Utkörd och pank – räddad av kenyansk hårdvaluta

Postat den 27 november, 2011 av Karin

Nu har jag blivit utkörd från Nationalmuseum och nästan plankat på Djurgårdsfärjan på samma dag. Heder och tack till vakten på Nationalmuseum som lyckades köra ut oss med så mycket takt och vänlighet att vi kände oss riktigt väl omhändertagna. Jag kom att tänka på talesättet att ”en diplomat är en person som kan be dig dra åt helvete på ett sätt som får dig att se fram mot det.” Den vakten borde snedda över Gustav Adolfs torg och in på UD.

Det var verkligen inte så att vi uppträdde olämpligt eller vägrade betala eller så. Vi gick bara in när det kanske egentligen var liksom lite stängt och så blev vi upptäckta av den diplomatiske vakten. De ryska realisterna får vänta till en annan gång.

På internationellt vatten

På väg till Djurgårdsfärjan träffade vi några ungdomar som samlade in pengar till en skola i Uganda och vi tömde våra fickor på alla mynt. Det blev ett riktigt bra belopp.

Ombord på färjan kom jag på att det nog var mina sista slantar, det där. Min kompis var lika pank, men till skillnad från mig försedd med SL-kort som funkar på färjan. Jag bläddrade febrilt bland alla gamla kvitton och olika fack i plånboken, men det enda som fanns var några kenyanska sedlar från bokmässan i Nairobi i höstas.

”Jamen det går bra” sade killen på färjan, ”jag tar lika gärna betalt i kenyanska shilling.”

Han var, som jag, gammal östafrikafarare med hemlängtan och vi fick en nostalgisk stund tillsammans mellan Skeppsholmen och Slussen. Dagsnoteringen för en sådan resa är två hundra kenyanska shilling. Mycket prisvärt.

 

Publicerat i Att översätta, Livet | Etiketter , , , | 11 kommentarer

Slussenskuggor

Postat den 26 november, 2011 av Karin

Vid Slussen möts Mälaren och Saltsjön. Här möts också bilar och bussar i alla riktningar i  fiffiga rondeller. Här går T-banan, Saltsjöbanan, Djurgårdsfärjan och Nackabussarna. Det är det som är Slussen och det jobb som Slussen ska klara av.

På måndag ska det fattas beslut i stadshuset om vad man ska göra åt Slussen, som inte underhållits ordentligt på många år. Det förslag som det är stor risk att man röstar igenom (med ett par rösters övervikt) har presenterats som ”En mötesplats för människor”. Det ackompanjeras med arkitektskisser av människor i gassande sol, inritade på platser dit solen aldrig når. Slussen vetter mot norr och är en skuggig plats.

De ursprungliga skisserna visade ett förbyggt hårdexploaterat Slussen där man anade en annan agenda: Hur mycket kommersiell verksamhet kan vi tränga in på den här underutnyttjade platsen?

Nu har man kompromissat. Ritat om lite grann. Plockat bort några skymmande byggnader. Men det handlar ändå om en ofattbart dyr ombyggnad, som skapar ett byggkaos mitt i stan för femton år framåt, med en sämre trafiklösning som resultat. Jag letar förgäves efter en realistisk bedömning av vad det – trafikmässigt – skulle vara för problem att behålla nuvarande Slussen. Om det skulle gå att rusta upp Slussen i sin nuvarande form och samtidigt se till att man får en bra lösning på vattenflödet mellan Mälaren och Saltsjön. Går det och vad kostar det? Om man inte vet det, är förslaget om att skjuta upp beslutet för fortsatt utredning en bra idé.

Då kan man också se om förslagen i ”Kulturslussen” kan passa in, eller om en bevarande- lösning samt en satsning på befintliga kulturinstitutioner är att föredra. Men det viktigaste måste vara att ta fasta på Slussens egentliga funktion: att få vattnet att passera under broarna mellan väst och öst och att få trafiken att flyta fint mellan norr och söder.

Publicerat i Debatt | Etiketter | 8 kommentarer

Ekorrar vs julironi

Postat den 25 november, 2011 av Karin

Vad är nu detta? Jag passerar det stora varuhuset som i vanlig ordning satsat stort på sin julskyltning. De brukar överträffa sig själva år efter år med fantastiska sagomotiv eller exotiska teman, rörliga figurer i vackra landskap eller anslående interiörer. Nu verkar det som om de fått nog. Som om  varuhusdirektören själv känt att julen står honom upp i halsen redan innan den börjat. För i år är temat övermättnad och stress!

