Att flyga, eller inte flyga …

Den 23 maj år 1936 invigde kung Gustav V flygplatsen i Bromma. Det var sämre väder då än idag, dimmigt och regnigt, men ska man inviga flygplats så ska man.

Och ja, ni ser rätt, det är nazi-flaggan som vajar där. Inte fullt så konstigt som det ser ut (men ändå konstigt, förstås).

Den blev Tysklands officiella fana redan 1933. Så det verkar som att det inte fanns något annat att välja på när man hissade de europeiska grannarnas fanor vid festliga tillfällen. Den tidigare svart-röd-gula återtogs 1945 .

Idag tror jag personligen att det skulle vara en bra idé att lägga ner flygplatsen och bygga bostäder där i stället. Förhoppningsvis kommer flyget att kunna minska lite och Arlanda borde räcka till, efter alla genomförda och planerade ombyggnader.

MEN. Jag kan delvis förstå flygnostalgiker som vill ha flygplatsen kvar. Mitt förhållande till flygandet är alldeles för romantiskt, vilket måste bero på favoritböcker som Saint Saint-Exupérys Nattflyg och Lille prinsen, och Karen Blixens Mitt Afrika.

När jag arbetade i Östafrika i några år fick jag många chanser att bekanta mig med de behändiga flygplan som användes i nästan väglöst land. I stället för mödosamma och riskfyllda flerdagsresor med jeep i svårforcerad terräng, kunde man komma fram på ett par timmar med en liten Cessna eller Piper. Eller som här, flyga över från Mombasa till Zanzibar, på ingen tid alls. Jag jobbade som färdledare under en tid i Kenya och när jag skulle undersöka utflyktsmål i Tanzania eller avlägsnare delar av Kenya var det en välsignelse att det så gott som alltid fanns någon att lifta med.

Jag har alldeles för få bilder från mina år i Kenya och Tanzania. Den här visste jag dock att den fanns någonstans, men var? Jag gick igenom osorterade fotohögar och ett och annat album innan jag kom på det: det skulle kunna vara en diabild. Det var det och nu har jag gjort ett provisoriskt ljusbord av en lampa. Bildkvalitén är kanske inte den bästa.

Planen kunde landa så gott som var som helst, bara det var tillräckligt glest mellan akaciorna och ingen elefant i vägen.

Jag hittade faktiskt en flygbild till, denna gång från Mombasa. Jag har fotat en dum typ som landat och parkerat sitt plan alldeles galet utanför ett av ”mina” hotel, Whispering Palms.

Skälet till att jag tog den bilden måste ha varit att det kanske skulle bli bråk om var man får och inte får parkera sitt flygplan. Då är det bra att ha ett bildbevis.

Jahapp, efter att ha ägnat alldeles för mycket tid åt att leta efter ett foto som egentligen inte behövs, fick det bli en snabb akvarell med den flygplanstyp som var vanligast på den tiden, ett sånt där med vingarna liksom ovanför sig.

Egentligen borde jag måla planets skugga på marken, men jag vet att jag i så fall kommer att sabba bilden. Låt oss säga att det är ganska sent och skuggan faller utanför bild.

 

Det här inlägget postades i Att resa, Foto, historia och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

18 svar på Att flyga, eller inte flyga …

  1. Staffan skriver:

    Underbar omskrivning av ”högvingat”: ”ett sånt där med vingarna liksom ovanför sig”.

    Fint lyft i kärran på akvarellen. Men den närmar sig stallgränsen – spak framåt!

    • Karin skriver:

      Högvingat. Högvingat. Högvingat. Sådär, då kommer jag nog ihåg det.

      Jag undrar om inte planet håller på att landa? Finch Hatton på väg ner vid Ngong Hills, för att hälsa på Karen Blixen, kanske. Fast han flög nog en Moth som var både högvingad och lågvingad, eller vad det kan heta. Alltså vingar ovanför sig OCH under sig. Borde vara säkert med dubbla vingpar, men förolyckades gjorde han i alla fall.

      • Staffan skriver:

        Dubbla vingar – alltså biplan – är dessvärre inte lika med dubbel säkerhet. Det fick många uppleva i flygets barndom. Inte heller triplan – kärror med tre vingpar – blev den bästa säkerhetslösningen.

        Nu väntar vi på din omskrivning av triplan.

