Lite lokalhistoria

Postat den 21 maj, 2020 av Karin

Friedrich Neumüller hette en framgångsrik bryggare i Stockholm på 1800-talet. År 1862 köpte han och hans fru Emelie Skarpnäcks gård och kringliggande torp. Ett av torpen, Ekudden, användes som sommarbostad och med tiden tog dottern Sofia och hennes man Gustaf Piehl över Ekudden.

Där fanns fyra bostadshus, växthus, kägelbana och badhus. De anlade en engelsk park och var överhuvudtaget intresserade av trädgårdarna.

På 1900-talet övergavs husen vartefter och vandaliserades eller brann ner. Stockholms stad köpte marken och anlade Flatens naturreservat 1971.

Idag är det ett fint område med ängsmarker och – som namnet antyder – många gamla ekar. Om man letar lite i markerna ska man också kunna hitta rester av de gamla trädgårdarna, men så långt har jag inte kommit än. Tvärs över viken ligger Lilla och Stora Flatenbadet. Allt på ungefär sju minuters cykelavstånd hemifrån, så dit går cykelturerna ofta. Med skissblock.

 

Det blev lite väl mycket synliga grenar där, ser jag nu, och ändå har jag försökt att inte dra hela grenlinjer. På en akvarellkurs förra sommaren hotade läraren att åka hem om han fick se ett enda träd som målats med helt synliga grenar. ”Måla gärna lövmassorna först”, sa han ”och smyg in grenverket efteråt”. Här blev det lite både och. Det andra nybörjarfelet är att inte visa några grenar alls, sådär som barn kan rita ibland, en rund trädkrona och en rak stam. ”Lollipopträd.”

Publicerat i historia, Trädgård | Etiketter , , , | 14 kommentarer

Underjordiskt samarbete och överjordiskt

Postat den 20 maj, 2020 av Karin

För många år sedan, när jag arbetade som reseledare i Östafrika, såg jag hur flöjtakaciorna samarbetade med myror för att hålla girafferna borta. Akaciorna hade långa vassa taggar, med en liksom uppsvullen bas, där myrorna gärna bygger bo.

Myrorna gnager hål på den där runda gallbildningen och när vinden ligger på från rätt håll kan det bildas en flöjtton, därav namnet flöjtakacia.

Girafferna gillar att beta av kronorna på akaciorna och lite grann kan de få ta, men efter ett tag kommer myrorna ut ur sina bon ”i nervös ifver” och ger sig på girafferna, som då drar vidare.

Så här illustreras fenomenet i Fauna och Flora, populär tidskrift utgifven af Einar Lönnberg 1909 (Almqvist & Wiksell).

Sedan läste jag för ett tag sedan att man upptäckt att paraplyakaciorna har andra försvarsmekanismer. När girafferna börjar mumsa på deras kronor kan de efter en stund utsöndra ett giftigt ämne i bladen. Då går giraffen vidare, men inte till nästa akacia, utan till några som står längre bort. Det beror på att akaciorna kan skicka varningssignaler till sina grannar så att de är försvarsberedda.

I Trädens hemliga liv av Peter Wohlleben kan man läsa mer om hur träd samarbetar och kommunicerar med avancerade system både ovan och under jord. En spännande värld där forskningen bara är i sin början.

Så idag blir det ett träd som dagens akvarell.

Detta är inte en akacia, som den uppmärksamme läsaren kanske anar, utan en tårpil från mer näraliggande håll. Den finns på cykelavstånd, men är lite knubbigare i verkligheten. Här blev den kanske lite långdragen.

Publicerat i Att resa, Blommor och bin, Böcker, Natur | Etiketter , , , , , | 12 kommentarer

Fullt upp!

Postat den 19 maj, 2020 av Karin

Akvarell med glas är svårfotograferat, men det här ger ett hum om Gunnel Moheims akvareller. Landskap och blommor, denna gång.

Puh, detta var var en ovanligt fullsmockad dag för en som befinner sig i coronaisolering. Först en liten akvarellstund på morgonen, sedan en utflykt till den gamla Nobelfabriken i Vinterviken, där Gunnel Moheim ställer ut sina vackra akvareller. Fin miljö och på en gång färgstarka och rofyllda akvareller.

