Då var det bara att sätta igång, då

Postat den 1 november, 2011 av Karin

1 november. Dags för skrivarmånaden NaNoWriMo (eller Nanorajmo som det lätt blir på svenska) och tanken är att det ska bli 50 000 ord under november. Som den sanna prokrastinerare jag är började jag förstås med att gå till NaNoWriMos hemsida och söka upp deras Procrastination Station. Och har man sett! Där kan man byta till sig en romanidé. Både beskrivning av huvudkaraktärerna och själva handlingen. När man tröttnat på sin egen idé kan man gå dit och se om man hittar något som man gillar bättre, som någon annan tröttnat på. Just nu verkar det mest finnas avlagda zombiehistorier, dubbelgångare och sådant. Okända och inte särskilt lockande världar för mig, så än så länge blir det ingen byteshandel.

Planera eller ej, är som vanligt ett hett diskussionsämne. Ska man bara skriva på eller göra en plan först? Man skulle kunna tro att just NaNoWriMo är som gjort för ”pantsers”, sådana som bara sitter på sin byxbak och skriver, till skillnad från ”plotters” som har en noga uttänkt plot eller handling innan de sätter igång. Men det finns många som hävdar att det är just precis tvärtom. Om man ska skriva koncentrerat under en månad behöver man en bra plan att hålla sig till, annars blir det alldeles för många återvändsgränder.

Själv har jag bara testat pantsermetoden, men efter att ha läst Larry Brooks blogg om fördelarna med att tänka igenom det hela först, börjat jag undra om han inte har en poäng, trots allt. Men det är så dags nu. Det är bara att sätta igång och jag får vara glad att jag vet ungefär vilken (vilka?) kontinenter min historia befinner sig på och i vilket århundrade. Då kan man alltid sätta igång och skriva scener. De kan, om man har tur, fogas samman till något helt. Eller kanske inte. Men råmaterial är det i alla fall, som kan komma till användning någon gång.

Så här kan man planera en roman. Det är inte den metod jag använder, utan Gary Corbys sätt att hålla ordning på sina personer och i vilken ordning de dyker upp i hans story.

Det närmaste jag har kommit en planering av innehållet ser ut som här nedanför och den gjorde jag halvvägs genom boken för att se var jag var någonstans. Den blå linjen är huvudpersonens ups and downs. Det gula fältet är en rätt behaglig tillvaro som han lämnar. Så går det utför, kallt blått fält och så ökenvandring och lite tillspetsning (rött), mer ökenvandring och så reder det upp dig. Ett längtans stråk tillbaka som leder fram till ett grönt fält. Gult och blått blir grönt. That’s it. Finns det någon annan Nanorajmoare därute? Hur är det med planerandet i så fall?

Publicerat i Att skriva, Böcker | 12 kommentarer

Ramla bakåt

Postat den 30 oktober, 2011 av Karin

Hur gick det med alla grillar och trädgårdsmöbler? De där olika minnesreglerna för hur man ska ställa om klockan mellan sommartid och så kallad normaltid ställer till förvirring. ”Ställa undan grejer och ta ut dom igen, vad har det med klockan att göra?” Eller: ”Grill? Löjligt, har ingen och tänker inte skaffa mig någon.” Själv fick jag inte riktigt ordning på det där förrän jag snappade upp de engelska minnesknepen för tidsomställningen:

 

 

 

 

Engelskan tar hjälp av dubbelmeningen i fall (höst) och spring (vår) och egentligen, om man ska vara riktigt noga, borde tjejen till vänster ta ett språng i stället för att springa.

Nu är klockan i alla fall en timme mindre än den borde vara, men vad hjälper det. There’s no such thing as a free hour. Vi måste lämna tillbaka den lånade timmen i vår. Och jag väntar fortfarande på att någon ska förklara för mig varför vi ska hålla på så här och vem som kom på det. ”Ta tillvara dagsljuset på sommaren” är en vanlig förklaring, men den är väl fullständigt irrelevant på våra breddgrader. Om det gör någon skillnad längre söderut i Europa vete 17. Skulle man inte kunna ha sommartid hela tiden i så fall? Ännu längre söderut är ju dag och natt i stort sett lika året om, så där är det meningslöst att ändra. Så snälla, kan någon förklara vad poängen är? Om det – vilket jag misstänker – inte är någon poäng kan vi väl sluta med de här dumheterna.

