Man FÅR använda vitt

Inom alla verksamheter (tror jag) finns det regler om vad man ”får” och inte får göra. Och så finns det ofta också lite snobbighet. Inom akvarellvärlden är det inte så farligt med det där. Inte i Sverige, numera, och inte ens i England, som annars brukar ses som det prudentliga akvarellmåleriets hemvist. Numera är det OK att använda vitt, även om det ofta är effektivare att lämna pappret omålat där det ska vara vitt. Svart färg har varit tabu, men det har också lättat.

Det finns nog bara en regel eller ett råd som jag har svårt att tänka mig att frångå och det är den om att man inte ska snåla på pappret. Det är väldigt svårt att få bra resultat på dåligt papper. Har man ett bra papper går det att få till något även om man glömt penslarna och de flesta färgerna hemma.

I övrigt anses det nog lite fint att vara minimalistisk, men det är inget jag strävar efter. En engelsk akvarellärare såg med förvåning på oss svenskar som kom till hans kurs med stora IKEA-kassar fulla med akvarelltillbehör. Själv hade han en lite ask med åtta färger och i bröstfickan hade han sina tre penslar.

Favoritpenslar, uppifrån: en elaking, en rigger, en vanlig, en platt, en get, en ful, en tjock, en smal.

Man behöver kanske bara tre penslar (eller helst fem) men en poäng med att ha många är att man slipper skölja bort en massa färg när man målar.

Om jag har blått i penseln och ska komplettera med lite brunt på målningen är det ju dumt att skölja bort det blå. Jag tar en annan pensel och så kan jag skifta och ta en ny pensel vartefter jag behöver olika färger.

Här är mina användbaraste penslar. Den där översta penseln med blått skaft är en hårding, bra på att lyfta bort färg när det blivit fel. Nästa, riggern, klarar långa telefonledningar eller riggen på en båt. Geten, i mitten, är mest till för att blöta pappret och den kan man till nöds klara sig utan. Fulpenseln är bra om man vill ha det lite spretigt och stökigt i bilden. Tjockisen håller mycket färg och kan bilda en fin spets. Den smala är väl bara fem, sex strån och är suverän för detaljarbete. Dyrast av dem alla, tror jag.

En poäng med att ha få färger är att man kan bli riktigt bekant med dem och lära sig deras egenskaper. En poäng med mina 41 olika färger är att de alla kan lite olika saker.

Idag har jag bara lekt lite med färgerna. Det verkar som om det alltid blir något åt Slussen-hållet när jag inte riktigt har något motiv. Den här liknar alla de olika permanenta provisorier som man måste forcera för att ta sig mellan olika Slussen-nivåer. Lite skev är den också, mittkonstruktionen.

Publicerat i Slussen | Etiketter , , , | 12 kommentarer

Bland björkarna i Björkhagen

Det här är Markuskyrkan i Björkhagen, byggd under 1950- och 60-talen. Den är omgiven av björkar som sig bör. Det är en annorlunda och spännande kyrka, ritad av arkitekten Sigurd Lewerenz som la sig i allt och ledde arbetet ganska handgripligen, med synpunkter på hur murare, plåtslagare, snickare och andra yrkesgrupper skulle utföra sitt arbete. Den har små fönster, är lite sluten och hemlig, en ovanlig, vacker och omtyckt kyrka.

Den ligger nära tunnelbanestationen i Björkhagen, på cykelavstånd för några av oss i familjen, lättillgänglig med bil för andra. Så där sammanstrålade vi idag, inte för att gå i kyrkan utan för att fortsätta bort till ett fint naturområde med bra lekytor för alla sex kusinerna, klätterberg och skogspartier.

Här kan man ana yngsta barnbarnet bakom en trädstam. Kusinerna leker kurragömma och treåringen har ännu inte insett att det inte räcker med att han inte ser de andra, när han gömmer sig. Det gick bra ändå, eftersom de äldre kusinerna insåg att han trodde sig vara gömd och agerade efter det. Gullungarna!