Sedan utomhuslunch med en av döttrarna innan det var dags att återvända till baslägret en kort stund, för att fortsätta till stallet, där äldsta barnbarnet rider.

Jag skjutsar henne inte nuförtiden, men hon ville att jag skulle komma och kolla och det ville jag också såklart. Jag har inte ens tänkt på att det går bra. Men läktarna är jättestora och det brukar vara max fem personer där. Lätt att hålla mångdubbelt fysiskt avstånd.

Det var hoppning och det är alltid kul att se, även om det blev väl dramatiskt idag, när dotterdottern blev avkastad. Hon red en häst som är lite oberäknelig och när han plötsligt kastade sig åt sidan for hon av. Han gör så ibland, och sedan rusar han runt, runt i ridhuset, omöjlig att fånga in. Men just idag stannade han upp lite när barnbarnet sakta nalkades med framsträckt hand,  han stod kvar och tog sedan ett par försiktiga steg mot henne. Vi höll alla andan och jag tror att jag blev tårögd. Hon hoppade upp igen och resten av lektionen gick finfint.

Så hem igen för en teknikcheck med de olika deltagarna i en akvarellkurs via nätet som drar igång senare i veckan. Ser ut att fungera bra och det ska bli kul att måla med andra igen, efter alltför mycket ensammåleri.

Och så var det dagens akvarell, dårå. En häst kanske? Nej det måste jag träna mer på. Och nu är klockan för mycket. Vilken tur att jag hann med en snabb liten molnstudie i morse, enligt mottot ”paint a sky a day”.

Publicerat i Blommor och bin, Förebild, Natur | Etiketter , , , | 8 kommentarer

Utan att skämmas!

Postat den 18 maj, 2020 av Karin

Ni som plötsligt blivit ”kreativa” under corona borde skämmas!

Den rubriken kunde man läsa i Göteborgsposten häromdagen. Och sedan höjs tonläget: ”Nu är det dags att göra skillnad på kreativitet och att vara uttråkad.” Oj, förlåt då!

Eller vänta nu. Varför det? De flesta skapande människor brukar framhålla kreativ leda som något positivt. Men Johan Wanloo, som skrivit artikeln, är arg. Han försörjer sig på kreativt arbete (skribent och serietecknare) och han skriver om hur jobbig och osäker den tillvaron är. Krönikans huvudbudskap är att kulturskaparnas villkor är tuffa och den avslutas med: ”Kom gärna ihåg det, när det här över och du är tillbaka på din arbetsplats och rullar dig i friskvårdsförmåner, rikskuponger och betald semester.”

Han är arg på alla som under en påtvingad sysslolöshet tar fram målarskrin,  instrument eller kanske lite lera att skulptera: ”… nu, när ovissheten och ledan rider dig har du insett att det är ’viktigt med kreativitet?’ Då passar det att ta fram ukulelen och webkameran.” Ja. Just det! Nu när vi amatörer har ovanligt gott om tid passar det alldeles utmärkt att ägna sig åt det man gillar att hålla på med.

Johan Wanloo har alldeles rätt i att kulturskapares tillvaro är extremt osäker och stressig. Men han glömmer att de fria kulturskaparnas bästa ambassadörer är just amatörerna. Det finns livsvaneundersökningar på det, om någon tvivlar. Amatörmålare går oftare på utställningar och deltar gärna i dyra konstkurser, de som spelar något instrument köper oftare musik och går oftare på konserter. Amatörer på olika områden är kulturskaparnas bästa supporterskara.

Så, utan att skämmas visar jag upp akvarell nummer 60, från morgonens cykeltur i Bagarmosseskogen.

 

Den arga artikeln finns här, men troligen är den bakom betalvägg. Jag lyckades läsa den när den var nypublicerad, men nu när jag försöker läsa den är den låst.

Publicerat i Debatt | Etiketter , , , , | 23 kommentarer

För trettio år sedan

Postat den 17 maj, 2020 av Karin

Kyrkan sedd från kyrkogården, från sydost

Katarina kyrka i Stockholm är en av Sveriges populäraste. Dit kommer flera hundra på Katarinamässan på söndagarna och när det är konsert är det knökfullt. Kyrkogården, mitt på Södermalm, är lummig och vacker. År 1989 återinvigdes kyrkan efter en omfattande renovering.