Publicerat i Debatt, Livet | Etiketter , , | 16 kommentarer

Glöm inte grillen!

Postat den 29 oktober, 2011 av Karin

Det droppade in ett brev i mail-boxen i morse, med en påminnelse om NaNoWriMo (National Novel Writing Month), skrivarmånaden november.

”Varna alla i omgivningen att här ska skrivas!” löd upp- maningen. Den åtföljs av en liten bild av en vapensköld, med de viktigaste vapnen inför den kommande kampen: en kopp kaffe, en dator, pennor och papper. Så långt är jag med. Men den där Vikingahjälmen längst upp förbryllar lite. Där har jag ingen bra tolkning.

I brevet finns också en påminnelse om hur William Faulkner fick ett refuseringsbrev med slutklämmen: ”Den här boken har ingen story.” Då bestämde han sig för att strunta i förläggare och skriva för sig själv i stället, för skrivandet: “One day I seemed to shut a door between me and all publishers’ addresses and book lists. I said to myself, Now I can write.” Så satte han igång och skrev Stormen och vreden.  William Faulkner är för övrigt en lämplig NaNoWriMo-förebild, när det gäller att skriva koncentrerat. Det sägs att han skrev en av sina främsta romaner på sex veckor: Medan jag låg och dog. Samtidigt som han jobbade på ett kraftverk. Dessutom lär han ha druckit en hel del, men det tror jag inte främjar snabbskrivandet. Han hade nog klarat det på fyra veckor om han hållit sig nykter.

Man kan förbereda sig lite för novemberskrivandet. Städa till exempel. Se över skrivplatsen. Skaffa en bättre arbetslampa. Bunkra upp lite mat i frysen. Fundera ut en grovskiss till sin berättelse, så att man slipper ägna de första dagarna åt det. Se till att man har en bra back-up-funktion till sin hårddisk. Låta bli att skriva, så att man är riktigt skrivsugen den 1 november.

Och dessutom ska man ju ställa tillbaka grillen i sin bod i natt, om man har någon. Jobbigt, tycker jag, att man har bestämt att det ska ske vid en så konstig tidpunkt. Vad mycket smidigare det skulle vara att kunna plocka in den i morgon förmiddag, till exempel.

 

Publicerat i Att skriva | 9 kommentarer

Språklösheten har mycket dåligt ölsinne

Postat den 28 oktober, 2011 av Karin

Häromdagen hörde jag Håkan Sandvik prata om språk i programmet Tankar för dagen i radions P1. Han berättade om en familj i mellanöstern som han känner. Barnen kan många olika språk: engelska, franska, hebreiska, arabiska, men har egentligen inte något modersmål. När de blir osams tryter orden och de börjar slåss, i brist på bättre sätt att uttrycka starka känslor.

Samma sak har Theo Kallifatides formulerat så här:

”Språklösheten har mycket dåligt ölsinne.”

Det är alldeles sant och riktigt, men ett aldrig så välutvecklat språk är ändå ingen garanti mot slagsmål eller värre. Språket lånar sig till lite av varje, ”följer sanningen och lögnen lika villigt”, som Artur Lundkvist konstaterar i den här dikten:

I begynnelsen var inte ordet
det uppstod sent och mödosamt.
Ordet är en ren människoskapelse
släktets stora ansträngning
efter att ha uppstigit ur vattnet och tämjt elden
Ordet är spegeln som låter oss betrakta
de yttre tingen inom oss och de inre tingen utanför oss
ordet både tjänar verkligheten och härskar över den
ordet följer sanningen och lögnen lika villigt
ordet är fritt och ordet är fånget,
är skyddande hölje och dödande vapen

 

Publicerat i Språk | Kommentarer inaktiverade för Språklösheten har mycket dåligt ölsinne

Men Margit då, läppstift?

Postat den 25 oktober, 2011 av Karin

Nästan dagligen passerar jag Mosebacke torg, med sin staty vid den lilla springbrunnen, två kvinnor, rygg mot rygg, den ena med en vattenkruka. Den gjordes på 1930-talet av konstnären Nils Sjögren och kom på plats i mitten av 40-talet, som ”Systrarna”. Idag hade de gjort sig extra fina, med läppstift.

