Arkivvecka – favoritaffischer

Postat den 16 november, 2011 av Karin

Ur högarna med gamla affischer som fadren samlade på, har jag plockat ut tre favoriter från målarcirkeln Grifflarnas verksamhet. Den var verksam ett par årtionden från slutet av fyrtiotalet och det gick bra att delta även om man var minderårig.

Varje år på julskyltningssöndagen ordnades en utställning i NTO-lokalen där årets verk visades upp och en och annan tavla såldes. Det var ju spännande så klart, men också lite laddat och utsatt på något vis.

Jag debuterade i sjuårsåldern med en liten oljemålning som jag var väldigt nöjd med: ”Tre häxor”. Den föreställde tre häxor med brinnande hår (för det har ju häxor, eller hur?) som sprang utför en slänt, hand i hand. Tyvärr hittar jag inte just den målningen, men den såg ut ungefär så här. Jag var särskilt nöjd med att det slog gnistor om dem. Så kom vernissagepubliken. En snäll tant lade huvudet på sned och sa: ”Vilka fina höstträd!” Ja, ja, tänkte jag. Alla kan ju inte förstå sig på konst.

Känslan av övermod höll i sig några år, men självkritiken kom snart i kapp. Det ÄR svårt att veta vad man gjort, när man har det alldeles inpå sig. Skitbra eller uruselt? Det är därför jag är så förtjust i de här tre affischerna som visar frejdigheten, stoltheten och tvivlet. Den första och den sista är gjorda av konstnären Rune Bergström, som gick vidare från Grifflarna till Valands konsthögskola i Göteborg. Den mittersta är jag osäker på, men tror att det var någon annan Griffel som gjorde den.

 

Publicerat i Att rita | Etiketter , | 8 kommentarer

Arkivvecka, tema konst, kategori dass

Postat den 14 november, 2011 av Karin

Med anledning av Arkivens dag i lördags, med tema Konst, blev jag alltså lite ambitiös och fördjupade mig i lådor, hyllor och mappar som jag inte ägnat något intresse de senaste tjugo åren, eller så.

Den här pastellskissen av mitt barndomshems dass var jag mycket missnöjd med. Gustafssons hus till vänster är för lågt och långt. Men det som störde mig mest var vägen upp till dasset. Den ser ju ut att sluta i porten som man hämtar ut växtnäringen ur, vid den stora, breda dubbeldörren. Vägen borde dela sig så att en stig går till höger och en till vänster. Och blåsippsbladen då, som ser ut som en gubbe som tittar upp ur marken!

Så jag lade dass-skissen, tillsammans med mycket annat som jag var missnöjd med, i några papperskassar som jag ställde i pannrummet med stränga order till min far att elda upp rubbet, UTAN att rota igenom kassarna först. Trodde jag ens själv på det projektet?

Eftersom vårt barndomshem var en f.d. skola bestod dasset av flera avdelningar. Till höger låg först ett litet lärarinnedass, sedan ett med sex (eller åtta?) hål för kvinnliga elever och så längst bort ett lärardass igen. Till vänster ytterligare ett lyxigt tvåhålsdass (eller etthåls?) och sedan någon slags killtoa, en stor en, som jag inte riktigt minns hur den såg ut. Och vad fanns längst bort på vänstra hörnet? Ytterligare ett tvåhåls?

Det man ser på bild är alltså kortsidan av den pampiga byggnaden som kan ha varit sammanlagt kanske 30 kvadratmeter, med stora vädringsanordningar på taket. Tre dörrar på varje långsida. Och inte ett enda fotografi finns det, såvitt jag vet. Visst är det sorgligt?

UPPDATERING: här har jag hittat ett foto av huset som hörde till dasset – eller om det var tvärtom. Horndals skola byggdes på 1880-talet och blev snickeriverkstad och bostad kring 1940. Fotot är enligt sakkunniga taget före 1905, eftersom flaggan är en unionsflagga, alltså före unionsupplösningen med Norge. Svårt att se, tycker jag, som dessutom misstänker att man kanske körde med den gamla flaggan ett tag till även efter 1905. Men första årtiondet på 1900-talet är det nog.

Publicerat i Att rita | 23 kommentarer

Arkivens dag-resultat

Postat den 13 november, 2011 av Karin

Nej, jag kom inte iväg till något Arkivens dag- arrangemang i går, trots att temat var Konst. Inte ens till en föreläsning om offentlig konst i Gävle, där man kunde få veta lite mer om stadens näst mest kända landmärke – efter julbocken – det vill säga skulpturen ”Gudinna vid hyperboreiskt hav”.