Men, för precis trettio år sedan, natten till den 17 maj 1990, brann den ner. Bara ytterväggarna stod kvar och kupolen hade rasat in.

Det är väl inte riktigt som när Notre Dame brann, men inte så långt ifrån. Ett tag diskuterade man om den skulle få stå kvar som en ruin, men så beslöt man att bygga upp den igen.

Det tog fem år och sysselsatte många yrkesgrupper. Det gick till exempel åt 52 000 handsmidda spikar.

Det är ju mina gamla hemmakvarter och jag har vågat mig på att försöka föreställa mig hur det kan ha sett ut när det brann som värst. Här tänker jag mig att man ser den från Högbergsgatan, alltså från motsatta sidan från bilden högst upp. Sorgligt många kulturskatter gick upp i rök. Men den renoverade kyrkan är ljus och fin och jag tror inte att någon idag saknar det gamla.

Publicerat i #när det skiter sig, Arkitektur, historia, otur | Etiketter , , | 10 kommentarer

Mycket händer

Postat den 16 maj, 2020 av Karin

Det händer inte så mycket, men det senaste dygnet har det ändå varit mycket händer. Händer som tema i radioprogrammet ”Stil” och händer i ett annat program som handlade om hur hjärnan fungerar och hur till exempel handarbete kan göra det lättare för hjärnan att ta till sig kunskaper genom att lyssna. Det finns det forskning som visar. Som så ofta tänker jag: Dom kunde ju ha frågat mig i stället. Så har det alltid varit för mig, även om jag inte har handarbetet utan klottrat när jag behöver koncentrera mig.

I programmet Stil skildrades bland annat ett yrke som jag inte ens visste att det fanns, handmodell. I de flesta annonser där det förekommer händer är det olika personer för ansiktet och för händerna. Handmodellerna ska ha smala avlånga händer med långa fingrar. Absolut inga skråmor, synliga senor eller blodådror. Slätt skinn. En före detta handmodell intervjuades och hon berättade att det blev för tråkigt att hela tiden behöva tänka på händerna. Inget gym, inget riskabelt handarbete och inget jobb i trädgården.

Och som vanligt tänkte jag att det där är något jag behöver träna på. Händer är svårt, men omöjligt kan det väl inte vara?

Jo, det kan det. I alla fall nästan omöjligt. Jag försökte hitta bra förebilder och den här är den bästa jag hittade. De här händerna är rätt välkända. Adam till vänster och Gud till höger. Adam skulle nog kunna jobba som handmodell, men Guds hand är för knubbig.

OK, det blev många försök, men bättre än så här blir det inte. Eftersom det nästan är slut på akvarellpappret igen, tog jag några gamla bitar papper och det ska man INTE göra. Gammalt lim ger konstiga effekter.

Jag försökte också måla efter en bild med sådana där eleganta handmodellhänder som tvättar sig. Det gick inget vidare.

De där släta händerna är svåra att fånga. Idealet är nog äldre händer som varit med om en del. Där kan det finnas något karaktäristiskt att ta fasta på.

Publicerat i Förebild | Etiketter , , , , | 23 kommentarer

Ökenvandring …

Postat den 15 maj, 2020 av Karin

Om man håller på med ett projekt av något slag, en bok, en trädgårdsplantering, en renovering, eller vad det nu kan vara, kommer det en punkt där man liksom tapper sugen. Vad hände? frågan man. Erfarna medmänniskor svarar: Mitten! Mitten hände. Så är det med projekt, för det mesta.

När jag började måla en akvarell om dagen i hundra dagar, tänkte jag mig det som ett projekt. Om hundra akvareller är det här coroneriet över. Men så kommer det ju inte att bli. Situationen är mer som en ökenvandring, kanske. Ger man sig ut på en sådan går det ju inte an att sätta sig ner halvvägs och säga att man vill ge upp. Som med så mycket annat är det ett steg i taget och envishet som gäller. Och målet har en tendens att flytta sig lite längre bort vartefter som man kämpar på.

