För många år sedan, när jag arbetade som reseledare i Östafrika, såg jag hur flöjtakaciorna samarbetade med myror för att hålla girafferna borta. Akaciorna hade långa vassa taggar, med en liksom uppsvullen bas, där myrorna gärna bygger bo.
Myrorna gnager hål på den där runda gallbildningen och när vinden ligger på från rätt håll kan det bildas en flöjtton, därav namnet flöjtakacia.
Girafferna gillar att beta av kronorna på akaciorna och lite grann kan de få ta, men efter ett tag kommer myrorna ut ur sina bon ”i nervös ifver” och ger sig på girafferna, som då drar vidare.
Så här illustreras fenomenet i Fauna och Flora, populär tidskrift utgifven af Einar Lönnberg 1909 (Almqvist & Wiksell).
Sedan läste jag för ett tag sedan att man upptäckt att paraplyakaciorna har andra försvarsmekanismer. När girafferna börjar mumsa på deras kronor kan de efter en stund utsöndra ett giftigt ämne i bladen. Då går giraffen vidare, men inte till nästa akacia, utan till några som står längre bort. Det beror på att akaciorna kan skicka varningssignaler till sina grannar så att de är försvarsberedda.
I Trädens hemliga liv av Peter Wohlleben kan man läsa mer om hur träd samarbetar och kommunicerar med avancerade system både ovan och under jord. En spännande värld där forskningen bara är i sin början.
Så idag blir det ett träd som dagens akvarell.
Detta är inte en akacia, som den uppmärksamme läsaren kanske anar, utan en tårpil från mer näraliggande håll. Den finns på cykelavstånd, men är lite knubbigare i verkligheten. Här blev den kanske lite långdragen.
Och som vanligt tänkte jag att det där är något jag behöver träna på. Händer är svårt, men omöjligt kan det väl inte vara?
OK, det blev många försök, men bättre än så här blir det inte. Eftersom det nästan är slut på akvarellpappret igen, tog jag några gamla bitar papper och det ska man INTE göra. Gammalt lim ger konstiga effekter.
et var så kul att måla droppar att jag ville fortsätta. Men kanske inte ett gråtande barn. Nej det får bli någon annan populär målning i stället, ”Den gamle sjöbjörnen” kanske? Det är nog den mest kända av alla de där väderbitna fiskargubbarna. Just denna är målad av den tyske marinmålaren Harry Haerendel. Det sägs att mannen som han har målat var en sjöman från Göteborg, född i slutet av 1800-talet, Karl August Rydberg. Eller kanske den holländska Dorus Rijkers, känd för att ha ryckt ut och räddad skeppsbrutna. Det hela är lite outrett.
Och hur ska jag då lösa detta med dagens akvarell? Churchill ger jag mig inte på att måla. Och inte blod, svett och tårar heller, tror jag.
