Karin Englund

Jag får emellanåt e-post där jag uppmanas lämna uppgifter om allt som kan vara till nytta för den som vill hacka sig in på mitt bankkonto, kapa min e-postadress eller något annat företagsamt. I regel öppnar jag dem inte ens, de är lätta att känna igen. Men nu kom det ett som verkade seriöst. Eftersom jag har bytt teleoperatör var det inte helt uteslutet att ett meddelande med rubriken Uppsagt konto skulle kunna vara äkta. Så här såg det ut:

Kära Tele2 Mail User,

På grund av trängsel Tele2 post laget skulle stänga alla oanvända konton. Vänligen fyll all information efterfrågas: Användarnamn, Lösenord, Födelsedatum, Bosätt-ningsland

Efter att du måste ha följt instruktionerna i tältduken din tele2 postkonto kommer inte att avbrytas och kommer att fortsätta som vanligt. Tack dig för din vanliga samarbete.

Tele2 Mail Kundtjänst Kontakta Datum: 17-01-2011 svara på enkäten © 2010 Tele2

Det går ju ofta att förstå hur en felöversättning kommit till. Om man i en instruktion för någon elektrisk manick varnas för att röra blomsterlökarna är det uppenbarligen en felöversättning av engelskans ”bulbs”, som betyder både glödlampor och blomsterlökar. Men instruktionerna i tältduken? Jag fattar ingenting. Någon annan som kan klura ut det?

Nyligen dök ett replikskifte upp ur någon avlägsen minnesvrå, troligen från ett TV-program för många år sedan:

– Är det där Greta Garbo? Vad gammal hon ser ut.

– Ja det är klart, det är ju en gammal film.

Det var när Ketchupmamman kommenterade mitt inlägg om Uardaakademiens ordbok, den som numera bara finns att köpa på antikvariat:

”Åh, den är jag ju uppväxt med! Jag är till och med så gammal att man inte ens var tvungen att köpa den på antikvariat då…;-)”

Jamen, tänkte jag, då är hon ju ung! Det är väl jag, som aldrig kunnat köpa den på annat än antikvariat, som är gammal. Eller hur? Eller…

Brorsan ringde just från Norge, på väg upp mot Valdres och undrade om jag mindes det knuttimrade huset som vi bodde i. Valdres! Vilken snabbresa tillbaka i tiden. Dit åkte familjen via Oslo på sin första och enda gemensamma utlandsresa. Det var högtidligt när pappa låste dörren därhemma; det gjorde vi ju aldrig annars. För säkerhets skull hängde han den på en spik bredvid dörren, för det kunde ju komma någon som behövde ta sig in.

Jag har tänkt på resan till Norge ibland när de egna barnen varit utomlands. Barn minns inte det vi vuxna tycker är märkvärdigt. De minns en söt katt, eller att glassen heter något helt annat än de är vana vid hemifrån.

I Oslo gick vi på Vigelandsanlegget och jag stannade hela tiden vid en pojke i brons, eller kanske koppar. Han var så ledsen. Det var en skakande upplevelse, långt mer känsloladdad än Munchs Skriet någonsin kan bli. Han måste ju ha varit ledsen väldigt länge den där pojken innan skulpturen äntligen var färdig. Senare i livet har jag förstått att han ska föreställa arg och och man ska tycka att det är lite gulligt med den där gutten som är så sint. Jag tycker fortfarande att det är sorgligt.

Så är det där med barn och restaurangmat. En lunch petade jag lite i en besynnerlig rätt, tills jag fick jag några norska kronor och lov att springa bort till korvkiosken. Jag sade väl troligen till den rödblommiga damen i korvkiosken att jag ville ha en varm korv med bröd, eftersom jag inte hade någon aning om att det heter pölse på norska.

Hon frågade: ”Is?”

Is, tänkte jag, det måste betyda ”en” på norska, så jag nickade. Och så räckte damen mig en glass och köpt är köpt tänkte jag och nöjde mig med det. Ett av mina tidigaste minnen av effektiv språkinlärning.