I februari sköt jag upp planerade luncher, middagar och andra träffar till ”efter påsk”. Efter påsk ändrade jag till ”kanske i sommar…”

Jag hade tänkte att få gå i närkamp med de korsikanska bergen igen – det är svårt att måla ur minnet och mina bergsbilder från senaste resan funkar inte.

Nu funderar jag på hur det kan tänkas bli med akvarellkursen i Malingsbo i juli och kursen på Korsika i slutet av augusti. Det ser inte alltför lovande ut. Kanske nästa år?

Men mitt hundraakvarellerprojekt tuffar på och jag är förbi mitten utan att jag ens tänkte på det. Det är dock tveksamt om jag ger mig på hundra nya, när jag har gått i mål den 25 juni. Ett i veckan, kanske?

 

Publicerat i Planering | Etiketter , , , , , | 14 kommentarer

Sjömansjul på Hawaii

Postat den 14 maj, 2020 av Karin

Nu måste jag börja med att varna känsliga tittare. Dagens akvarell kan upplevas som stötande. Den är en följd av gårdagens akvarell, med vattendroppar på ett par blad. Och den gråtande pojken.

Det var så kul att måla droppar att jag ville fortsätta. Men kanske inte ett gråtande barn. Nej det får bli någon annan populär målning i stället, ”Den gamle sjöbjörnen” kanske? Det är nog den mest kända av alla de där väderbitna fiskargubbarna. Just denna är målad av den tyske marinmålaren Harry Haerendel. Det sägs att mannen som han har målat var en sjöman från Göteborg, född i slutet av 1800-talet, Karl August Rydberg. Eller kanske den holländska Dorus Rijkers, känd för att ha ryckt ut och räddad skeppsbrutna. Det hela är lite outrett.

Hursomhelst, jag tog försiktigt pipan ur munnen på Karl August och lät honom fälla en tår över sakernas tillstånd.

På 40-talet var det populärt med sjömansvisor och Hawaii-låtar. Och julsånger är alltid poppis.

Då kom något på kombon ”Sjömansjul på Hawaii”. Så därför, om Sjöbjörnen och de gråtande barnen har tävlat om första platsen i svenska hem, då måste ju kombon ”Den gråtande sjöbjörnen” vara oemotståndlig. Eller hur?

Uppdatering: KOLLA vad som just kom i min e-post-box: ”Sjömansjul på Hawaii” med Yngve Stoor! Melodier som bedårar!

Uppdatering den 28 juni: Den här intressanta kommentaren har jag fått idag:

Fiskargubben är målad av Harry Haerendel och föreställer Dorus Rijkers (1847-1928). Du kanske har läst artikeln i Bohusläningen? Den har tyvärr fått och ett och annat i denna väldigt mystiska historia om bakfoten. /-/ Det är en skröna att målningen föreställer en Karl Axel Rydberg. (Liknande skrönor finns även i Danmark och Norge, som gör gällande att porträttet föreställer en dansk respektive norsk fiskare.) Även om porträttet inte föreställer en fiskare från vår västkust, så tycker jag att målningen är en fin symbol för sjöfarten och fisket på Nordsjön. Mvh Erik

Där ser man. Källkritik, källkritik, källkritik!!!, skriver jag på en lapp och sätter bredvid datorn. Hade storyn varit att fiskargubben hette Karl-August hade jag kanske blivit lite misstänksam.

Publicerat i Att översätta, Fiskargubben, Porträtt | Etiketter , , , , | 14 kommentarer

Blod, svett och tårar

Postat den 13 maj, 2020 av Karin

Den 13 maj 1940 höll Churchill sitt första tal i det engelska parlamentet, ett av hans mest citerade. Han hade tillträtt som premiärminister tre dagar tidigare och läget var dystert, vilket han medgav: ”Jag kan inte erbjuda något annat än blod, möda, tårar och svett.” Eller i originalversionen: ”I have nothing to offer but blood, toil, tears, and sweat.” Numera återges det oftast lite avkortat som ”Blod, svett och tårar”. Churchill var en mästerlig talare och han hade troligen uttryckt sig kortare, till exempel ”Blood, toil and tears”, om det inte varit så att det är ett direkt citat från den italienske frihetskämpen Garibaldi. Det där med svett känns lite udda i England, men kanske inte i ett varmare Italien?

