Vår kulturminister skyggar för ordet kultur. På sätt och vis innebär det att hon vårdar ett kulturarv på högerkanten. När förslaget till 1974 års kulturpolitik behandlades i riksdagen lär dåvarande högerledaren Gösta Boman ha sagt – med avsky – att det var som att titta ner i en burk med krälande maskar. (En olyckligt vald metafor, kan man tycka, för en person som gillade att meta.)
Det får mig att tänka på en bekant som tyckte att ”pengar ska man inte tala om, det ska man bara ha”. Kultur ska man bara ha. Eller som en engelsman sade när jag försökte förklara den svenska kulturpolitiken: ”Cultural politics? Oh dear. We tend to regard those as a dirty words.” På min fråga om han kunde föreslå några anständiga ord i stället svarade han: ”Well, if you need to mention it at all, you should rather talk about the arts.”
Kulturpolitik handlar om att vi gemensamt måste finansiera goda förutsättningar för skapande verksamheter om vi vill ha ett mångsidigt och fritt fält för kreativa idéer och uttryck. Det handlar om att medge att det blir ett mycket torftigt utbud om teater, operaföreställningar och konserter ska finansieras enbart med biljettintäkter. Det handlar om insikten att 
företagssponsring är en begränsad och nyckfull finansieringsform.
Tidningen City frågade illustratören och serietecknaren Liv Strömquist för ett tag sedan, vad hon anser om att kulturministern tycker att ordet ”kultur” har en negativ klang. Lena Adelsohn-Liljeroth menade att vi borde använda ordet ”underhållning” i stället, som låter trevligare. Strömquist svarar:
”Jag tycker att namnet Lena Adelsohn-Liljeroth har en väldigt negativ klang och föreslår att hon döps om till Blubby.”
Jag har ärligt talat inte förstått vad hon menade med att vilja kalla om kultur för underhållning. Vad skulle hon då säga att jag sysslar med? Inte är jag väl i underhållningsbranchen i alla fall… Jag tycker visserligen att hantverk, textilvetenskap och slöjd är underhållande, men det gör nog inte hon.
Välkommen till underhållningsbranschen, Emma! Visst är det besynnerligt, den där kulturrädslan. Men när jag läser din blogg tycker jag nog att det verkar som om ni har rätt kul med era projekt. Läste ”nörd-inlägget” och skulle just kommentera när jag blev tvungen att avbryta. Återkommer. Som färgnörd vet jag precis vad det är frågan om!
Ingenjören i mig talar: hur definieras kultur ? För mig är det mycket mer än vad som produceras på scen, i konstsalonger och konsertlokaler. Det kan handla om livsåskådning, nedärva värderingar och och … se http://sv.wikipedia.org/wiki/Kultur
Nåväl det hindrar inte att jag till fullo håller med Karin, det är klart att också en del av det som ryms inom begreppet kultur behöver direkt och riktad statlig ”sponsring”. Dock måste statsstödet styras av långsiktiga strategier, annars blir det minst lika hattigt och trendkänsligt som privat/företagssponssring. Andra delar av kulturen borde hållas under armarna genom andra statliga och kommunala program t.ex utbildningsväsendet.
Jag ser ett stort hål här: hur vill vi som medborgare att vår kultur ska utvecklas över tiden. Så vitt jag kan se finns ingen övergripande strategi. I slutänden handlar det om vår identitet och hur vårt samhälle kan hållas i hop via någorlunda gemensamma värderingar.
Ursäkta det blev långt – och kanske inte helt genomtänkt. Hoppas debatten fortsätter !
Vet du, Klas, att du just sammanfattade kärnan i 74 års kulturpolitik: långsiktighet, robust infrastruktur, goda förutsättningar, men inga klåfingriga modenycker.
Det verkar som om man glömt bort dessa självklarheter i regeringskansliet.
Och så det där med skolan förstås. Hur sjutton ska det gå när man sänker de estetiska ämnenas status, som man nu gör. Om de inte räknas in i behörighetsgivande poäng kommer ingen att bry sig om dem och då utbildas inga musik-, bild- drama, etc-pedagoger och då finns det heller ingen som kan ta sig an amatörverksamheten på mindre orter och så får vi ännu fler vilsna ungdomar.