Karin Englund

Stadsteaterns projekt Modärna kvinnor som jag skrev om igår hade ett systerprojekt på Riksteatern och Östgötateatern, Spetsprojektet. Båda handlade om att leta upp och sätta upp dramatik av kvinnliga författare som fallit i glömska. I går kväll var det regissören Jenny Anderssons tur att berätta om Spetsprojektet, på biblioteket på Medborgarplatsen.

Det började egentligen när hon läste på Dramatiska Institutet, då det ingick något stycke av en kvinnlig 1800-talsförfattare – troligen Leffler – i kurslitteraturen. Fylld av fördomar om tantiga och hopplöst omoderna texter tittade hon i dramat och upptäckte motvilligt att det var bra. Riktigt bra. Men hon lade det åt sidan – det var ju ändå riktig dramatik hon skulle ägna sig åt.

När projektet sedan blev verklighet tog hon med sig den där känslan som drivkraft. Ifrågasättandet. Allas undran: Men är dom egentligen alls bra?

Jo, det visade sig att texterna bär än idag och det blev både konstnärliga och publikmässiga succéer. En av pjäserna var Syskonbädd av Stina Aronson, som fungerar nästan lika bra som läsdrama.

”Hon”, ”han” och lite kringfigurer försöker reda ut tillvarons villkor, med repliker som:

”…jag tycker att han ser ut som en fortsättning på en annan herre…jag tyckte strax att han inte såg ut att vara helt sin egen…!

”…han är inte min man, han är poet”

”Det var eget. Det ser han inte ut som. Jag tog honom för en ingenjör.”

”Han håller på att göra sig ett namn.”

Ett porträtt av Artur Lundqvist, sägs det, men det spelar ju ingen roll. En subtilt kritisk skildring av en som strävar uppåt, som är ”som en fortsättning på en annan herre”.

Och om en sköterska på mentalsjukhuset: ”Hon levde inte av samma liv som jag. Hon hade en annan källa till sitt…hon sådde bara saknad omkring sig…jag menar ofärg.”

Om nuet: ”Somliga framåt. Somliga bakåt. Men stackars nu som alla överger. Det får stå tomt.”

Nej det går ju inte göra hennes stil rättvisa med korta utdrag. Att läsa hennes prosa är som att se en bra, men otextad, film på ett språk som man förstår någorlunda, men inte fullständigt. Man får läsa om och läsa om och det blir bara bättre och bättre. Finns på  Rosenlarv förlag.

Modärna-kvinnor-projektet på Stadsteatern har letat fram glömda teaterpjäser av kvinnor och satt upp dem på nytt. Förlaget Rosenlarv har givit ut dem. Stadsbiblioteket på Medborgarplatsen ordnar ett par kvällar med uppläsning och diskussioner. Rekommenderas varmt!

I måndags berättade en av initiativtagarna, den enastående skådespelaren Ann Petrén om projektet och läste ur Frida Stéenhoffs idédrama Den smala vägen. När projektet presenterades på Stadsteatern möttes det med skepsis och inte minst oroliga frågor från manliga kolleger om det överhuvudtaget fanns några manliga roller i de där kvinnopjäserna. ”Jodå”, kunde hon lugna dem, ”det är alldeles vanliga rolluppsättningar, det råkar bara vara pjäser skrivna av kvinnor”. Men ofta med den viktiga skillnaden, förstås, att huvudrollen är kvinnlig.

I kväll är det regissören Jenny Andersson och Åsa Sarachu som står för presentationen. Åsa har redigerat boken Är de här för att stanna nu? Den handlar om de bortglömda kvinnliga dramatikerna, om projektet och dess mottagande.

Senare i vår spelar den kämpande Fria Teatern Sanna kvinnor av Anne Charlotte Leffler. Hennes pjäser spelades och diskuterades intensivt på 1880-talet och Sanna Kvinnor var ett av de mest spelade verken på sin tid (som alltså samtidigt var Strindbergs tid).