Det är länge sedan man ansåg att Gud kunde bli på dåligt humör eller att hans underjordiska kollega skulle piggna till av att höra sitt namn. Idag handlar svordomsdebatten mer om stil och att det kan bli torftigt att svära i alla lägen i stället för att försöka formulera sig mer precist.
Svenska Dagbladet har just nu en intressant artikelserie om detta svavelosande ämne.
Överraskande nog finns några av de strängaste reglerna mot svordomar inom sporten. Det kan man ju inte tro, men inom Stockholms fotbollförbund blir det rött kort direkt för ”könsord och uttryck av sexuell karaktär”. Inte ens när man missar målet är det okej med ett besviket ”Djävlars!” Då blir det gult kort. Eller rött om det är riktat till en med- eller motspelare.
På Språkrådet citerar man språklagen om att språket ska vara ”vårdat, enkelt och begripligt”. Nu när myndigheterna börjat använda olika sociala media uppstår problem framförallt med ”vårdat”. Myndigheterna har helt enkelt ansvar för att se till att inlägg från upprörda medborgare rensas från svordomar.
Men eftersom svordomarna faktiskt finns i vårt ordförråd tycker jag inte att man helt ska räkna bort dem. Rätt använda kan de fungera som effektiva förstärkningsord. Om man är grov i mun med tillräcklig finess, må det väl vara ursäktat.
Dorothy Parker med nyborstade tänder
En person som jag beundrar på detta område är Dorothy Parker som enligt egen utsago började sin dag med att ”borsta tänderna och vässa tungan”.
När hennes förläggare tjatade på henne om ett försenat manus, medan hon var på bröllopsresa, svarade hon avvärjande och avväpnande i ett telegram: ” Too fucking busy and vice versa”. Det tog ett tag innan polletten ramlade ner för mig. Eftersom det var hennes bröllopsresa, tycker jag att det var riktigt fyndigt, det där ”vice versa”.
Men det går naturligtvis också bra att hitta på egna svärord, eller använda Kapten Haddoks rikhaltiga flora, där ”Riv mina råsegel” är min favorit.
Själv använde jag bara två svärord som barn, mycket diskret, eftersom jag visste att det inte var lämpligt. Det händer att de slinker ur mig än idag, trots att det är länge sedan jag insåg att jag måste ha fått något om bakfoten. Mitt mildaste svärord var ”skyffelen”. När jag var riktigt arg drog jag till med ”gavelen”.
