Språkförbistring

Brorsan ringde just från Norge, på väg upp mot Valdres och undrade om jag mindes det knuttimrade huset som vi bodde i. Valdres! Vilken snabbresa tillbaka i tiden. Dit åkte familjen via Oslo på sin första och enda gemensamma utlandsresa. Det var högtidligt när pappa låste dörren därhemma; det gjorde vi ju aldrig annars. För säkerhets skull hängde han den på en spik bredvid dörren, för det kunde ju komma någon som behövde ta sig in.

Jag har tänkt på resan till Norge ibland när de egna barnen varit utomlands. Barn minns inte det vi vuxna tycker är märkvärdigt. De minns en söt katt, eller att glassen heter något helt annat än de är vana vid hemifrån.

I Oslo gick vi på Vigelandsanlegget och jag stannade hela tiden vid en pojke i brons, eller kanske koppar. Han var så ledsen. Det var en skakande upplevelse, långt mer känsloladdad än Munchs Skriet någonsin kan bli. Han måste ju ha varit ledsen väldigt länge den där pojken innan skulpturen äntligen var färdig. Senare i livet har jag förstått att han ska föreställa arg och och man ska tycka att det är lite gulligt med den där gutten som är så sint. Jag tycker fortfarande att det är sorgligt.

Så är det där med barn och restaurangmat. En lunch petade jag lite i en besynnerlig rätt, tills jag fick jag några norska kronor och lov att springa bort till korvkiosken. Jag sade väl troligen till den rödblommiga damen i korvkiosken att jag ville ha en varm korv med bröd, eftersom jag inte hade någon aning om att det heter pölse på norska.

Hon frågade: ”Is?”

Is, tänkte jag, det måste betyda ”en” på norska, så jag nickade. Och så räckte damen mig en glass och köpt är köpt tänkte jag och nöjde mig med det. Ett av mina tidigaste minnen av effektiv språkinlärning.

Det här inlägget postades i Att tolka. Bokmärk permalänken.

2 svar på Språkförbistring

  1. Kicki skriver:

    Hur gamla var vi då? Jag minns nästan ingenting, Högt torrt gräs, Holmenkollen? En lång korridor med många dörrar, vandrarhem?

    • Karin skriver:

      Gunnar tror att han var tio år. Jag trodde det var långt tidigare. Det får bli lite forskning i arkiven, tror jag. Här är delar av Gs kommentar som han skickade via e-post:

      Halloj! Frestas jag utbrista. Detta för att dölja en till medvetslöshet
      gränsande utmattning.

      Inte kunde jag åka via Valdres tillbaka hem inte. När jag var klar med
      färjan ringde en person och undrade om jag inte kunde åka till
      Borlänge och titta på ett problem på Kvarnsveden? Det var ju inte
      riktigt min väg, men han menade att om jag tog till vänster vid Dombås
      och vägen över Dovre fjäll så skulle jag enkelt komma ner till Röros.
      Och sedan var jag ju praktiskt taget i Borlänge. Trodde han.

      Vägen över Dovre fjäll var fylld med snö och det var bara en tidsfråga
      innan bommen fälldes. Det blev en tuff resa och dessutom långt från
      Valdres. Så det får bli en annan gång. Karin vill gärna att vi drar
      upp till Trondheim i vår, och då kan vi ta Gudbrandsdalen ner på
      hemvägen. Så det kommer bilder – även om det inte blir omedelbart.

      Jag kommer ihåg det där med ’is’. Har varit med om liknande felaktiga
      förmodanden – både på svenska och utrikiska. Man vill ju så gärna
      förstå även när man inte fattar något. /-/ G.

Kommentarer är stängda.