Trängsel på Götgatan

Fiskargubben, fiskarhustrun och barnbarnet har vänt hemåt, efter en snabb promenad på Södermalm. Dom behövde handla för hemresan, men riskgrupp som dom är kunde dom ju inte gå in i några affärer.  Det löste sig dock smidigt när fiskarhustrun vinkade så intensivt till en av expediterna hos Matrebellen på Götgatsbacken att han kom ut och frågade vad det var. Hon lämnade inköpslistan till honom, efter en stund kom han ut med varorna och det var bara att betala kontant och knalla vidare.

Men det var alldeles för mycket folk i farten. Så när barnbarnet fått se en skymt av Globen gick dom ner till Söder Mälarstrand igen, hoppade ombord och startade resan hemåt.

Här är ytterligare ett motiv som jag återvänder till då och då. Här har jag glesat ut folkmängden så att det blir lagom. Vanligtvis är det ett myller av folk och en fors av cyklister utför backen.

Väl ombord råkade fiskarhustrun höra en efterlysning på radion.

”Tydligen är det några i våra hemtrakter som saknas”, sa hon till fiskargubben

”Undrar vilka det kan vara”, sa fiskargubben ”hörde du någon om vad för slags folk det skulle vara?”

”Nej, bara att några saknas och att det handlar om trakterna hemmavid.”

”Ja, ja, vi får väl veta när vi kommer hem.”

Det här inlägget postades i Att resa, Efterlyst, Fiskargubben, Planering och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

8 svar på Trängsel på Götgatan

  1. margaretha skriver:

    Får mig att tänka på efterlysningarna i radion för länge sedan – vet inte när de upphörde, men förmodligen på 60-talet.
    Man fick veta hur personen var klädd vid försvinnandet, eller vilken sorts bil denne färdades i, med bilnummer och allt, så avslutades det med att iakttagelser skulle lämnas till närmaste polismyndighet. Det måste ha funnits många tragedier bakom dessa försvinnanden.
    Margaretha 
    som njuter av den
    än så länge svala
    morgonen

    • Karin skriver:

      Ja, säkert mycket sorgligt där. Det förstod jag nog inte då, utan var mer förundrad över beskrivningen ”ovalt ansikte”. För det var den enda ansiktsform som jag någonsin hörde och då blir det ju liksom att säga att personen hade ett ansikte. Mycket förbryllande.

    • Cecilia N skriver:

      Jag minns de där efterlysningarna också. Så jag tippar på början av 1980-talet.

    • Karin skriver:

      Undrar när och varför det upphörde. Nu hör man ju motsvarande uppgifter mer i nyhetssändningarna, här jag en känsla av. Här behövs forskning!

  2. skogsgurra skriver:

    Sågs senast irrande omkring med ovalt ansikte var ett gångbart ”skämt” på den tiden. Men då var det ofta vår mor som undrade var någon i familjen hade blivit av.

  3. Brorsdottern skriver:

    Var vid försvinnandet förhoppningsvis påklädd….

Kommentarer inaktiverade.