Men Margit då, tänkte jag, läppstift är väl inte riktigt likt dig!

Modellen till skulpturens båda kvinnor heter Margit Jansson, på sin tid en av Sveriges främsta yrkesverksamma modeller.

I en mapp med blandat innehåll hittar jag en odaterad tidningsnotis med en bild av henne tillsammans med ”Systrarna”. (Margit längst till vänster på bilden.) Notisen handlar om en utställning som ordnades på Konstakademin för att hjälpa till med en hyfsad pension åt henne. Hon föddes 1911, så klippet kan kanske vara från 60-talet, beroende på hur man såg på pensionsåldern för modeller.

Hon har modellat åt alla: Carl Eldh, Albert Engström, Bror Hjort, Karl Fagerberg, Birger Ljungqvist, Sigge Bergström, Evert Lundquist, X:et, Otte Sköld.

Hennes drag finns förutom i otaliga skisser, teckningar och oljemålningar också i skulpturer som Familjelycka i Sundbyberg och i altartavlor av Olle Hjortzberg.

Men inte nog med det. Hon ställde också upp för ABF-kurser i måleri runt om i landet och någonstans i gömmorna på landet finns säkert skisser och målningar från de år då hon kom till den lilla bruksorten Horndal för att stå modell för målarcirkeln Grifflarna. Åke Pernby från Otte Skölds målarskola kom till cirkeln då och då för att vägleda och undervisa. Ni måste ha en riktig modell, tyckte han och Margit hängde med. Måste leta efter fler bilder nästa gång vi åker till landet.

 

Publicerat i Att rita, Livet | Etiketter , , , | 4 kommentarer

Nu är jag så där underbar igen

Postat den 24 oktober, 2011 av Karin

Komplimangerna haglar, bloggläsare reser sig upp i pur respekt för min intelligens, de är döva och blinda för allt annat än den enastående slagkraften i mina blogginlägg och de hoppas verkligen att jag ska skriva ännu mer och oftare. Och vad bra att jag ser till att placera konsumenterna i förarsätet. Det var verkligen på tiden!

Den där kommentaren om konsumenter är extra gåtfull eftersom den syftar på en bild av en gammal lada som jag skrev om i somras. Allt är på engelska och allt är spam. Metoden tycks vara att skriva korta, smickrande omdömen som man ska släppa in i kommentarsbåset. För att man inte ska kunna spärra formuleringarna tycks det finnas en mekanism som slumpmässigt kastar om bokstäverna i de vanligaste komplimangerna. Mina inlägg sägs vara ”wondreful”eller ”wonedrful”. Avsändaradresserna ser helt OK ut för det mesta, dvs som normala ”civila” adresser. Möjligen är de kapade.

Det är inget stort problem för mig, inte fler skräpmeddelanden än att jag kan klicka bort dem vartefter. De  kommer som en liten hagelsvärm då och då. Utom när jag skrev om Khadaffi/Ghadaffi i våras. Då var det upp till två hundra meddelanden i timmen, men i gengäld var det rena nonsensmeningar, helt omöjliga att tyda.

Men jag undrar verkligen vad syftet är. Tydligen vill någon eller några bli insläppta på sidan. För att göra vad? Vad kan man uppnå genom att bli insläppt i kommentatorsfältet? Jag vågar inte testa. Någon som har en förklaring eller teori? Någon som gjort det och kan berätta vad som händer sedan?

 

Publicerat i Att skriva, Att tolka | Etiketter , | 13 kommentarer

Att överleva november – Nanorajmo

Postat den 22 oktober, 2011 av Karin

Nanorajmo uttalas det och det är inte en finsk maträtt och inte heller japansk barnteater.

Det är förkortningen för National Novel Writing Month eller NaNoWriMo, som det brukar skrivas. Det där med nationell är nog lite överspelat, men när det hela började i USA för mer än tjugo år sedan (med 25 deltagare) var det att sätta ribban högt att satsa på en landsomfattande tävling.

