Katakreser igen

Postat den 18 maj, 2011 av Karin

Jag skrev för ett tag sedan om mitt färgnörderi. Men det är verkligen inget mot mitt språknörderi. (Allmänheten varnas, jag kan hålla på hur länge som helst.) Jag måste veta hur orden är hopsatta, varifrån de kommer, hur de utvecklats.

Katakres, till exempel, kommer från grekiskans katakresis, som betyder missbruk. Sammansatt av kata = mot och chresis = bruk. En slags urkatakres är till exempel plastglas eller guldplomb.  Eftersom plomb är härlett från bly frågar vän av ordning: är det nu guld eller bly? Eller ett mer näraliggande exempel: Avestapilsner. Pilsner är öl från Pilsen, så då borde Avestapilsner vara en slags katakres? Fast egentligen ska det vara hopblandade metaforer och det ska vara en riktig katakres som man använder ordet idag. Bildliga uttryck som krockar.

Att bli herre över sina känslor är kanske en katakres om man är tjej?  Fast paradexemplet är förstås alla svensklärares favoritkatakres: Tidens tand läker alla sår.

En annan sak är oxymoron, som är en självmotsägelse, skapad för att förstärka ett uttryck eller skapa intresse: jätteliten, hemskt bra, talande tystnad. Jag gillar katakreserna bättre, helt enkelt för att de kan vara så roliga. Som den Kicki tipsade om häromdagen: Nu har grannen fått vatten på sin gås.

Publicerat i Ord | Etiketter , | 3 kommentarer

Gästblogg av Nina Jaribu

Postat den 17 maj, 2011 av Karin

Hi,

I’m Nina Jaribu and Karin gave me this chance to write a few lines about my new book.  That’s difficult. Normally I’d just say that it’s better you read it than having me try to say something about it. But now, that Strauss-Kahn guy makes it a little easier for me. You know what? He has stolen the plot from my book and acted it out! Or so it seems. A guy in a hotel room gets out from the shower, stumbles naked toward a room service woman, who quickly gets out of the room, terrified that he’ll rape her. After that he – the guy in my book that is – gets accused of all kind of things and… No I shouldn’t tell. And I’m not saying that Dominique Strauss-Kahn is innocent (or guilty, we just don’t know yet). Just saying that it’s a damn weird coincidence. Or do guys do this all the time? I just made it up, you know.

So, perhaps you should read it? Find it at Söderbokhandeln in Stockholm or the net and, oh yes, it’s called Hue of Blue. Blå nyans. Karibuni kitabu! Which is swahili for ”welcome to enter into the book”!

Publicerat i Att översätta, Böcker, Debatt | Etiketter , , | 4 kommentarer

Molnen hopar sig

Postat den 17 maj, 2011 av Karin

Om jag har fler exempel på det där med missvisande illustrationer, det som jag kallar för bildkatakreser? Jamen välkomna hit och kolla på TV-nyheterna med mig så ska ni få se! Det är ett oavbrutet bildskvalande och jag får behärska mig för att inte flytta uppmärksamheten från nyhet till bild hela tiden. Det bästa är faktiskt att enbart lyssna på TV-nyheterna eftersom bilderna ofta är så distraherande.

Jag sitter inte, som man skulle kunna tro, med kameran i högsta hugg för att fota alla knäppa bildsättningar. Men ett exempel kan jag illustrera med egna bilder. Det var ett nyhetsinslag på TV om något oroande, ett annalkande problem, kanske Portugals ekonomi, men jag blev som sagt distraherad av bilden så jag är lite osäker på det exakta innehållet.

MOLNEN HOPAR SIG löd den ominösa bakgrunds-rubriken. Och så fick man se en bild på lätta sommarmoln mot en blå himmel. Bildredaktören tyckte nog att det var OK, men det tycker inte jag. Sommarmoln och blå himmel ser ju inte ett dugg oroande ut, bara trevligt!

Nej ska det vara hopande moln så ska det. Gärna med någon liten solbelyst detalj i landskapet så att man riktigt förstår att snart är det slut med det roliga. Det måste vara något som kan inge oro, eftersom illustrationsuppdraget är just orosmoln. Tunga hotande moln över en röd liten stuga vore nog det mest effektiva men något sådant har jag inte på lager. Ni får hålla till godo med ”Orosmoln över Skallbergsudd”.