Och hur ska jag då lösa detta med dagens akvarell? Churchill ger jag mig inte på att måla. Och inte blod, svett och tårar heller, tror jag.

Nej inte ens tårar, även om marknaden inte är så mättad som man skulle kunna tro. Den italienske konstnären Bruno Amadios målningar av gråtande barn blev extremt populära på 1950- och 60-talen. Han såg dem mer som hantverk än konstverk och lånade därför namnet av en släkting när han signerade: G. Bragolin.

På 1970-talet spreds ett rykte att Bragolin-målningarna var drabbade av en förbannelse. I hus med en sådan målning uppstod lätt eldsvåda, sas det. Husen brann upp, men inte målningen. Så därför har många målningar slängts eller eldats upp (jo det gick bra, visade det sig). De som har äkta Bragolinare bör alltså vara rädda om den!

Men vattendroppar då? Jag har länge tänkt att jag ska försöka lära mig hur man gör när man målar sådana. Det måste väl ändå vara lite lättare än att måla vattenfall (sa hon förhoppningsfullt).

Well. Det är inte jättelätt. Men klart lättare än vattenfall. Fast jag borde ha lagt dropparna på annat underlag. Här ser det inte helt trovärdigt ut med de där klotrunda dropparna på löven. Dropparna borde vara lite plattare, löven borde ligga ner. Nu ser det mer ut som genomskinliga små glaskulor på löven. Men jag tror jag vet hur jag ska göra nästa gång.

Uppdatering: ”Lägg bilden” föreslås i kommentarerna. Hm, den ligger ju, trodde jag. Men jag testar väl med att vrida den ett kvarts varv.

Heh … jag tolkade kommentaren som att det handlade om bilden på skärmen, när det i stället handlade om att lägga själva målningen plant, så att dropparna inte rinner av. Stämmer finfint; då akvarellen ligger på köksbordet ser det inte ut som att dropparna ska ge sig av. En annorlunda hängning.

Publicerat i historia | Etiketter , , , , | 8 kommentarer

Uppskjuten Avec

Postat den 12 maj, 2020 av Karin

”Målar du aldrig några människor?” undrade en bloggintresserad kompis. Va! tänkte jag, jag ritar ju pinsamt mycket människor. Fast så kom jag på att det är ju tuschteckningar, inte akvareller och jag bloggar inte om mitt telefonklotter.

Så, det är ont om människor bland mina hittills 53 akvareller, det har kompisen rätt i. Det måste ju åtgärdas. Här kommer ett helt gäng arkivarier på konferenscentret i Uppsala.

Jag har gjort om lite. Det blev pillrigt att måla utsikten i panoramafönstret, som går hela vägen ner till golvet, så jag byggde en betongramp längst ner. Och så ser jag till att arkivarierna håller avstånd från varandra.

Idag skulle Arkivveckan ha startat i Uppsala, eller AVEC, som det förkortas i arkivsvängen. Det är ett arrangemang som hålls vart tredje eller fjärde år och som samlar hela arkivvärlden: Riksarkivet, med landsarkiven, folkrörelsearkiv, näringslivsarkiv, kommunala arkiv, regionarkiv och så UFO-arkivet i Norrköping, som är lite svårt att placera i någon kategori. Eller AFU, som det heter numera Archives for the unexplained. Mycket tyder på att det är världens största i sitt slag.

Det brukar vara mycket trevliga och lärorika tillställningar med fyra- femhundra deltagare och många framstående föreläsare, nationellt och internationellt. Man får lära sig att när arkivet drabbats av en översvämning är det bra att ha en lista till hands på ställen där man fryser ner saker: glassfabriker, slakterier, frystransportfirmor och sånt, för det bästa man kan göra med vattenskadade arkivalier är att frysa ner dem tills det går att hantera dem mer individuellt. Till exempel. Men årets AVEC-tillställning är uppskjuten till nästa år av lätt insedda skäl. Att samla fyra hundra arkivarier vore helt enkelt olagligt.

Publicerat i historia, otur, Planering | Etiketter , , | 15 kommentarer