Nu är man uppe i mer än 50 000 deltagare över hela världen och det är dags att registrera sig. Man kan skriva på vilket språk man vill, det finns olika diskussionsgrupper för deltagarna, där man kan sucka och stöna eller dela med sig av skrivglädjen, beroende på hur det går. Det finns till och med en Procrastination Station där man kan hänga ett tag med likasinnade när man kört fast. Det finns förstås T-shirts och muggar och en massa annat. Här kan man läsa mer och registrera sig: NaNoWriMo

Och priset då? Vem vinner vad och hur? Alla som klarar att skriva 50 000 ord under novembers 30 dagar har vunnit. Det är 1667 ord om dagen. I USA räknar man för det mesta ord, men om man översätter till tecken blir det knappt 300 000 tecken, eller lite mindre än 10 000 tecken per dag. Det går, men man får vara beredd på att skriva på och inte hålla på att dutta och fixa med texten hela tiden.

Men om man har en lysande romanidé, då kanske någon annan knycker den om man deltar? Nej, man skriver inte på nätet utan på sin egen dator och när man skickar in resultatet för att få sin NaNoWriMo-bagde så finns det fiffiga lösningar för att kryptera texten. Det finns ordräknare att ladda ner, men den vanliga ordräknaren under ”verktyg” räcker gott.

Men då kan man ju fuska och bara skriva 50 000 nonsensord och skicka in? Visst, skriver NaNoWriMo-teamet, om någon har lust att fuska så går det naturligtvis bra. Men det är liksom lite poänglöst eftersom hela tanken är att detta ska vara ett sätt att hjälpa skribenter att jobba koncentrerat med en text under en månad.

Men om man börjar skriva innan den 1 november då? Jo, det kan man väl göra, men då deltar man ju inte riktigt i projektet som syftar till att man ska fokusera ordentligt under en månad och se till att ägna all tillgänglig tid till att få ihop de där 50 000 orden. En snabbskrivningsträning. En släpp-loss-träning. En övning i att låta de inre kritikerna och censorerna få ledigt.

Vad gör man sedan? Om man har fått ihop sina 50 000 ord så har man ett utkast till en roman och då börjar det verkligt roliga, att redigera, att gå tillbaka och fixa till sådant som inte blev så bra, att putsa på formuleringar och fundera på vad som kan strykas och vad som behöver skrivas till.

Så nu är det bara att se till att hålla almanackan så ren som möjligt i november. För lycka är väl ändå att ha ett råmanus som väntar på att bli slitet i stycken, för att sedan återuppstå i förklarat ljus?

Publicerat i Att skriva | Etiketter | 14 kommentarer

Bokcirkel med brownies och författarchat

Postat den 19 oktober, 2011 av Karin

På Svartbäcksgatan i Uppsala och på Lilla Nygatan i Stockholm ligger The English Bookshop, ett par trivsamma ställen som också ordnar bokcirklar.

Idag var det den skotska författaren Helen Fitzgeralds bok The Donor som diskuterades, en bok som är svår att placera i någon genre. Sourir noir. Dilemma-litteratur. Svart humor. Relationsdrama på mörk botten.

Extra bonus i kväll var uppkopplingen till författaren, så att vi kunde ställa frågor till henne. En effektiv form med bra diskussioner i gruppen och frågor direkt till författaren vartefter som vi undrade över något.

Helen Fitzgerald svarade snabbt och svaren lästes upp för gruppen. Fördelen var att vi kunde prata på utan att hon hörde vad vi sa och det var bara det vi faktiskt ville fråga henne om som förmedlades. Annars kan uppkopplingar av det här slaget bli mer hämmande än stimulerande.

Boken handlar om två systrar som drabbats av samma obotliga njursjukdom och måste hitta varsin donator, eller ha turen att någon med matchande njurar dör. Boken första mening är ”Det var mycket goda nyheter. Någon hade just dött.”

Gruppen undrade om hon medvetet valt en lätt ton för ett svårt ämne och hon svarade att det faller sig naturligt eftersom hon dels bor i Glasgow och dels kommer från en familj där galghumor är det gängse uttryckssättet: ”När min pappa diagnosticerades med en hjärntumör var hans kommentar ’Well, at least I have my sense of tumor intact!'”