 

Publicerat i Att tolka, Livet, Ord, Språkpolisen | Etiketter , | 2 kommentarer

Sommartid

Postat den 16 maj, 2011 av Karin

Vi har infört sommartid. Köksklockan ramlade ner och efteråt var den sig inte riktigt lik. Gick långsamt och motvilligt, men gick. Nytt batteri gjorde ingen skillnad. Den hade blivit lite tilltryckt i nosen och för att visarna skulle kunna röra sig som det är tänkt, plockades sekundvisaren bort i en varsam operation. Ingen skillnad. Då offrade vi minutvisaren också och se, nu tickar den på som den ska och det känns skönt att bara behöva bry sig om timmarna, om ens det.

En miljon sekunder är 11 dagar och fjorton timmar, lite avrundat. Då är det ungefär sex miljoner sekunder kvar av sommaren och det kan vara skönt att slippa tänka hela tiden att hjälp, nu är det bara fem miljoner niohundratretusenåttahundranittiosex sekunder kvar, niohundratretusenåttahundranittiofem…

I trädgården följer växterna sin egen tidtabell och den paradrabatt som min farbror anlade på sextiotalet (50 år sedan!) har fortfarande spår av den ursprungliga årsrytmen. Den börjar med pärlhyacinter, påsk- och pingstliljor, gullvivor och andra vårblommor i maj.

Och dessutom några okända arter, t.ex. en fin växt som är vacker hela sommaren med sina färgrika blad, men som bjuder till lite extra i maj, med söta cerisröda blommor. Undrar vad den heter?

 

Publicerat i Att odla, Livet | Etiketter | 6 kommentarer

Fångat i de strida bloggströmmarna

Postat den 15 maj, 2011 av Karin

Det skrivs ofattbara mängder på nätet. Blogginläggen virvlar förbi och man missar tusentals intressanta, kloka och roliga blogginlägg varje dag.

Då är det bra att det finns en slags tipsverksamhet i form av olika bloggutmärkelser, varav en nu landat hos mig. (Tack Eva, mycket hedrad!) Så här skrev upphovskvinnan till just denna:

”Under de åtta månader jag har bloggat har jag stött på så många fantastiska kvinnor i bloggvärlden. Starka, kompetenta, intelligenta kvinnor med driv, jävlaranamma, ödmjukhet och talang. Kvinnor som inte gett upp trots att livet tufsat till dem ibland. Kvinnor som jag ser som mina vänner i dag och som alltid finns där för varandra när någon av oss har det jobbigt. Därför vill jag dela ut denna ”girl-power award”.

Väldigt sant! Möjligen med tillägget att karlarna ofta kan få till det också. Men nu är jag alldeles villrådig om vad jag ska göra härnäst. Situationen kräver att jag skickar utmärkelsen vidare. Men som nybörjare på fältet kan jag väl inte börja dela ut ”awards”?

Jag gör i stället så att jag tipsar om två bra blogginlägg som riskerar att alltför snabbt spolas bort i de strida bloggströmmarna. Det första är skrivet av Ketchupmamman som har ”en omtänksam blogg som får andra att känna sig som bättre föräldrar”. Hon är alltid läsvärd, väldigt rolig, mycket klok (nej förresten, ibland kan hon vara rätt galen!) och med en skarp blick för samtidens udda sidor. Hennes inlägg om skolans roll för demokratifostran kan man gott spara ner och läsa om ibland. Samt bokmärka henne i största allmänhet, för att få en daglig dos uppiggande läsning.

Den andra är Kafka på jobbet, som delar med sig av sina läsupplevelser på ett generöst och ambitiöst sätt. Alltid en oväntad vinkel, alltid mycket välskrivet. Men det inlägg som jag fastnade särskilt för, handlar om när Johanna Tydell besöker modersmålslärarnas förening. Ett litet mästerverk, med mycket värme, humor och självironi.