      • Karin skriver:

        Svårt att hitta en behändigare term än triplan. ”Röde baronen-plan” är kanske begripligt, men då föredrar jag triplan.

  2. Cecilia N skriver:

    Jag hörde på ”Kära Annika” imorse och då tog hon upp att hon hade hört ett flygplan från Bromma och att hon hade lagt märke till oväsendet, ett oväsen som helt plötsligt var sällsynt. När det hade gått många plan hade hon inte hört det.

    Och så kommer jag att tänka på MAF (https://maf.se/) som flyger omkring på otillgängliga platser i världen och kommer med mat och vaccin och läkare eller fungerar som ambulans. Som jag förstått det så är det en kristen organisation, men att evangelisation inte är det primära. De bara kör.

    Gillar ditt lilla plan. Tänker på miljön i filmen om hon som gick med några kameler från mitten av Australien ut till kusten.

    • Karin skriver:

      Ja, jag hörde också Annika Lanz och hade tänkt ta med det i blogginlägget, men så glömde jag det. Men du kom ihåg, tack för det! Hennes upplevelse av ett plötsligt okänt skrämmande ljud måste ju ha varit precis samma som Brommaborna upplevde med de första flygplanen.

      MAF gör en fantastisk insats och jag tror att deras organisation är effektiv även när det gäller att se till att insamlade pengar verkligen kommer dit de ska. Jag tror att deras plan på bilden (din länk) är samma som jag har målat!

  3. skogsgurra skriver:

    Vi var tydligen ute och flög såna därna HÖGVINGADE plan ungefär samtidigt. Smidiga och livsfarliga saker som lyfte och landade i stort sett där man ville. Gräsplättar utanför Hudiksvall, Storvik, Varberg dög. Men i Storvik höll det på att bli reparation av det större slaget. Det blev för mycket för landningsstället men piloten lyckades få lite luft och satte planet utan andra skador än att det såg lite skevt ut. Pappersbruket som jag skulle hjälpa hade en man på plats och såg till att mekverkstan kom ut och ”spjälade” ena benet. ”Duger bra att landa på Bromma med” tyckte piloten ”och upp kommer man alltid” lade han till. Det var en vinkling av ”ner kommer man alltid” som visade sig vara riktig.

    Stallvarningen sänkte Boeing. Men där var det datorer som ställde till det. Hade piloterna fått göra som de ville så hade hundratals liv sparats.

    • Karin skriver:

      Va – fanns (finns?) det pappersbruk i Storvik? Järnvägsknut, tegelbruk, verkstadsindustri, Bröderna Hanssons bil, yxfabrik OCH pappersbruk. Inte illa.

      Men flög du alltså från Västerås till Storvik?

      • skogsgurra skriver:

        Kopparfors i Storviks Hammarby. De lade om till massa senare.

        Nej, inte V-ås. Jag utgick från södra Sverige och hade ett jäkla knog att komma ner och hämta bilen som blivit stående där i paniken. Många improvisationer blev det när det maskinerna krånglade.

      • Karin skriver:

        Aha, Gästrike-Hammarby. Att det var en industriort visste jag ju, framförallt för de berömda Ralf Erskin-husen. Men riktigt vad det var för industri har jag inte haft någon koll på.

  4. Karin Eklund skriver:

    Härligt Karin! Det är så himla roligt att läsa dina inlägg och funderingar. Samtidigt kommer man sig ju ut på flygresor som man inte ens har tänkt sig. Till Afrika bland annat . Din akvarell förde mina tankar till Mitt Afrika. En film jag tycker mycket om tack vare all skönhet som man lyfter fram så fint och berättelsen inte att förglömma.
    Tack för detta hälsar Karin bland skingrade moln ovanför sig. Jag drömde mig uppåt en stund, kände mig högvingad helt plötsligt.

    • Karin skriver:

      Hej där bland molnen, högvingade Karin! Mitt Afrika var en fin film och jag förlåter dem ett och annat som andra retat upp sig på. Som att Karen Blixens hus inte dög för inspelningarna så man byggde upp ett kulisshus i stället. Det blev ju bra. Det som inte kom med (eftersom filmen ju fokuserade på Karen Blixen) är hur viktig hennes Denys Finch Hatton har varit för att ändra storviltsjakt i Östafrika. Han hade nära kontakt med kungahuset i England och fick igenom restriktioner som att man inte fick använda jeep vid jakt och förändrade attityder, att man hellre skulle åka på fotosafari än jaktsafari.

