Henry Blogg, med hunden Monty som han räddade från det italienska skeppet Monte Nevoso 1932.
Historien om fiskargubben, som inte var någon fiskargubbe, utan Dorus Rijkers, kapten på en nederländsk sjöräddningsbåt, leder vidare till en annan berömd livräddare, Henry Blogg.
Han fick också hjältestatus under sitt liv, och många medaljer som han stoppade i sin skrivbordslåda.
En berömd episod som omnämns på flera håll i skildringar på engelska, är räddningen av besättningen på det svenska skeppet Fernebo, som sprängdes av en mina 1917. Jag hittar dock inget på svenska om den händelsen.
Till skillnad från Dorus Rijkers, som nog aldrig hann med något fiske, var Henry Blogg fiskare på riktigt och fiskade framförallt krabbor.
Båda hade yrkesbeteckningen ”coxswain” som betyder ungefär styrman och ett så konstigt ord måste ju granskas. Cox visar sig (troligen) komma från ett fornfranskt ord för båt, besläktat med kanot och ”swain” är vårt ”sven” som i ungersven och liknande. Troligen är ordet hopfogat i Holland, eller kanske i England, båda internationella sjöfarande nationer.
Margareta uppmärksammar Henry Blogg på sin blogg och via berättelserna om honom hamnar jag i den svenska sjöräddningens historia.
Utöver alla insatser, från kustfolk eller sjömän emellan under århundradena, började det så smått 1855 med ett par livräddningsstationer vid Skånes kust, på initiativ av Örlogsmannasällskapet.
Men vid en världskongress i Tyskland 1903 framstod Sverige som mycket illa rustat, jämfört med andra länder. En av de svenska deltagarna, Albert Isaksson, åkte hem för att få en ändring till stånd och 1907 startade Svenska Sällskapet för Räddning af Skeppsbrutne, senare Sjöräddningssällskapet.
Här ser vi en av Sjöräddningssällskapets första båtar, Hjälparen, som var ”osänkbar genom ett system av tretton lufttankar och ett utombordsbälte av kork”. De tidiga sjöräddningsbåtarna roddes alltså för hand, oftast i storm, eftersom det framförallt är då det behövs sjöräddning.
Den där flaggan… varför ser den ditretuscherad ut, undrar jag.
Idag är det bättre ställt med sjöräddningen i Sverige, om än lite splittrat.
- Sjöfartsverket: alarmcentral och räddningsledning genom Sjö- och flygräddningscentralen, sju helikoptrar från fem helikopterflygbaser, ett stort antal lotsbåtar och andra fartyg.
- Kustbevakningen: övervakningsfartyg, andra fartyg och svävare vid ett antal kuststationer och tre övervakningsflygplan för sjöräddning.
- Sjöräddningssällskapet: omkring 230 räddningsfarkoster på 73 räddningsstationer.
- Sjöpolisen: patrullbåtar i Stockholms- och Göteborgsområdena.
- Försvarsmakten: helikopterflottilj med tre baser samt ytfartyg.
- Kommunerna: räddningsinsatser i hamnar och (i varierande utsträckning) fartyg som kan användas i öppet vatten.
Jag hoppas verkligen att alla som är inblandade i olika eller överlappande roller klarar av att samarbeta!
Det måste alltså ha varit från tiden före egen cykel, dvs i sexårsåldern. Nådde jag verkligen upp till styret då?
Nu har den i alla fall återupplivats från de nästan döda och den är lika trevlig att cykla på som alltid.
Nu får ni i stället nöja er med en bild på nittioåtta av målningarna (den nittinionde låg på tork när jag tog bilden). De är i storlek ungefär A3 och några A2 och jag har ingen aning om vad jag ska göra med dem.
Sedan börjar örtkryddorna i det tillfälliga kryddlandet på balkongen protestera: Vi vill inte vara här längre!
Ja, sedan levde de förstås lyckliga i alla sina dagar!
Och så måste det förstås vara en bläckfisk, som ser lite rädd ut. Varför? Jo, för det kommer en haj, såklart. Bläckfisken försöker peka med en av sina alla armar så att fisken ska förstå att den bör simma åt andra hållet.
Trevlig midsommarannandag!