Jag fastnade i det egna arkivet, i den del som med lite god vilja kan anses höra till konstområdet. I de innehållsrika gömmorna i f.d. föräldra-hemmet finns det mappar med skisser, påbörjade pannåer och halvfyllda ritblock. Vår far var oförmögen att slänga något.

Ha, här ska gallras, tänkte jag. I en mapp med handgjorda affischer hittade jag en rätt ointressant sak om en skoldans i Hedemora på 60-talet. Inget att spara.

Men på baksidan fanns hyttan i Horndal som revs på 70-talet. Dessutom delar av Horndalsbyn, som numera är helt borta. En krafsig skiss, mystiskt perspektiv, konstiga proportioner på husen, men OK, den får väl vara kvar då.

Den här är det enda jag lyckades slänga. Jag vill minnas att det var någon sorts materialexperiment, där jag rev vanlig vaxkrita på rivjärn och sedan hettade upp med hjälp av strykjärn och bakplåtspapper över, så att kritan smälte lite grann. (Bilden kan klickas större så ser man hur det fungerar). Inget något odödligt mästerverk och nu ligger det i soptunnan.

Man kan förundras över de handtextade affischerna, ibland gjorda av mig, men flera av okänt ursprung. Pappa brukade gå runt och samla in dem efter evenemangen.  Idag imponerar det kanske mest att man lade ner så mycket tid och omsorg på dem. 

 

 

 

 

 

Till vänster en skiss i blyerts och pastell till en affisch om en Vårsoaré. Sedan den färdiga affischen i akvarell och tusch, med märken efter häftstift i hörnen. Hur mycket tid tog detta, månne? Och tänk om det hade regnat på dem!

Polska dansare, ABF-studier, utflykter, målarcirkeln Grifflarnas utställningar, bygdeteater, midsommarfirande, allt i omsorgsfullt tecknade och textade affischer.

Och så hittade jag dasset! En pastellteckning av min barndoms pampiga dass, förmodligen den enda bild av det som överhuvudtaget existerar. För vem dokumenterar ett dass? Återkommer om det. Det får nog bli en arkivvecka det här.

Publicerat i Att rita | 11 kommentarer

Arkivens dag

Postat den 12 november, 2011 av Karin

Om två personer hör av sig om samma sak betraktar jag det som en folkstorm, som jag bör tillmötesgå, eller vad det är man gör med folkstormar. Böjer sig? Frågan gällde Kafkas kvarter i Prag, apropå fotspårsturism. Hade jag inte några teckningar från en vandring i hans fotspår? Visst har jag väl det, men inte sjutton kan jag veta var de finns idag, så här åtskilliga år efteråt, tänkte jag.

Men undrens tid är inte förbi. När jag letade efter trälim för att fixa locket till en liten träask hittade jag, i samma skåp som limmet, en kartong med blandat innehåll och där låg även Prag-teckningarna. Vilket påminde mig om att det är arkivens dag idag och årets tema är konst.

Om ni undrar vilka arkiveringsprinciper jag tillämpar för trälim och Prag- teckningar är det så här: vissa prylar i kategorin verktyg, mm, kräver viss hyllhöjd, liksom kartongen med teckningar i konstiga format. Därför sammanbor de i detta skåp. Tillsammans med trälimmet som hör till kategorin ”mm”.

Och vassegoda, här är då på allmän begäran några teckningar från Prag. Men först den unge Franz Kafka, när han just gått ut gymnasiet.

Därefter (efter kartan) Gamla stans torg, där han bodde och där pappans affär låg. Den slingrande gränden är Celetnagatan som leder fram till Gamla stans torg. Sedan Waçlavplatsen (som är en paradgata) där hans första jobb låg.

Och så Guldgränd, där hans favoritsyster Ottla hyrde ett litet rum (Guldgränd 22) som han fick använda som skrivarlya.

Kartan som är användbar om man vill besöka Kafkas olika adresser i Prag hittar man i biografin Franz Kafka – ett liv av Ernst Pawel, som man i sin tur numera bara hittar på antikvariat. En nyutgåva av den boken vore välkommen.  

Men nu kan det vara en bra idé att gå till ett arkiv nära dig och leta upp något trevligt. Googla på Arkivens dag och lämplig ort. Årets tema är som sagt Konst och konsthantverk.

