Ni som plötsligt blivit ”kreativa” under corona borde skämmas!
Den rubriken kunde man läsa i Göteborgsposten häromdagen. Och sedan höjs tonläget: ”Nu är det dags att göra skillnad på kreativitet och att vara uttråkad.” Oj, förlåt då!
Eller vänta nu. Varför det? De flesta skapande människor brukar framhålla kreativ leda som något positivt. Men Johan Wanloo, som skrivit artikeln, är arg. Han försörjer sig på kreativt arbete (skribent och serietecknare) och han skriver om hur jobbig och osäker den tillvaron är. Krönikans huvudbudskap är att kulturskaparnas villkor är tuffa och den avslutas med: ”Kom gärna ihåg det, när det här över och du är tillbaka på din arbetsplats och rullar dig i friskvårdsförmåner, rikskuponger och betald semester.”
Han är arg på alla som under en påtvingad sysslolöshet tar fram målarskrin, instrument eller kanske lite lera att skulptera: ”… nu, när ovissheten och ledan rider dig har du insett att det är ’viktigt med kreativitet?’ Då passar det att ta fram ukulelen och webkameran.” Ja. Just det! Nu när vi amatörer har ovanligt gott om tid passar det alldeles utmärkt att ägna sig åt det man gillar att hålla på med.
Johan Wanloo har alldeles rätt i att kulturskapares tillvaro är extremt osäker och stressig. Men han glömmer att de fria kulturskaparnas bästa ambassadörer är just amatörerna. Det finns livsvaneundersökningar på det, om någon tvivlar. Amatörmålare går oftare på utställningar och deltar gärna i dyra konstkurser, de som spelar något instrument köper oftare musik och går oftare på konserter. Amatörer på olika områden är kulturskaparnas bästa supporterskara.
Så, utan att skämmas visar jag upp akvarell nummer 60, från morgonens cykeltur i Bagarmosseskogen.
Den arga artikeln finns här, men troligen är den bakom betalvägg. Jag lyckades läsa den när den var nypublicerad, men nu när jag försöker läsa den är den låst.
Och som vanligt tänkte jag att det där är något jag behöver träna på. Händer är svårt, men omöjligt kan det väl inte vara?
OK, det blev många försök, men bättre än så här blir det inte. Eftersom det nästan är slut på akvarellpappret igen, tog jag några gamla bitar papper och det ska man INTE göra. Gammalt lim ger konstiga effekter.
et var så kul att måla droppar att jag ville fortsätta. Men kanske inte ett gråtande barn. Nej det får bli någon annan populär målning i stället, ”Den gamle sjöbjörnen” kanske? Det är nog den mest kända av alla de där väderbitna fiskargubbarna. Just denna är målad av den tyske marinmålaren Harry Haerendel. Det sägs att mannen som han har målat var en sjöman från Göteborg, född i slutet av 1800-talet, Karl August Rydberg. Eller kanske den holländska Dorus Rijkers, känd för att ha ryckt ut och räddad skeppsbrutna. Det hela är lite outrett.
Och hur ska jag då lösa detta med dagens akvarell? Churchill ger jag mig inte på att måla. Och inte blod, svett och tårar heller, tror jag.
Jag brukar göra en liten skiss på ungefär en decimeter för att komma ihåg hur jag vill planera målningen, i alla fall när det gäller något som det finns en förebild för i verkligheten. Eftersom det är lätt hänt att horisontlinjen hamnar mitt i bilden (=tråkigt) brukar jag dela in pappret i tredjedelar på höjden och bredden och placera huvudmotivet två tredjedelar upp eller ner och till vänster eller höger. Såhär tänkte jag mig att det skulle se ut.
