Bibliotekstjuven

Djävulsbibeln, eller Codex Gigas, som nämndes i TV-dramat Bibliotekstjuven, finns fortfarande kvar på Kungliga Biblioteket, såvitt man vet. Det medeltida manuskriptet är ett av de största i Europa, svårstulet och svårsålt. Varje sida är 90X50 cm, vilket alltså är nästan en halvmeters yta.
.
Men trots det är det  egentligen stöldgods från trettioåriga kriget då svenskarna norpade det i Prag 1648. Djävusbibeln utmärker sig särskilt för avbildningen av djävulen, något som man var försiktig med på den tiden.

Bibliotekstjuven har givit sig på en spännande men svårfångad miljö. ”De lärda verken” brukade man tala om, Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet, Kungliga biblioteket. Där fanns personer som utstrålade en nimbus bortom vad som kunde diskuteras och ifrågasättas. De var också vanligtvis från välkända familjer med inbördes goda relationer. Där fanns så mycket vördnad och oreflekterad acceptans att det inte bara satt i väggarna, det smittade till och med av sig på möbler och mattor.

Jag råkade en gång ha en soffa i mitt arbetsrum – lite sliten och nedsutten och ett klart placeringsfall. Den hade i ett tidigare liv varit audienssoffan i riksantikvariens tjänsterum. När någon av de gamla trotjänarna från ämbetets glansdagar förirrade sig in i mitt rum hajade de till och vågade nästan inte sätta sig. Respekten för soffan var lika stor som för den forne chefen.

Nu när jag sett första avsnittet av Bibliotekstjuven  på SVT undrar jag om serien kanske missat den egentliga drivkraften. Den man, vars öde serien utgår från var i femtioårsåldern. Han arbetade många år på Kungliga Biblioteket och drogs kanske in i den  tidens ålderdomlig värld vars hierarkiska koder var svåra att knäcka. Just därför är de också så svåra att dramatisera.

Men nog tycker jag att man yxat till lite väl grovt i första avsnittet: ung man, små barn, villalån, obetalda räkningar, småskuren snobbism och klumpiga kompensationsförsök. John Swedenmark kallar det operettaktigt och det ligger en del i det. Vi får se hur det går nästa vecka. Onsdag klockan 21, SVT 1.


Det här inlägget postades i Böcker. Bokmärk permalänken.

2 svar på Bibliotekstjuven

  1. Malin skriver:

    Om man inte sett TV-programmet undrar man om du tycker att den unge mannen gör uppror mot systemet med fel medel, eller om du tycker att förtrycket är grovt tillyxat.

  2. Karin skriver:

    Både och! Eller nej, uppror gör han ju inte, han försöker hävda sig. Jag tycker att TV-serien väljer alltför allmänna metoder för att skildra varför huvudpersonen ger sig in i en alltmer ohållbar härva av stölder och lögner. För att fixa pengar till räkningarna, för att imponera på kolleger, för att komma upp sig. Man kunde valt det miljöspecifika i stället. Det jag försöker komma åt är en rätt svårfångad värld av vördnad och prestige som också bygger på helt andra saker än ett fungerande kreditkort och feta cigarrer. Men vi får se, det kanske tar sig.

Kommentarer inaktiverade.