 

Publicerat i Att läsa, Att rita | Etiketter , | 7 kommentarer

Vad är en padda? Och ett nattlinne?

Postat den 10 november, 2011 av Karin

Tullen undrar vad en padda är. Är Apples iPad (gemenligen kallad paddan) en dator som ska nolltullas eller är det en mediaspelare som ska beläggas med 13,9% tull?  EU har inte bestämt sig än och under tiden är det en dator, enligt den svenska tullen.

Det får mig att undra hur det gick med nattlinnen och liknande plagg. Förbundsfinans-domstolen i Tyskland ställde följande fråga (för ganska länge sedan) till EU-domstolen, med en begäran om förhandsbesked:

”Ska begreppet nattlinne tolkas så att det uteslutande omfattar underkläder som på grund av sin beskaffenhet entydigt är avsedda att enbart användas som nattkläder eller omfattar de också de plagg som till följd av sitt utseende inte enbart, men huvudsakligen, är ämnade att bäras i sängen?”

Tyvärr finns det ingen närmare beskrivning av vad det är som vållat de tyska domarna huvudbry. Vad menar de egentligen med plagg som till följd av sitt utseende inte enbart, men huvudsakligen är ämnade att bäras i sängen? Höga vederbörande får ursäkta om associationerna går i riktning mot raffset och liknande outfits.

Tulltarifferna varierar och den tyska domstolen hade upptäckt ett svårdefinierat läge mellan sömn och vakenhet där reglerna är svåra att tillämpa. Det var med orienteringen i detta skymningsland av halvnegligéer, deshabilléer, kamkoftor och chemiser av alla de slag som domarna i Bundesfinanzhof i Tyskland måste få hjälp. Vilka tariffer ska gälla i gränslandet mellan natt och dag?

Kanske kan EU-domstolen ha nytta av min grovhuggna sorteringsprincip: allt man sover i är nattkläder. Folk sover ju i vad som helst, gamla fotbollströjor, hopsydda handdukar, indiska khurtas. Plaggets faktiska användningsområde bör avgöra tullavgiften.

Krångligt? Jamen ursäkta då, men det är faktiskt inte jag som krånglar till det utan EU. Jag tycker man kan betala olika för plaggen beroende på hur man tänker använda dem och så får man tillbaka den extra tullavgiften om man ändrar sig. Till exempel om man kommer på att det där slankiga festlinnet trots allt passar bättre som nattlinne. Och omvänt, om man uppgraderar ett nattlinne till sommarklänning måste man förstås betala en extra straffavgift. Rätt ska vara rätt.

Publicerat i Att tolka | Etiketter , | 12 kommentarer

Nä, jag ser ingenting, sa Nelson

Postat den 8 november, 2011 av Karin

Fotspårsturism var det. Att följa i någons fotspår och besöka verkliga eller fiktiva personers platser. Skogsgurra berättar i en kommentar till gårdagens inlägg om både avundsvärda och mindre lyckade upplevelser av det slaget. Även om det ibland kan bli en smula komiskt med vördnaden inför alla platser där stora män (och emellanåt kvinnor) stått, suttit och legat bör man nog, som Skogsgurra påpekar inte låta det återhållna skrattet explodera just där de dog.

I det fallet gällde det Nelson och honom har jag ju stalkat på Korsika, där han krigade på 1790-talet och det ville sig inte bättre än att han miste ena ögat på kuppen, alltså då, 1794.

Slaget om Köpenhamn

Det visade sig dock vara riktigt praktiskt sju år senare när han deltog som andreman i slaget om Köpenhamn. Nelsons överordnade, Hyde Parker (han hette så, jag lovar!), fanns på ett annat skepp och han beordrade Nelson, med hjälp av flaggsignaler, att retirera. Nelson satte kikaren till sitt blinda öga och konstaterade att han inte såg någon signal, fortsatte anfallet och lyckades komma i överläge. Vilket han sedan använde till en något udda uppgörelse med den danska kronprinsen (senare kung Fredrik VI), men krigshistoria är inte min starka sida så det lämnat jag därhän.

Det jag egentligen tänkte berätta var att det var så vi fick uttrycket ”to turn a blind eye” på engelska, när någon inte låtsas höra eller bara struntar i en uppmaning som han eller hon bedömer som korkad. Ett liknande yttryck finns på danska, tror jag, men inte på svenska väl? Vi slår dövörat till i sådana lägen, men ett blint öga har jag inte hört talas om i sådana sammanhang. Någon som vet?

