Det vanliga midsommarfirandet i Bruksparken var inställt i år, eftersom det är ett evenemang som drar flera hundra personer.
Så då blir det mera ”envar sin egen midsommar” och det funkar ju det också. Den här midsommarstången totade vi ihop. Barnbarnen plus ett par kompisar till dem bidrog ivrigt med en blomma eller ett grässtrå i taget: ”Blir den här bra?”
Det fick bli mest löv och lupiner, eftersom sommarblommorna trots allt gör sig bäst där dom står.
Den hemmagjorda stången fungerade i alla fall utmärkt för allehanda lekar och upptåg, där jag förstås fick hålla mig på lagenligt avstånd. Idag ser den lite trött ut.
Och de här blommorna får stå kvar i gräset så länge och locka till sig fjärilar och bin. Sen får dom vissna ner och fröa av sig innan det är dags att ta fram lien eller trimmern.
Diskussionen om vilken som egentligen är Dalarnas landskapsblomma rasar vidare: blåklocka eller ängsklocka? Själv har jag alltid hävdad blåklockelinjen, men på senare år har jag börjat vackla. Visst är ängsklockan på många sätt en elegantare blomma? Fast blåklockan är förstås jättegullig, med sina lite bulligare former.
Fiskarfamiljen har jag för tillfället förlorat ur sikte. Men det är inget att oroa sig för, dom har det bra i sin båt och kommer nog att angöra en brygga innan kvällen.
Sådär, då har fiskargubben, hans fru och barnbarnet Sofia installerat sig vid Söder Mälarstrand och första begivenheten blir enligt barnbarnets önskemål stadshuset.
Dessutom ligger ju bron inte åt Riddarfjärden, utan på saltsjösidan så till och med placeringen är fel.
Jag hade tänkt ta med båten där ute på Riddarfjärden, lite till höger, men jag hoppar nog över det. Dom har inte riktigt hunnit fram ännu. Det kanske gör bilden lite obalanserad, men om man tar med i beräkningen att det där (på bilden lilla) höga vita huset bortom Västerbron är en tidigare statsministerbostad, kanske det väger jämnt?
Det här är en annan, tidigare variant på samma motiv, som jag egentligen gillar bättre, men det kan ta några dagars experimenterande innan det lyckas med den här mer chansartade metoden.
Den här dagen har varit fylld av annat än akvarellmålande.
Så dagens akvarell får därför bli en bearbetning av ett välbekant motiv, Slusseneländet. Jag måste ju varna fiskargubben och hans besättning så att dom inte försöker slussa där när dom kommer fram till Stockholm. Slussenslussen är stängd. 
Det här är bara en bråkdel av utställningen, som fraktades till konsthallen på en lastbil som fick åka sju vändor. Det är mycket igenkänning på det där, måste jag erkänna, både för egen del och för min far.
Pappa samlade på allt som eventuellt kunde vara bra att ha. Boden fylldes vartefter med saker, fådda, hittade, och inropade på auktion. Besökare brukar undra vad den där konstiga balkongen på gaveln används till och samtalet kan låta ungefär så här:
