För trettio år sedan

Kyrkan sedd från kyrkogården, från sydost

Katarina kyrka i Stockholm är en av Sveriges populäraste. Dit kommer flera hundra på Katarinamässan på söndagarna och när det är konsert är det knökfullt. Kyrkogården, mitt på Södermalm, är lummig och vacker. År 1989 återinvigdes kyrkan efter en omfattande renovering.

Men, för precis trettio år sedan, natten till den 17 maj 1990, brann den ner. Bara ytterväggarna stod kvar och kupolen hade rasat in.

Det är väl inte riktigt som när Notre Dame brann, men inte så långt ifrån. Ett tag diskuterade man om den skulle få stå kvar som en ruin, men så beslöt man att bygga upp den igen.

Det tog fem år och sysselsatte många yrkesgrupper. Det gick till exempel åt 52 000 handsmidda spikar.

Det är ju mina gamla hemmakvarter och jag har vågat mig på att försöka föreställa mig hur det kan ha sett ut när det brann som värst. Här tänker jag mig att man ser den från Högbergsgatan, alltså från motsatta sidan från bilden högst upp. Sorgligt många kulturskatter gick upp i rök. Men den renoverade kyrkan är ljus och fin och jag tror inte att någon idag saknar det gamla.

Det här inlägget postades i #när det skiter sig, Arkitektur, historia, otur och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

10 svar på För trettio år sedan

  1. margaretha skriver:

    Under mina 12 första år tillhörde jag Katarina församling, fast vi bodde mycket närmare Sofia kyrka. Men var bara där på några skolavslutningar – och så när min bästa vän hade dött.
    Fast sneddat över kyrkogården har jag gjort ofta. Minns kyrkan som mycket gråare än på bilden, kanske dags att leta fram en diabild som far tog av kyrkan en dimmig kväll.
    Margaretha
    vars minne kanske
    är vad som är
    dimmigt

    • Karin skriver:

      Då är det en kyrka som du känner dig hemtam i gissar jag.

      Jag tror att den piffades upp en hel del både vid den där 22-miljoner-renoveringen på 1980-talet och sedan igen efter branden. Sannolikt kan den ha varit mycket mer Isabellafärgad under lång tid dessförinnan.

  2. Staffan skriver:

    Underbar bild. Vilken kraft! Jag måste nästan backa i hettan…

    • Karin skriver:

      Tack! Det var lite knixigt och jag gav nästan upp om den här bilden, men ibland är det en bra idé att lägga på ett färglager till – en lasyr – på målningen när den torkat, för att få fram mer intensitet.

  3. Kristina Lejdström skriver:

    En av dina bästa bilder. Helt fantastisk tycker jag.
    Kram
    Kristina

    • Karin skriver:

      Tack Kristina! Hoppas du känner igen din kyrka! Jag drog till med ”några hundra” besökare på Katarinamässan, men du har kanske mer precisa siffror?

  4. skogsgurra skriver:

    Undrar hur det kommer sig att vatten verkar lite knepigt men eld faller sig så naturligt och enkelt för dig. Det tredje elementet (jord) – har du provat att måla det? (Bortsett från jordfärgerna – tänker på Verona Jordgrönt, Sienna och Ockra). Det fjärde elementet (luft) är det ju gott om i de flesta av dina målningar.

    Visst ja, omdömet: OK+ Tror det motsvarar ungefär AB i gamla systemet.

    • Karin skriver:

      Mycket enkelt, min käre Watson. Jag är född i lejonets och eldens stjärntecken och då kan det lätt slumpa sig så att man blir lite smygpyroman. Dessutom ägnade jag många långa stunder under barndomen åt att studera hur lågorna såg ut och betedde sig i kakelugnen.

      Jomen lite jord har det ju blivit här och där, men där har jag en plan … En svår en, men värd att pröva när jag får tag i mer obränd umbra.

      • skogsgurra skriver:

        Väldigt övertygande förklaring! Jag hade glömt de där fascinerande lågorna och de blåvioletta som dök upp när det vara var glöd kvar. Lejonet/elden gör det ännu mera trovärdigt, även om jag har principiella invändningar mot den gamla vidskepelsen med zodiaken. Det ser ju ganska annorlunda ut med solens gång i djurkretsen jämfört med forntiden då myterna kom till.

        Vi har alltid haft tillgång till levande eld, utom när vi bodde ”modernt” i Mälardalens östra och centrala delar. Tretton kakelugnar i GBD och nu har vi spiselrummet med öppen eldstad här i Pörtet. Där kan man bli sittande i sina tysta funderingar.

      • Karin skriver:

        Lyllosar! Ack ja, man kan inte få allt. Mitt nya nypörte har allehanda fördelar: nära till två av tre barn, direktlinje till det tredje med T-bana inom två minuters rask promenad, naturreservat inom fem minuters och finfin badsjö inom tio minuters cykelavstånd. Lättskött trivsam lägenhet med stor balkong och ett sopnedkast med sopsortering vid källan (kompostmaterial i gröna påsar och annat i andra). MEN, det finns ingen eldstad. Jag får trösta mig med den väl tilltagna grillen på gården.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.