Motivet för dagens akvarell känns ganska givet. Nej inte barnbarnen, även om det vore kul, men de är som kvicksilver och låter sig inte fångas så lätt. Så det får bli björkar i stället, de står i alla fall någorlunda still.

Det passar bra att måla i köket med tanke på alla tillbehör som man använder i akvarellmåleriet. Här är det flingsalt som bildar blommor i förgrunden. Om man strör på lite salt innan färgen torkat helt kan det – om man har tur – bli trevliga kristallaktiga formationer.

Publicerat i Arkitektur, Natur | Etiketter , , , , | 9 kommentarer

”Letat på ett snyggt citat …”

Här kommer lite mera valborgsnostalgi i form av en dikt som är skriven av Karin Englund, men inte av mig, utan av min svägerska som heter likadant. Hon har fångat på kornet hur det kan vara för en talare en Valborgsmässokväll, kallt och blåsigt och stimmigt och ingen ordning på publiken och … och … alldeles underbart!

Dagens akvarell är en teckning som konstnären Walter Crane tillägnade arbetarna ”En girland för första maj”. Jag har ofta tänkt att det vore kul att se den i färg, så nu har jag färglagt den. Som barndomens målarböcker. Det är ett helgerån egentligen, men Crane var en vidsynt och tolerant person, så han har nog överseende. Fast jag vet inte. Den är nog bättre svartvit. Du hade rätt Crane! 
Ett av kraven som är inlindat i girlangen är ”produktion för nytta inte för profit”. Kanske en paroll som skulle kunna tillämpas på välfärden?

Vårtalaren

Brasan brinner, ”Majsol ler”
manuskriptet jag ej ser,
ensam här i talarstolen.
Någon tok har bett mig hit
för att prata lite sk-t
just om våren här i Norden.
Tänkte säga några floskler nu
om kärlek, tro och hopp,
kanske någonting om världsfreden
men sen så är det stopp.
Inte har jag fantasi
tota hop nåt med espri,
ensam här i talarstolen.

I allt stoj och i allt stök
omvärvda av brasans rök
sjunger liten tapper skara.
”Sköna Maj” och ”Vintern Ra”
så är stadgat, så ska va,
intet nytt inunder solen
Vet väl jag som också stått där
i en kör så mången gång.
Inte någon kan oss höra
när vi brister ut i sång.
Knappast någon akustik
och en oordnad publik.
Det är kallt så ini Norden.

Ungar springer av och an
kastar smällar på varann,
ramlar nästan in i brasan.
Varm där fram och kall där bak
eller tvärtom efter smak,
komma av mej stora fasan.

Och så ska vi väl ha en första-maj-fana också. Här är Stockholms brödutkörares fackföreningsfana.

Letat på ett snyggt citat ifrån en
skald som alla glömt.
Om en annorlunda vinkling av
mitt vårtal har jag drömt.
Nu ska vita mössor på

för envar att skåda få,
studerat folk så in i Norden.

Oj, jag tror jag tappat trån
något fel på mikrofon,
ensam här i talarstolen.
Om jag lägger på en rem
får jag ganska snart gå hem,
sätta mig i TV-stolen.
Brasor brinner i vårt kalla land
det doftar gott av jord.
Varje år så dukar samma hand
av vitsippor ett bord.
Varje år är likadant
knappast tror att det är sant
att våren kommit har till Norden

Melodi: Ensam på en krog i Hamburg. Dikten publicerades i Karlskoga Tidning på åttiotalet.

 

Beslutet om att första maj skulle firas internationellt som arbetarnas dag togs sommaren 1889. Året därpå hölls första-maj-demonstrationer runt om i världen. Här i Sverige samlades 50 000 personer den 1 maj 1890 på Gärdet, som länge var dit demonstrationstågen gick. Förstamajfirandet firar alltså 130 år i år. Men digitalt. Det ska nog gå bra det med.