PS. Bland alla bloggar därute finns en som jag försöker läsa någorlunda regelbundet, Tawna Fenske i USA. Låt er inte luras av det rosa fluffet. Eller att hon skriver i genren ”Romantic comedy”. Det är en skärpt tjej. Hon skrev för rätt länge sedan (dvs i höstas) ett inlägg om det där svåra med att skriva genom att gestalta, inte genom att beskriva. Ni vet: ”Show, don’t tell!”

 

Publicerat i Att läsa | 2 kommentarer

Ni har väl valt sommartema?

Postat den 13 maj, 2011 av Karin

Mellan hägg och allt det där som kommer sedan, kan det bli lite glesare med blogginlägg. Men jag kommer nog inte att kunna avhålla mig helt från att dela med mig av odlandet och andra lantliga fröjder. Planer finns. Restaurering av en gammal förfallen paradrabatt, till exempel.

Trädgårdsfirman Plantagen delar frikostigt ut råd till sina kunder. Årets tema är ”Shabby Chick” och det tyckte jag lät väldigt rätt och enkelt att fixa för mig. Det ska vara lite sjavigt, nött och skavt. Som skräddarsytt för våra väl använda miljöer. Men när jag detaljstuderar konceptet inser jag att det innehåller svårbemästrade inslag.

Rosor har inte funkat så bra vid upprepade försök, lavendeln tvärdog och det är glest mellan obeliskerna norr om Dalälven. Så jag släpper nog shabby chick-temat och satsar helhjärtat på shabby shabby i stället.

Vad sägs om en plåtburk med lite kvistar från en omkullfallen hägg, till att börja med?

Publicerat i Livet | 12 kommentarer

Inte så klyftigt

Postat den 12 maj, 2011 av Karin

”Klyftorna får inte bli för stora” löd en bildtext i DN i går. Jag skulle kanske ha läst den där artikeln om riskerna med ökande sociala klyftor om inte illustrationen fångat min uppmärksamhet i stället. Jag hann fundera i några sekunder på exakt när en mandarinklyfta blir för stor och vad nackdelarna i så fall skulle kunna vara. Och vem bestämmer rätt storlek? EU?

Sedan insåg jag att det återigen bara var frågan om sådant där tröttsamt bildskval. En bild som förvirrar mer än tusen ord. Så jag bläddrade vidare.

Jag vet inte vad det kallas men det vore intressant att få en teknisk term för detta, när illustrationen säger något helt annat än texten. Det liknar en språklig bildkrock, katakres, som det kallas när två bildliga uttryck blandas ihop: Halsbrytande fingerövningar. Eller som jag hörde på radio för ett tag sedan: Vi ska rikta kikaren mot framtidens sköte… Är det bara jag som får bisarra gynekologassociationer här?

Med dagens krav på att allt ska illustreras blir det allt vanligare med den här sortens ”bildkatakreser”. Missvisande bilder. Bilder som leder tankarna åt något helt annat håll.

Jag är i alla fall tacksam för att bildredigeraren inte valde en annan av de vanligast förekommande användningarna av ordet klyfta idag. Samtidigt som jag själv naturligtvis inte kan avstå. När Angela Merkel uppträdde urringad på invigningen av operahuset i Oslo 2008 blev det stora rubriker i stil med ”Klyftan som delar Europa”. Utan någon som helst täckning för rubriken i texten, får man väl tillägga.

Det ser ut som om ursprungsbetydelsen för ordet klyfta är på väg att försvinna. Och att hitta illustrationer är inte lätt, det måste jag medge. Man får leta i gamla vykortsalbum eller bland semesterbilder från förr då naturscenerier som Hunnebo klyfta var populära utflyktsmål.

Men frågan kvarstår. Finns en term för missvisande illustrationer, eller kan man helt enkelt använda begreppet bildkatakres?

Publicerat i Att tolka, Debatt, Ord, Språk | Etiketter , | 7 kommentarer

Platt som en pappersdocka

Postat den 11 maj, 2011 av Karin

På tunnelbaneperrongen vid Slussen stod en flicka på sju-åtta år och hennes mamma.

– Mamma, är det där en pappersdocka?