Varför har hon valt ett manligt berättarperspektiv, i alla fall delvis? ”Oj”, svarade Fitzgerald, ”det prövade jag först, men det funkade inte för mig, så jag valde att berätta med en av systrarna som bokens jag. Fast det märks tydligen att det egentligen var pappas perspektiv som jag började med.” Ja, det gör det allt, men det funkar.

På frågan om hon visste från början hur boken skulle sluta, svarar hon att jo, det visste hon, men några av bipersonerna har inte riktigt följt hennes intentioner.

”För den här boken hade jag en utarbetad plan. Men tidigare böcker har jag bara skrivit på och det är på sätt och vis roligare.”

Vi undrar förstås varför och hur då roligare. ”För att jag gillar att bli överraskad. För att det är spännande att se hur det går!”

Bokcirklar är ett väldigt trevligt sätt att umgås kring böcker, med eller utan deltagande författare. Och på den engelska bokhandeln får man också te och brownies, of course!

Tiffany vidarebefordrar gruppens frågor till Helen Fitzgerald. Vi lovade att spara en brownie till Helen.

Publicerat i Att läsa, Att tolka, Böcker | Etiketter , , | 6 kommentarer

Underbart, som en bal på slottet… och det kan väl inte vara en slump?

Postat den 18 oktober, 2011 av Karin

Disclaimer=brasklapp: Som nybliven Facebook-användare kanske jag begår etikettsbrott och regelvidriga handlingar, utan att veta om det. I så fall ber jag att få klara av de olika hundraserna redan såhär inledningsvis.

Några bloggläsare har inte Facebook och då är det trevligt att kunna dela med sig även till dem av intressanta Facebook-inlägg. Jag hoppas att jag inte gör mig skyldig till något olagligt eller olämpligt. Om jag skulle ha fel kanske någon berättar det för mig.

De här bilderna måste ju bara spridas. Det kan inte vara en slump. Det där engelska prinsbröllopet (var det väl?) verkar ha haft en scenograf som medvetet eller omedvetet styrde det hela i riktning mot Disneys Askunge-upplägg. Han eller hon såg kanske filmen hundra gånger som barn och kan inte tänka i andra termer. Alternativt var det ett mycket medvetet upplägg av en scenograf som tänkte att det verkar vara ett vinnande koncept och alla kommer att gilla det utan att förstå varför. Tills någon uppmärksam person (Nicolas Ponsar) faktiskt ser vad det handlar om och en annan påpasslig person (Ulla Wikander) sprider dessa bilder på Facebook.

 

Publicerat i Att läsa, Att översätta, Att rita, Att tolka | Etiketter , | 17 kommentarer

Blog action day

Postat den 16 oktober, 2011 av Karin

Cessi N påminner oss om att det är ”Blog action day” idag. Den 16 oktober tar bloggare i hela världen upp ett gemensamt tema till diskussion. I år är temat ”mat”.

Via aktionens hemsida kan man hitta många intressanta och välskrivna bloggar som knyter an till temat och de flesta verkar ha valt svält som ämne.

Jag är inte särskilt insatt i de mekanismer som på några år gjort att livsmedelspriserna skenat iväg, särskilt i tredje världen. Ett bra sätt att råda bot på okunnigheten är att läsa några av de böcker som kommit på senaste tid. Hur kommer det sig att ”marknaden” inte fixar det här med bättre tillgänglighet och lägre matpriser? Kanske för att samma marknad börjat spekulera i svält i stället för mat? Kanske för att de stora jordbruks- och livsmedelsföretagen dominerar världsscenen? Kanske för att vi börjat använda majs och vete som bränsle?

Detta och mycket annat handlar Walden Bellos bok Matkrigen om.

Själv undrar jag hur bra EUs jordbrukspolitik egentligen är. Och drar mig till minnes en skämtteckning som jag en gång visade för några personer som var inblandade i hanteringen av jordbruksstöden. Bilden föreställer en arg bonde som hötter med högaffeln samtidigt som han upprört utbrister:

”Men, vi måste väl få betalt för utebliven missväxt!”

Ingen drog på munnen. I stället tittade alla undrande på mig och sade:

”Ja, det är väl klart att de ska ha det.”

 

Publicerat i Debatt | Etiketter , , | 4 kommentarer