 

Publicerat i historia | Etiketter , , | 16 kommentarer

Lite nostalgi

En annorlunda Valborg, på alla sätt. Jag är väl medveten om att det inte går någon nöd på mig, att jag har det bra med mina möjligheter att träffa barn och barnbarn, om än på avstånd, att jag får all hjälp jag kan önska med att handla och andra ärenden, att jag kan ta långpromenader i skogen eller cykelturer till någon av de fina sjöarna i närheten, att jag kan måla när jag vill, att jag har gott om böcker i bokhyllan, musik, radio, TV… att … att allt möjligt annat. MEN just i kväll skulle jag väldigt gärna vara på landet i stället.

Den här alen finns vid det som en gång var min farfars hus, ett hus som jag nu har tagit över. Den har alltid funnits och min farbror, som bodde där fram till 1990, brukade kalla den för den gamla damen. Den har nog blivit lite för slank på min målning och ser yngre ut än i verkligheten. Knotig och lite mossig står hon där vid stranden, med allt glesare kalufs för varje år och med den där dramatiska armen som sticker ut till sidan.

Ja, ja. Jag får trösta mig med mitt (eventuella) körsbärsträd utanför fönstret.

Publicerat i Livet, Natur, Okategoriserade | Etiketter , , , | 12 kommentarer

Är allt OK? Ni har ju inte fotograferat er mat …

På Facebook ser jag ofta bilder på mat. Förr var det bilder på den restaurangmat som FB-vännerna var i färd med att äta och numera är det bilder på alla kreativa rätter som coronakarantänen resulterar i.

Själv är jag lite dålig på det det där. Jag kommer oftast på att jag borde fotografera, när det är för sent. En tom tallrik är ju inget särskilt spännande motiv.

När det blir möjligt att gå på restaurang igen ska jag skärpa mig, om inte annat för serveringspersonalens skull. De kan ju bli oroliga annars att man inte gillar deras arrangemang.

Men idag må ni tro blir det i alla fall en matbild! Jag har inte fotograferat, utan målat av min middag. Den räcker nog till en måltid till, men vid det här laget är den rökta siken tyvärr inte lika vacker längre. Nästan hälften gick åt när jag åt. Väldigt god är den!

Första gången jag målar ett motiv blir det rätt mycket detaljarbete för att lära känna det. Om jag målar samma motiv flera gånger kan jag vara friare, måla snabbare och enklare. Det blir ofta bättre. Men en uppäten fisk kan man inte måla igen …

Varannan tisdag kan man hämta ut varor från Reko-ringen som levererar på parkeringsplatsen vid Skarpnäcks idrottsplats. Det är utomhus, folk håller bra avstånd och producenterna har allt: ägg ost, kött, fisk, honung, sylt, bröd … Problemet är inte att hitta det man behöver utan att begränsa sig så att man inte förköper sig. Reko-ringar finns lite varstans i landet. Värt att kolla upp!

Publicerat i teknikövning | Etiketter , , , | 23 kommentarer

Balkongberoende

”Hur väljer du dina motiv – egentligen?” undrade en akvarellkompis. Det har jag just inte funderat på – det ger sig ju efterhand och bortsett från ett (25 april) har det varit kul att måla det som dyker upp. Det finns till och med en liten motivkö, som står och stampar i farstun.

Länge har jag tänkt att jag skulle ta med målarprylarna ut i naturen, men det har inte blivit av.

Men idag, tänkte jag i morse, idag blir det utomhusmåla av! Det var innan jag klev ut på balkongen för mitt morgonkaffe.

Jag gick snabbt in igen och kollade termometern. Som kallast var det 0,5 grader i natt och på morgonen var det 3,5.

Jag överlade med mig själv om det är försvarbart att sätta på värme-elementen på den inglasade och hyfsat isolerade balkongen. Jo, det gick an, undantagsvis, eftersom ett av träden på gården lockade som dagens motiv.

Undrar vad det kan vara för träd? Det är första våren jag bor här och jag kan inte minnas om det var några bär eller frukter på trädet i höstas. Dekorativt är det i alla fall och tillräckligt nära för att jag ska kunna urskilja blommorna. På ett ungefär i alla fall.