– Va? Nej, det där är ett foto av en riktig människa.

– Men hon ser konstig ut.

– Ja, de har väl skurit bort lite i midjan och på låren, tror jag.

– Skurit bort?! Går det?

– Ja, alltså bara på bilden. De har liksom klippt bort lite på sidorna på fotot.

– Jamen, då är det en pappersdocka?

Publicerat i Att tolka, Debatt, Livet | 2 kommentarer

Man ska vara försiktig med sina önskningar

Postat den 10 maj, 2011 av Karin

… de kan gå i uppfyllelse. Jag skulle verkligen vilja se en bild från fartkamerorna, har jag sagt ibland. Jag undrar om det är riktiga bilder eller bara bilnumret som registreras på något finurligt digitalt sätt. Och om de alls är igång de där kamerorna. De kanske bara är attrapper.

Nu har jag fått min nyfikenhet stillad: Kamerorna är INTE attrapper, de fungerar utmärkt. På den här bilden kommer jag i god fart på Salaslätten i lånad bil med medvind i ryggen.

Då uppstår nya frågor: Hur kan de veta att det var jag? Bilföraren, inte bilägaren ska betala böterna. I brevet med föreläggandet finns en pedagogisk broschyr som berättar om ”förundersökningen”, som det heter när de kollar upp vem det är som kör. Där står att man gör en matchning mot körkortsregistret, helt enkelt, och vips har man fått fast fortköraren. Jag är ”skäligen misstänkt för hastighetsöverträdelse”.

Men vänta lite, stopp och belägg, nu gick det för fort igen! HUR hittar de mig. Det är ju inte min bil. Jag blir tvungen att ringa och fråga.

– Jo, men du förstår att alla ansikten har sina speciella kännetecken, säger den trevliga damen på ATK-sektionen i Kiruna. Det är bara att kolla lite noga och jämföra med bilderna i körkortsregistret.

– Men det finns väl några miljoner körkort i detta land. Var börjar ni?

– Vi kollar förstås bilägarens familj till att börja med…

Jaha, då var det ju inte så svårt. Det är sonens bil och risken att förväxla mig med honom eller sonhustrun är mycket liten. Så nu funderar jag på om jag ska bli upprörd över detta storebrorssamhälle som ser allt (även att jag stoppar en mandarinklyfta i munnen när jag kör) eller om jag ska tycka att det är bra att man håller efter fartdårarna. Jag körde 96 km på en 90-väg, vilket också krossar en gammal illusion om att man kanske har en ”rabatt” på ungefär 10%. Att 90 egentligen betyder upp till 99.

Därmed har jag ett par nya körregler att hålla mig till: Inte peta näsan när jag kör, för man vill ju inte att det ska vara den sista bilden om det skulle hända något (på passagerarplats går det däremot bra, för den maskeras). Och så är det bäst att hålla de hastigheter som anges.

Men vad menade hon med speciella kännetecken? Har jag väl inte?

Publicerat i Att tolka, Livet | 12 kommentarer

Missade kosläppet!

Postat den 9 maj, 2011 av Karin

I helgen har det tydligen varit kosläpp som dessutom var koordinerat (ursäkta!) i hela landet. Hur det nu går till med klimatskiftningarna från norr till söder. Glada kor från Bengtsbo på bilden till vänster. Vi hade ingen aning om att detta evenemang ägde rum, förrän efteråt, när vi läste om det i Avesta-tidningen.

Så det blev att plocka fram kort på farmor och hennes kosläpp i stället. Lite oskarpt, men visst ser man hur glad kon är att få komma ut.

Hon hette ”Koa”, tror jag, och bodde i ladugården, som nu är gästrum. Kättingen som hon tjudrades med hänger där fortfarande.

Koa, grisen, hönsen och potatislanden, som sträckte sig över hela tomten, försåg familjen med en stor del av basfödan.

Om man vill leva ett liknande liv idag finns självhushållarkurser att tillgå. Intressanta inblickar i självhushållarens vardag kan man få på bloggen Johan i skogen. Nu är det till exempel rätt tid att plocka björklöven om man vill göra björkte.

 

Publicerat i Livet | 2 kommentarer