  5. hyttfogden skriver:

    Jag tror att det är Biggles med Algy, Ginger och Lord Lissie som fått ett uppdrag från London och nu är de på väg ner genom Afrika. Men se det går inte så bra, planet står på näsan nära en oas och där får grabbarna vänta på att bli räddade. Under tiden tar maten slut men som tur är finnes en källa med drickbart vatten och palmer med kokosnötter som de kan knacka sönder. En kamelkaravan dyker upp med vänligt sinnat folk och Ginger och Lissie stannar kvar för att vakta planet och hälsa räddarna välkomna medan Biggles och Algy försöker hitta ett annat plan på närmare håll.
    Ginger går som vanligt bort sig och råkar i delo med några busar medan Lissie helt lugnt polerar sin monokel och filosoferar kring hur det kan bli. Ungefär så hade jag tänkt mig ….

    • skogsgurra skriver:

      Liten förklaring:

      Vi hittade några böcker av Kapten W. E. Johns och satte igång att läsa dem. De inleddes mycket ofta med en orientering om området som bokens handling utspelades i. En Briefing kan man säga. Det var så vi sattes på spåret till Solonge som vi inte kände till så bra tidigare. Auvergne, som ligger i ungefär samma del av Frankrike tyckte vi om, så nu planerade vi för Solonge. Men det har stannat vid planer än så länge.

      Vi började samla Bigglesböcker och lärde oss en hel del av briefingarna och eftersom handlingen ofta var både spännande (jo, ibland riktigt spännande) och väl skildrad så satt vi med ett omfattande bigglesbibliotek.

      Hyttis ville ha lite mera jämlikhet och letade vidare. Det var då hon hittade Worrals. En kvinnlig pilot som Johns troligen fått i uppdrag att skriva om för att locka fler kvinnor in i den mansslukande (sic) stridspilotverksamheten.

      Bigglesworth, Algernon, Ginger och Lord Lissie är nästan en del av familjen numera.

    • Karin skriver:

      Så måste det absolut vara, Hyttis! Om det eventuellt inte är Worrals som är ute på ett lika äventyrligt som ärofyllt uppdrag. Jag läste ju både Biggles och Worrals en gång i tiden, men vill minnas att Biggles egentligen var mer spännande. Det vore intressant att göra en jämförelse mellan dem idag. Är det någon skillnad i hur mycket tekniska termer som används, till exempel. Eller var det kanske bara så enkelt att det var roligare med en manlig hjälte?

  6. hyttfogden skriver:

    Worrals kom till på så sätt att kapten Johns ombads av engelska regeringen att skapa en kvinnlig pilot som skulle hamna i en massa äventyr och få engelskorna att söka sig till flygvapnet under kriget. Hjältinnan är aldrig rådlös, tuff och orädd men har som assistent en orolig tjej som lätt blir nervös och hysterisk och inte vet vad hon ska ta sig till men blir hon lämnad ensam, så visar det sig efter ett tag att även hon kan handla förnuftigt i trängda lägen. – och slåss.
    Tio böcker blev det och de översattes även till svenska. Pojkböckerna i förlaget försågs med gröna ryggar och flickböckerna med röda dito och då borde Worralsböckernas ryggar vara röda, om allt var som det brukade. Men när böckerna kom ut i Sverige fick de gröna ryggar och någonstans i böckernas början står att det är en bok för pojkar. Så det blev inte alls som England hade tänkt. Böckerna om Biggles har under årens lopp getts ut i många nya upplagor. Worralsböckerna var tydligen inte så intressanta i Sverige och några nya utgåvor har jag aldrig sett till. Jäntan klarar sig ganska bra i alla fall i jämförelse med Biggles.

    • Karin skriver:

      Jag undrar om jag har någon Worralsbok kvar. Måste undersöka det nästa gång jag kommer i närheten av rätt bokhylla. Det fanns ett antal Bigglesböcker i barndomshemmet, men bara en eller max två Worrals. Och mycket riktigt med grön rygg, men det betydde aldrig något i den allmänna läshungern. Möjligen var det bara konventionellt tänkande som fick mig att tycka att Biggles var bättre. Men pilot funderade jag nog aldrig på att bli som barn. Fast visst kändes det lite frestande med ett flygcertifikat under Afrika-åren.

Kommentarer inaktiverade.