Aj då. Det blev visst två olika sorters blad på trädet. Det till höger – ungefär klockan två – stämmer bäst med verkligheten.

Tack vare dagens motiv kunde jag också äta lunch och dricka eftermiddagskaffe på den uppvärmda balkongen, som jag välsignar varje dag.

Tanken var att balkongen skulle bli målarverkstad när det är tillräckligt varmt, men det fungerar inte.

Det är söderläge och det är svårt att måla i direkt solsken. (Det är ingen slump att de som kan välja väderstreck alltid placerar ateljén mot norr, där det är ett jämnare ljus.)

Att dricka kaffe i solsken går däremot mycket bra. Så jag har bestämt mig för att köket får tjänstgöra som ateljé och balkongen som lunch- och fikarum.

Nu använder jag den så snart det är varmt nog och några sköna kvällar har det gått bra att sitta där och läsa en stund. Jag håller på att utveckla ett balkongberoende tror jag och tröstar mig med att det finns värre beroenden.

Publicerat i Blommor och bin | Etiketter , , | 24 kommentarer

Karantän, quaranta – fyrtio dagar

I fyrtio dagar måste skeppen ligga på redden innan de fick komma in i staden, när det var risk för farsoter som pest eller kolera.

Två leprasjuka som hejdas vid stadsporten.  Träsnitt av Vincent de Beauvais, 1300-talet.

Regeln tillämpades först i Dubrovnik på 1300-talet, där det var trentino i stället, dvs trettio dagar. Sedan  i Venedig med fyrtio dagar och det var den regeln som sedan snabbt spred sig i Europa.

För dem som var illa däran i någon kronisk sjukdom hjälpte ingen karantän; de fick inte komma in i städerna överhuvudtaget.

Nu har jag kommit fram till min fyrtionde akvarell, men planen är ju att måla hundra. Jag tyckte att jag tog i när jag planerade att gå i mål den 25 juni, men jag undrar om det räcker. Hur ser det ut då? Det lär knappast finnas något vaccin i sikte, men eventuellt bättre kunskaper om immunitet och kanske rentav ökade möjligheter att testa vem som varit coronasmittad.

Men den fyrtionde akvarellen måste ju firas på något sätt. Dags att ge färgerna full frihet. På ett helark har jag strukit på lite olika färger med den tjockaste och bredaste gethårspenseln, 6 cm bred, kraftigt gethår. Sedan har jag sprejat med en vanlig blomspruta och låtit färgarna flöda som som vill.

Den är stor: 50 x 70 cm, så färgerna har verkligen haft möjlighet att åka kana. När man målar på det här sättet blir kanske inte hela ytan användbar, men med lite tur kan man få till bitar som fungerar som ”riktiga” målningar.

Publicerat i färg | Etiketter , , , , | 8 kommentarer

Balans och distans

Ett hörn av Björns trädgård

Jag kanske ska anmäla mig som frivillig smittskyddsspanare på Södermalm? Med bilen kan jag ta mig dit det behövs utan att använda kollektivtrafiken. Från dagens spaning kan jag lämna ganska lugnande rapporter. Folk på Götgatan väjer för varandra och ser till att hålla lagom avstånd.

De som sitter i Björns trädgård gör det på ett ansvarsfullt sätt. Antingen familjevis vid olika bord, eller, om man delar bord, ser man till att ha en buffertzon av barn som går på samma förskola emellan. Inget kramande, inte ens armbågsknuffar utan avståndshej.

Och jag tänker när jag ser alla dessa barn som leker intensivt i vårsolen att om det kunde vara så här överallt och hela tiden vore det lugnt. Några kvällsspaningar har jag inte gjort och tänker inte heller göra, men det lär se helt annorlunda ut då, med trängsel och bristande omdöme. Allmänt alkoholförbud om det inte blir en bättring, vore kanske ett verksamt hot?

