Sjömansjul på Hawaii

Nu måste jag börja med att varna känsliga tittare. Dagens akvarell kan upplevas som stötande. Den är en direkt följd av gårdagens akvarell, med vattendroppar på ett par blad. Och den gråtande pojken.

Det var så kul att måla droppar så jag ville fortsätta. Men kanske inte ett gråtande barn. Nej det får bli någon annan populär målning i stället, ”Den gamle sjöbjörnen” kanske? Det är nog den mest kända av de där väderbitna fiskargubbarna. Just denna är målad av den tyske marinmålaren Harry Haerendel. Det sägs att mannen som han har målat var en sjöman från Göteborg, född i slutet av 1800-talet, Karl August Rydberg. Det finns en identisk variant, målad av holländaren Den Helder. Den tavlan sägs föreställa den holländske kaptenen Theodorus Dorus Rijkers, känd för att ha ryckt ut och räddad skeppsbrutna. Vem som inspirerat vem av målarna är lite outrett.

Men varför inte måla en gråtande sjöbjörn i stället för ett gråtande barn, tänkte jag. Det har kanske ingen annan gjort förut? Så jag tog försiktigt pipan ur munnen på Karl August och lät honom fälla en tår över sakernas tillstånd.

Okej, men vad har rubrikens jul på Hawai med sjöbjörnen att göra? Jo, på 40-talet var det populärt med sjömansvisor och Hawai-låtar. Och julsånger är alltid poppis. Då kom något ljushuvud på idén att komponera en kombo, ”Sjömansjul på Hawaii”. Så därför, om Sjöbjörnen och de gråtande barnen har tävlat om första platsen i svenska hem, då måste ju kombon ”Den gråtande sjöbjörnen” vara oemotståndlig. Eller hur?

Uppdatering: KOLLA vad som just kom i min e-post-box!

Jag som var lite osäker på om den där sjömansjul-kompositionen överhuvudtaget resulterade i någon inspelning, men här är den!

Sjömansjul på Hawaii med Yngve Stoor! Melodier som bedårar!

Det här inlägget postades i Att översätta, Porträtt och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

12 svar på Sjömansjul på Hawaii

  1. skogsgurra skriver:

    Jag skulle gärna ha den där gråtande skepparn. Kan vi byta mot 78-varvaren? Nån gång. Beredd att lägga till ytterligare något kulturarv.

    Om Robban Aschberg hör av sig så kom ihåg att jag var först!

  2. Kicki Englund Frost skriver:

    JA! Underbart. Det där med gråtande barn har jag aldrig fattat men en gammal sjöbjörn som klämmer en tår kan jag absolut stå ut med. Sitter han kanske i karantän på Hawaii?

  3. skogsgurra skriver:

    Jag tror att jag ska göra en paus i kommenterandet. Det känns som om jag skrämmer bort dina väninnor – det var inget jag önskade.

    Alltså, jag försöker minska på kommentarerna och ber dina väninnor komma igen! Eller som Mors lille Olle uttryckte det: Mor lilla bed honom komma igen!

    • Karin skriver:

      Ingalunda och tvärtom, din espri bidrar till denna plats attraktivitet!

      Men det finns en hundra-effekt, som är ganska naturlig och som jag sett förr. Om man bloggar varje dag (som under ett par försök för några år sedan) är det många som inte hinner med att läsa eller kommentera annat än då och då. Ett ”normalt” bloggflöde handlar ju om något inlägg per vecka, eller mer sällan. Ett inlägg varje dag är lite mer krävande. I alla fall för läsare och kommenterare.

  4. Tove Olberg skriver:

    Varning för lång kommentar då i så fall på förekommen anledning hi hi … Nu är du tillagd på mitt skrivbord, vilket är det på datorn alltså. Ett minne dyker upp:
    I tidernas begynnelse med egen dator blev det en hel del support.
    Support:
    Kolla på ditt skrivbord, du ska ha den där …
    Jag kollar noga; det finns inget ….
    Supporten igen:
    Vilket skrivbord kollar du på? Leendet hörs …
    Nu kommer blandat från inlägg och kommentarer bakåt här:
    Piffig inredningsdetalj skriver du om brädan, den är läcker! Apropå inredningsdetaljer så har jag tänkt det samma om mina tavlor ….
    måla människor, lägg bilden, bildvridning, självkritisk, men pigg på att bli lite bättre. ”Fiskargubben” som jag haft en gång i kopparstick som du gör gråtande sjöbjörn för att inte tala om Sjömansjul på Hawaii, nästan som Där som sädesfälten böjer sig för vinden..
    Hur ska jag nu skriva det som jag tänker … jag tänker att det en ser, läs jag , det en läser och det en känner – relationsmänniskor funkar på det sättet – som gör mig nyfiken, gör mig alert och jag får något tillfört som svarar på egna tankar som jag nuddat vid men inte fått med mig. Det känns bra.
    Du resonerar i texten och kopplar en bild.
    Nej då, det är inte klart än …
    När jag upplever sånt så tänker jag genast skriv skriv igen fröken Olberg, men något i mig skriver inte längre – jo då i en kommentar som här funkar det fint, en mottagare finns ju direkt som kan humma, brumma och tacka ja eller nej.
    Livet blir till när en går och jag tycker det är roligt och mycket bra att du fann åter till dina ord och färger och delar ut!
    Tack för ordet och på avstånd utlopp för tanke – känsla – handling.
    Kul du fann mig på FB, där jag just nu pausar – jag pausar nätsocial då och då, så även bloggar ibland.
    Har du Instagram?
    Kommer åter på besök!

    • Karin skriver:

      Tack Tove för närläsning och närtittning – kloka tankar och ord!

      Pauser uppstår av sig själv, tror jag. när de behövs, på samma sätt som lusten att skriva, måla eller vad det nu kan vara uppstår igen, av sig själv. Fast, å andra sidan leder ju en målning till nästa, som ger impulser till en till. Det gäller kanske mer målandet än skrivandet? I alla fall är det väldigt trevligt att kunna hålla på om man vill och kunna låta bli när lusten tryter. Pensionärsprivilegium!

      Jo, jag har nog Instagram. Jag tror aldrig jag har lagt ut något där och glömmer ofta att kolla. Är det möjligen så att jag kan hitta dina målningar där?

  5. Paula skriver:

    Vilken fin fiskargubbe, han fick liksom en extra dimension med tåren! När jag gick min enda målarcirkel, i olja, för många år sen, tänkte sig ledaren att vi skulle börja med att måla landskap. Fast de tilltalade inte mig, jag ville måla porträtt. Jag tror han tog sig åt pannan, en nybörjare kan inte måla porträtt, men, jag gjorde det ändå, Så jag har en gubbe, min första skapelse, utan pipa och skägg, men jag gillar honom fortfarande. Och kursledaren sa faktiskt: jag tror att det är din grej att måla porträtt…
    Sen blev det inte så många fler..
    Flåt men Yngve Stoor säger mig ingenting..läser nu vidare

    • Karin skriver:

      Men åh, vad väntar du på! Fram med målargrejerna igen!

      Jag hade en akvarellärare som till min förvåning sa att det handlar ju inte om vilka motiv man vill måla eller vad men är ”bra” på. Det handlar om att lära känna sina färger. Sen kan man måla vad som helst. Men jag tror kanske att det gäller akvarell mer än olja och akryl?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.