla. Men nu! Nu kan jag jag vända mig till en eventuell publik och säga: ”Vik hädan!”
Dagens målning återspeglar viss materialbrist. Inte nog med att jag saknar bränd sienna, jag börjar dessutom få ont om papper. Förhoppningsvis löser det sig i morgon. Tills vidare använder jag vad jag har. Här har jag målat på grövre gräng än jag är van vid. I morgon kommer (om jag inte får någon leverans) motsvarande motiv på en slätare gräng än jag brukar använda.
Jag har en karta uppsatt i min hall, strategiskt placerad mellan vardagsrum och kök, bredvid bokhyllan med kokböcker. Det är en vägledning till alla undanflykter som man kan ta till när man vill prokrastinera, dvs skjuta upp något man inte har lust att göra.
Där finns till exempel ”Napland”, för en liten tupplur och ”Sudden Urge to do Laundrey Valley”, där det plötsliga behovet att börja tvätta tillgodoses; där finns också dagdrömmarstranden, sociala mediaskogen och många fler platser att rymma till när man vill slippa göra något.
Nu har kartan fått en annan innebörd. Den är helt enkelt bra att kliva in i när det inte längre är aktuellt med de vanliga sysslor, som även fyller en pensionärs almanacka, som dagishämtning, stallet, kören, familjeträffar, kurser, styrelsemöten, gympapass, luncher med ex-kolleger … Allt det där är ju trevliga verksamheter, som man inte behöver någon prokastineringskarta för. När de försvinner ur vardagen tar prokrastineringssysslorna vid: det är plötsligt möjligt att damma böckerna i bokhyllan, skriva ett eller annat protokoll, städa bland alla mappar i datorn och laga de sedan länge utslitna kappfickorna. Tvättkorgen är ständigt tom.
”Lake of coffee breake” har blivit en välbesökt plats och jag är mycket hemtam i ”City of Closet Re-organisation.”
Mina krukväxter mår bättre än någonsin. Alla är omplanterade i nyskurade krukor. De får näringstillskott och de vattnas regelbundet. Kanske lite för ofta.
Det är som att en och annan krukväxt värjer sig lite:
”Tack, men nej tack! Det är bra, du vattnade mig ju faktiskt i morse, så jag klarar mig till i morgon. Eller rentav till i övermorgon.”
Jaha. Nähä. OK. Suck. Vad ska jag hitta på då? Jo, jag vet! Då målar jag av dig i stället. Ha!
Eftersom det är söndag och vilodag tänkte jag att jag tar det lite lugnt med målandet. Varför inte plocka fram något av alla halvfärdiga alster och se vad det går att göra?
Anledningen till att de är halvfärdiga är förstås att jag inte riktigt vet hur jag ska gå vidare. Eller att risken att jag sabbar i stället för att fullborda är uppenbar. Frisk vågat kan visserligen vara hälften vunnet, men det kan lika gärna vara allt förlorat. Här är riskerna dock obefintliga. En halvfärdig målning i skåpet eller sabbad målning i papperskorgen kan ju faktiskt gå på ett ut. Eller som en akvarellkompis brukar säga: ”Det är ju bara en bit papper!” 
Dagens komplettering har handlat om att bygga upp industrimiljön under rökbolmandet. Jag ska nog lägga till mera skrufs, här och där. Eftersom skorstenarna vinglar hit och dit borde de också stagas upp lite. Eller kanske inte. Jag tror den heter ”Det går bra nu”.
Den där sortens vyer var en självklarhet på 1960-talet. Sedan har de gradvis blivit ovanligare i takt med att miljömedvetandet och utsläppsrening öka. Men den verkligt märkbara effekten har vi nu, i coronaepidemins spår. Nu klarnar luften i Delhi och man kan se pyramiderna igen från Kairo.
Mina motivval följer ingen plan och har knappast någon röd tråd. Idag letade jag efter gamla bilder, som verkar vara på rymmen. Jag ville jämföra snön på Kilimanjaro 1970 och idag. När jag var i Östafrika senast flög jag över bergmassivet och blev chockad över hur mycket av snön som försvunnit. Det är nu nio år sedan, så det har väl smält bort lite till sedan dess, är jag rädd. Men jag hittade inte mina gamla bilder från Tanzania så då målar jag Kilimanjaro i stället, så som jag mins berget. Eller ”den lilla vita kullen”, som namnet betyder.
Så här minns jag den lilla kullen. Lejonen brukade också se ut sådär, nästan osynliga mot savannens gulbruna gräs. Det var sällan man såg en lejonhanne som stod upp. De låg mest och vilade, medan honorna jagade. När man målar är det dock lättare att få till en hanne, så att det ser ut som ett lejon. Om jag låter honom ligga ner försvinner han ju helt och hållet, så han får allt räta på benen lite på den här bilden.