Dagens akvarell är en tjej som testar sin balans genom att snurra så att den tjocka kalufsen virvlar omkring henne. Målet är att bli så snurrig att hon vinglar lite, men utan att ramla.

Publicerat i Hälsa, Livet, Planering | Etiketter , , , , | Kommentarer inaktiverade för Balans och distans

På jakt efter den bild som flytt

Den 25 april fick Aten till sist ge upp det krig som pågått i 27 år. Stadsstaten var försvagad av pest och kapitulerade för  Spartas övermakt. År 404 f kr var det Peleponnesiska kriget äntligen slut. Aten fick behålla sin självständighet, men förlorade kolonierna.

Eftersom jag jobbade som reseledare i Grekland i min ungdom var det sånt jag pluggade in för att kunna återberätta för turisterna.

Kanske jag har någon Aten-bild som jag kan använda som motiv tänkte jag och började rota efter bilder från den tiden, men det finns inga. Lite utflyktsbilder från Rhodos, men inget från Aten.

Tänk vad man inte fotograferade förr i tiden!

För säkerhets skull kollar jag på vinden också. Inget. Men det finns ju ytterligare en möjlighet: det kan finnas något på landet, men i så fall får det vänta till ett obestämt sedan.

Dagen går, som den gör när man dyker ner i gamla papper och jag hittar en hel del annat, som den här teckningen från Prag, av senare datum. Eller, nåja, – 91 står det visst.

Den teckningen leder mig in på nya spår.

Kanske det finns någon skiss i de gamla skissböcker som jag aldrig kan bestämma mig för om jag ska slänga eller behålla.

Nja, det blev lite magert resultat även där. Men ett par blyertsskisser verkar vara från Aten och en har till och med färginstruktioner, så den skulle jag kanske kunna använda?

Jag brydde mig aldrig om att göra några teckningar på Akropolis eller andra berömda byggnader, när jag var där, I stället finns lite caféskisser från Syntagman, en katt på en trapp och någon smal slingrande gränd.

Det här vill jag minnas var något från den Ottomanska tiden. Alltså det förfallna huset till höger, som mest bara bestod av en port och lite murrester. (Märkligt vad väl man minns de platser man ritat av!) Jag verkar ha tyckt att det var något att måla eftersom jag varit så noga med ljusriktning och färger.

 

Annars gjorde jag mest tuschteckningar, som var klara när de var klara. Som Vaclavplatsen här ovanför. Vi får se om jag kan göra något av min skiss från förr i tiden!

 

Om man inte riktigt vet vad man håller på med, blir åtminstone den första versionen ett evigt trevande. Jag tror att det här motivet får vila i frid. Men det blev i alla fall en akvarell idag också och en och annan lärdom.

Publicerat i #när det skiter sig, Att resa, Efterlyst, otur | Etiketter , , , | 8 kommentarer

På Kommandorans tid

Det här är fattigstugan i Julitta. Det ser idylliskt ut idag, men var nog rätt tufft att hamna där en gång i tiden. Fönstren var små för att det skulle gå att hålla varmt i stugan. Norrväggen är lite lägre än söderväggen och där finns inga fönster alls.

Idag läste jag en artikel om hur resurserna stramats åt de senaste årtiondena för äldreboende och hemtjänst. Artikelförfattarna är förvånade att någon är förvånad att coronasmittan hittat till de gamla.

Jag har också på nära håll kunnat konstatera att det finns mycket som kunde bli bättre. I ett hyreshus med många hjälpbehövande gamla är det tät trafik med hemtjänst från många olika företag. På äldreboenden är det splittrade scheman, många deltider eller timanställda, stor personalomsättning, och ibland knackigt med arbetsledning. De anställda gör sitt bästa, men deras förutsättningar är inte goda. Förhoppningsvis kan det bli en ändring på detta, när vi ser tillbaka på 2020, vad som hände och varför.

Publicerat i Debatt, Livet, När det skiter sig | Etiketter , , , | 6 kommentarer