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Fotspår

Postat den 7 november, 2011 av Karin

Jag brukar kolla upp månadens nyord från Språkrådet. I oktober var det ”bankrobot” och om det finns inte så mycket att säga. Eller, jo, det gör det väl, men det är nog inte jag som ska säga det.

November månads nyord är ”fotspårsturism”. Besök i författarhem, släktforskarresor eller utflykter till fiktiva personers fysiska hemvist. Det kan också vara resor som följer en författare i spåren, som när Årstasällskapet för Fredrika Bremer-studier gör om Fredrikas resor idag, i ”den nya verlden”.

Själv möter jag ganska ofta fotspårsturister här kring Mosebacke. De letar efter de olika adresserna i Stieg Larssons Salanderböcker. Fiskargatan, där Lisbeth Salander bodde, ligger runt hörnet, liksom redaktionslokalerna för tidskriften Millennium, där den där Mikael jävla Blomkvist jobbade. Och så restaurangen Samirs gryta, som jag skrivit om tidigare, den som bara finns i böckerna.

Kvinnor frågar oftare om Salanders bostad, män efter Blomkvistrelaterade adresser, framför allt Milleniums redaktion. Att visa var Hökens gata ligger är ju inte svårt. Men fotspårsturisterna vill ha mer exakta besked än så. Jag brukar peka ut en lokal en trappa upp i hörnet av Götgatan (”Jag tror att det kan ha varit där”). Nedanför redaktionsfönstret kan det se ut så här en helg i november. Milleniumfönstret längst upp till höger i bild, det med lysrör.

Publicerat i Att läsa, Böcker | Etiketter , , | 6 kommentarer

Hur många fingrar har de egentligen?

Postat den 4 november, 2011 av Karin

På Södra Teatern, nära Slussen i Stockholm är det spännande hela tiden. På Södrans världsförbättrande originalklubb serverar man en världsmix på lördagskvällarna: Bollywood disco, retro highlife, favela funk och balkan brass. Bland annat. Och på söndag kan man krypa ner i Guds bakficka och lyssna till Bengt Göransson som predikar om Jungfru Maria och en kissande hund – om demokrati i brådskans tid.

I går var det klassisk indisk dans. Bharata Natyam baserad på tempeldanser från södra Indien, med gamla tempelskulpturer som förebild och Kathak från norra Indien, ett dramatiserat och musiksatt historieberättande. I föreställningen hade man också mixat båda dansarterna och för en oinsatt fungerade det bra, men jag skulle kunna tänka mig att en och annan expert kan tycka att det är konstigt. Lite som klassisk balett tillsammans med folkdans, kanske?

Om jag förstått rätt dansar de blågröna Kathak och de röda Bharata Natyam.

Vackert var det i alla fall, fullständigt fängslande och eftersom berättandet är en viktig del av dansen behövs också gester och mimik. Både i Bharata Natyam och i Kathak-danserna spelar händernas rörelser en viktig roll och jag kom på mig med att försöka räkna fingrarna på dansarna. Har de verkligen bara fem på varje hand? Det verkade vara hela solfjädrar av fingrar ibland.

Föreställningen var helt utsåld och i förrgår dansade de i Riga i ett fullsatt konserthus med 1200 platser. Fler gästspel utlovades.

Bilderna är tagna utan blixt med en liten kompaktkamera från en av de bakersta bänkarna i salongen, så bildkvalitén kunde vara bättre. Men jag hoppas att lite av dansglädjen ändå syns.

Publicerat i Språk | Etiketter , , , | 8 kommentarer

Superlim och fällgardin

Postat den 3 november, 2011 av Karin

Idag var det lite motigt att ta sig igenom morgontidningarna. Jag fastnar lätt i olika metaforer och liknelser om de innehåller något som verkar konstigt. Som en artikel om Wikileaks, där en formulering dök upp två gånger, i en puff på första sidan och i själva texten: ”Wikileaks bisarra konspirerande har limmat fast rättsprocessen som en kvarnsten vid organisationen.”

Jaha, så blir jag sittande där med min kaffekopp medan jag funderar på hur det skulle gå till. Limma en kvarnsten? Det ska allt vara ett sjusärdeles superlim i så fall, men det hjälper ändå inte om den ska fästas på en organisation. Kanske man kunde hängt en kvarnsten om halsen i stället? Men inte på en hel organisation, väl? På Assange då? Men är det verkligen det artikeln handlar om? Där gav jag upp, eftersom jag drog mig till minnes Bengt Göranssons kloka ord att dåliga metaforer ofta avslöjar att resten kanske inte är så genomtänkt det heller.

