Prisbelönt!

När jag köpte lägenhet här i Skarpnäck för drygt ett år sedan fanns det två alternativ att välja på, dvs två lägenheter till salu samtidigt, ganska likvärdiga. En låg högst upp i sitt hus och den andra en trappa upp i sitt. Jag kontrollmätte avståndet till tunnelbanan. Från lägenheten högst upp tog det drygt tre minuter att gå i rask takt från porten. Från den på en trappa tog det knappt två minuter.

Rätt givet, tyckte alla i min omgivning, klart du ska välja lägenheten högst upp. Utom sonen, som känner mig: ”Men inte kan du förslösa ditt liv på att ta dig till och från tunnelbanan! Ta lägenheten som ligger närmast!”

Det var februari då och svårt att bedöma utomhusmiljöernas sommarkvalitet. Jag velade lite hit och dit, men följde till sist sonens råd och gick dessutom på en vag känsla av mer trivsel i kvarteret närmast tunnelbanan.

Stora ytor, en liten kulle, många sittplatser, lekplatser, stor grill, tvättstugor i markplanet och vackra träd gör den kringbyggda gården till en flitigt använd plats. Mitt enda klagomål är att cykelbodarna blev lite för knallröda när de målades om i höstas.

Nu när jag börjar intressera mig för lokalhistoria förstår jag varför. Hela Skarpnäck fick ju mycket uppmärksamhet, även internationellt, när det var nybyggt. Idén var att bygga en ganska tät men låg stadsdel, som i en ”riktig” småstad, med kringbyggda gårdar. Och just det här kvarteret där min lägenhet ligger en trappa upp, ansågs vara särdeles lyckat och belönades med Kasper Salin-priset 1983. 

Så, dagens akvarell skulle alltså ha blivit en vy över gården, men det gick åt pipsvängen. Men eftersom akvarellmålandet alltid innehåller väntetider brukar jag göra två akvareller samtidigt så att jag kan ägna mig åt den ena medan något område på den andra torkar lagom mycket. ”Den andra” är i det här fallet en våg- och båt-övning. Så den får väl hoppa in som vikarie åt gårds-akvarellen som havererade.

Den lilla båten närmast längtar ut på havet och den lite större därute vill bara hem. Tänk på att den här bilden hoppar in som vikarie, så döm den inte för hårt!

 

Det här inlägget postades i #när det skiter sig, Arkitektur, bostad och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

13 svar på Prisbelönt!

  1. Staffan skriver:

    Om akvarellen: Fina diagonala rörelser. Berömvärd snål färgsättning. Du har sinne för det enkla, i mina ögon det viktigaste av allt.

    Måla på!

  2. Har hört namnet Skarpnäck, men aldrig varit där och vet inget om stället heller.
    Gillar din akvarell!
    Trevlig helg!

    • Karin skriver:

      Skarpnäck är kanske inte något jättekänt turistmål:) Men nu när många vill kunna umgås utomhus är det rätt fullt i skogarna runtomkring, både naturreservatsdelarna och andra. Det tar en kvart från Stockholms innerstad att ta sig hit. De små torp som en gång tillhörde Skarpnäcks gård har blivit trevliga raststugor och fik. Och snart kan man hoppa i någon av sjöarna runtomkring, med fina badplatser.

      Tack, Lena, trevlig Waleshelg!

  3. skogsgurra skriver:

    Nu får du nog skämmas lite, bästa syster.

    Inte nog med att att du förstör marknaden för de hårt arbetande riktiga konstnärerna. Att skicka en gråtande skeppare till den som ber om det det utan att kräva en endaste korona i ersättning – till och med med porto betalt – det måste väl anses vara att erodera konstmarknaden på grövsta möjliga sätt.

    Det enda jag saknade i paketet var en lämplig spik plus hammare att hänga upp den på hedersplatsen över kökssoffan.

    För oss i Pörtet var det både en överraskande och kär present. Hoppas att du skäms vederbörligen.

  4. margaretha skriver:

    Kära gamla Skarpnäck där de körde speedway – men nu är det bostäder där. Min kusin pekade ut området för mig för ett par år sedan, det gick inte att känna igen – fast bergknallen som vi satt på fanns kvar, men hade blivit såååå liiiten.
    Margaretha

    • Karin skriver:

      Visst är det konstigt hur bergknallar, jättestenar och liknande krymper ihop när de blir gamla!

      Hela Skarpnäck är ordentligt omvandlat, men jag tycker man har förvaltat området väl. Nu börjar det bli lite trendigt, dessutom, men det verkar mest vara lite odlingskunniga och naturälskande personer som drar sig hitåt. Vilket väl är rätt naturligt med tanke på att vi är omringade av naturreservat.

  5. Paula skriver:

    Skarpnäck är nog en svart prick i min allmänbildning men jag bodde inte så långt ifrån, i Stureby på 80-talet, där trivdes jag prima. På fotot du visar ser det idylliskt ut! Det är lätt att glömma att Stockholm är så mycket mer än city, jag har trivts både i Brandbergen, i Fruängen, Herrängen och Ör under mina år i huvudstaden.
    Nu när jag är gammal och grå så vill jag bo här i glesbygden där alla morsar på alla, på gott och ont

    • Karin skriver:

      Stureby är ju hur trivsamt som helst! Jag som alltid har trott att jag är en riktig innerstadsråtta (förutsatt att jag också kan ha en tillflyktsort på landet också) börjar alltmer inse fördelarna med ”orten”. Men det är klart, jag känner ju direkt hur axlarna sjunker ner, hur jag andas lugnare och hur lättfixat allt är när jag kommer hem till Dalarna.

      Den där sociala kontrollen var ju något som man längtade bort från som ung. Nu tycker jag det känns tryggt och är en trivselfaktor. Om jag hoppar i sjön och tar en simtur på morgonen innan jag åker och handlar, händer det att jag får frågan i (den alltid välinformerade) kassan hur pass varmt det var i vattnet.

  6. Pysseliten skriver:

    Hör får vi alltså veta att du målar TVÅ tavlor varje dag!! ”Du är inte klok, Madicken!” skulle Lisabeth sagt om du var Madicken. Ja – typ så säger jag med.

  7. Pysseliten skriver:

    Här får vi alltså veta att du målar TVÅ tavlor varje dag!! ”Du är inte klok, Madicken!” skulle Lisabeth sagt om du var Madicken. Ja – typ så säger jag med.

    • Karin skriver:

      Jamen du då! TVÅ kommentarer på raken!

      Men jag måste ju erkänna att det inte blir två akvareller varje dag. Bara ibland.

Kommentarer inaktiverade.