Posttraumatiskt

Jag har svårt att vänja mig vid det nya posthämtningsstället. Inte längre den vänlige mannen i kvarteret intill, med god ordning på allt. På det nya stället är det rörigare. Dessutom får man stå ut med att bli lite hunsad. ”Nej, nej, nej, inte den här kön. Ska du hämta paket får du ställa dig DÄR.” Dvs längst bak i den långa kön bredvid.

Väl framme vid disken igen får jag besked att jag befinner mig på fel plats, trots allt. Fel adress. Det stod mycket riktigt en annan adress på lappen, men inte hade jag kollat det.  Jag frågade varför. ”Det blir så ibland.”

”Varför?” frågar jag på nytt, på nästa ställe.

”Här hanterar vi paket som körs ut.”

”Körs ut? Men vad gör jag då här? Om ni kör ut det?”

”Det har vi gjort, men vi hade inte portkoden.”

”OK, då får ni koden nu.” Det var ett rätt stort paket, vore skönt att slippa kånka. Och portot var astronomiskt.

”Nej för sjutton, varje paket körs bara ut en gång.”

”Det här paketet har alltså varit vid min port och vänt. Varför ringde inte chauffören?”

”Nej det kan de ju inte göra.”

”Så ni har en massa paket som är ute och åker om dagarna och så kommer de hit igen. Trots att någon betalat en förmögenhet för utkörning.”

”Ja.”

Men lantbrevbärningen lär ska fungera bra.

Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

3 svar på Posttraumatiskt

  1. Kicki skriver:

    Lantbrevbärarna är pålitliga. Och på något sätt har dom koll på vilka som är bortresta och vilka vanor folk har, så om inte en gammal farbror hämtat sin tidning så kollar brevbäraren om något hänt.

  2. Karin skriver:

    Men kan det verkligen vara KOSTNADSEFFEKTIVT? Hör det verkligen till KÄRNVERKSAMHETEN att kolla hur gamla farbröder har det längs rutten?
    Låter som ett fall för en logistikkonsult. Eller egentligen som en klar kandidat till postens tävling om bästa logistiken. Kolla http://www.posten.se/logistikpriset.

    • Kicki skriver:

      Lantbrevbärarna tänker nog mer på service än på kostnadseffiktiviteten. Här i glesbygden får vi vara rädda om varandra och vill ju gärna ha ett hyfsat rykte runt oss. Alltså blir det gärna lite extra. Tidningsbudet proppar t ex gärna ner överblivna tidningar i vår låda om han tror de kan intressera herrn i huset. Jag är lagom road, travtidningar har aldrig varit något glädjeämne.

Kommentarer inaktiverade.