Jag gick vidare till en artikel om Umberto Ecos senaste bok, som recensenten Fabian Kastner inte gillar: ”Jag slår upp den och det är som att fälla ner en rullgardin.” Fäller man verkligen ner rullgardiner? Drar man inte ner dem?

Så jag bläddrade vidare och vad finner jag, om inte en hel artikel om metaforer! Eller om de dolda metaforernas makt över tanken, särskilt när det gäller frågor om upphovsrätt. Stefan Larsson citerar en amerikansk domare från nittonhundratalets början, Benjamin Cardoso:  ”metaforer ska hållas kort, för även om de börjar som instrument för att befria tanken så slutar de ofta med att de förslavar densamma”.

Om upphovsrätt vet jag alldeles för lite för att ha någon åsikt om artikeln, men det som skrivs om dold metaformakt är intressant.

Tankesmedjor världen över jobbar mycket med sådant. Som när Bushadministrationen insåg att begreppet ”växthuseffekt” var alldeles för konkret, lätt att förstå och oroa sig för. De lanserade i stället ”klimatförändring” som är betydligt vagare och dessutom leder tanken till mer naturliga processer än utsläppen av de växthusgaser som USA ogärna minskar.

I stället för att reta upp sig på dåliga metaforer borde man kanske intressera sig mer för de dolda metaforerna, de som styr våra tankar och värderingar utan att vi märker det.

Publicerat i Att skriva, Att tolka | 4 kommentarer

Då var det bara att sätta igång, då

Postat den 1 november, 2011 av Karin

1 november. Dags för skrivarmånaden NaNoWriMo (eller Nanorajmo som det lätt blir på svenska) och tanken är att det ska bli 50 000 ord under november. Som den sanna prokrastinerare jag är började jag förstås med att gå till NaNoWriMos hemsida och söka upp deras Procrastination Station. Och har man sett! Där kan man byta till sig en romanidé. Både beskrivning av huvudkaraktärerna och själva handlingen. När man tröttnat på sin egen idé kan man gå dit och se om man hittar något som man gillar bättre, som någon annan tröttnat på. Just nu verkar det mest finnas avlagda zombiehistorier, dubbelgångare och sådant. Okända och inte särskilt lockande världar för mig, så än så länge blir det ingen byteshandel.

Planera eller ej, är som vanligt ett hett diskussionsämne. Ska man bara skriva på eller göra en plan först? Man skulle kunna tro att just NaNoWriMo är som gjort för ”pantsers”, sådana som bara sitter på sin byxbak och skriver, till skillnad från ”plotters” som har en noga uttänkt plot eller handling innan de sätter igång. Men det finns många som hävdar att det är just precis tvärtom. Om man ska skriva koncentrerat under en månad behöver man en bra plan att hålla sig till, annars blir det alldeles för många återvändsgränder.

Själv har jag bara testat pantsermetoden, men efter att ha läst Larry Brooks blogg om fördelarna med att tänka igenom det hela först, börjat jag undra om han inte har en poäng, trots allt. Men det är så dags nu. Det är bara att sätta igång och jag får vara glad att jag vet ungefär vilken (vilka?) kontinenter min historia befinner sig på och i vilket århundrade. Då kan man alltid sätta igång och skriva scener. De kan, om man har tur, fogas samman till något helt. Eller kanske inte. Men råmaterial är det i alla fall, som kan komma till användning någon gång.

Så här kan man planera en roman. Det är inte den metod jag använder, utan Gary Corbys sätt att hålla ordning på sina personer och i vilken ordning de dyker upp i hans story.

Det närmaste jag har kommit en planering av innehållet ser ut som här nedanför och den gjorde jag halvvägs genom boken för att se var jag var någonstans. Den blå linjen är huvudpersonens ups and downs. Det gula fältet är en rätt behaglig tillvaro som han lämnar. Så går det utför, kallt blått fält och så ökenvandring och lite tillspetsning (rött), mer ökenvandring och så reder det upp dig. Ett längtans stråk tillbaka som leder fram till ett grönt fält. Gult och blått blir grönt. That’s it. Finns det någon annan Nanorajmoare därute? Hur är det med planerandet i så fall?

Publicerat i Att skriva, Böcker | 12 kommentarer