Tomtefar står framför sin garderob i underkläderna och konstaterar att magen blivit för rund för att tomtekostymen ska passa. Tomtenissarna – som tipp, tapp, tipp tapp, länsat alla faten – är klotrunda. I tomteverkstan printar en robottomte ut milslånga önskelistor och kontoret är oöverskådligt belamrat med post från hela världen. En kurvig och kitschig tomtemor med fjärilsvingar, fe-trollspö och skägg håller upp en hand som om hon ville stoppa alltihop.

Det är faktiskt rätt kul. Jag undrar om inte det stora varuhuset hade tänkt sig att det skulle bli lite ståhej, kanske rent av en liten skandal, som skulle locka dit folk. Men så dyker det där jämrans ekorrarna upp på Stureplan och stjäl hela showen. Och tomtarna i det stora varuhusets skyltfönster  kämpar på med sin julironi medan stockholmarna skyndar vidare i novembermörkret.

Publicerat i Att tolka | Etiketter , , | 8 kommentarer

Varde ljus!

Postat den 24 november, 2011 av Karin

Fortfarande november. Det behövs kraftfulla lampor så här års. Den gamla sorten  blir allt svårare att få tag i. Och den nya sorten, lågenergilamporna, är besvärliga att bli av med. Vi har redan en liten hög trasiga energisparlampor, som bör slutförvaras på lämpligt sätt. Ovisst var. Många slänger dem i glasåtervinningen, vilket är en mycket dålig idé, eftersom de innehåller kvicksilver.

De nya lamporna verkar gå sönder ungefär i samma takt som de gamla, trots att de kostar det femdubbla. De funkar inte med dimmer. Där de fungerar ger de ett ganska trist ljus. Jag är med andra ord inte så övertygad om att detta är det bästa sättet att spara energi. Och det är definitivt inte ett bra sätt att värna miljön. Vi är tydligen, enligt uppgifter i dagspressen, två miljoner personer som inte riktigt vet hur vi ska bli av med kvicksilvret.

Vad ska en vilsen konsument göra? Följa det medelålders plus-parets exempel, som Sven-Bertil Bärnarp skildrar i sin DN-serie. De köper den gamla sortens lampor i mörka gränder av lamplangare. Lösenord: ”Varde ljus.”

 

Publicerat i Debatt, Livet | Etiketter , , | 12 kommentarer

Jordekorrarna går under jorden

Postat den 23 november, 2011 av Karin

Ekorrar är ju, som alla vet, inget annat än råttor med lurvig svans och ett välutvecklat sinne för PR, men Alvin och de andra i gänget har gått lite för långt med sin Stureplans- kupp.

På det trafikkontor som i går konstaterade att ”det inte varit någon hemlighet att jul- belysningen har kommersiella inslag”, har man nu upptäckt att det inte finns något tillstånd för reklamen på Stureplan-svampen. Och hej och hå, nu går det undan. Ekorrarna ska vara borta senast på fredag. Men de dyker nog upp någon annan stans, kanske på en plats nära dig.

Här är nedmonteringen på gång. Reklamtexterna är redan borta.

En eftertanke: Jämför bilderna, den med reklamtext i förra inlägget och den utan reklam på den här bilden. Jag föredrar faktiskt den med reklam. Det är något med estetiken. Reklamtexterna gör att man förväntar sig något kitschigt och påträngande. Utan reklam blir det bara sorgligt smaklöst. Om det inte vore så att jordekorrarna ska bort i övermorgon skulle jag starta en kampanj för att sätta tillbaka reklamen!

Publicerat i Debatt | 7 kommentarer

Strålande tider

Postat den 23 november, 2011 av Karin

Stockholms stad, dvs vi som bor här i huvudkommunen, har anslagit två miljoner kronor till julbelysning. Höjdpunkten är en julinstallation på Stureplan, högtidligen invigd av stadens trafikborgarråd. Temat för julbelysningen beskrivs som ”traditionell svensk jul” och vad kan då passa bättre än reklam för en amerikansk barnfilm?  Här mina damer och herrar ser ni årets clou (nej inte clown, det ska stå clou som är utrikiska och betyder just höjdpunkt).

Trumvirvel och trumpeter, här kommer Alvin och gänget, som landat på Stureplan!

Installationen har mött kritik, något som man inte förstår på trafikkontoret. ”Det har ju inte varit någon hemlighet att julbelysningen har ett visst kommersiellt inslag”, säger den avdelningschef som hanterar detta.

Publicerat i Debatt | 12 kommentarer

Pengar! Vad ska man med pengar när man stiftar bolag!

Postat den 22 november, 2011 av Karin

När styrelsesammansättningen för bolaget Triton diskuteras, undrar någon om de föreslagna herrarna har några pengar.

– Aj, aj! Förstår du dig så lite på affärer, min gosse! De teckna, men slipper betala in; och så får de sin ränta mot att de bevista stämmorna och gå på direktörns middagar.

Den unge mannen envisas att det blir svårt att starta ett bolag utan pengar.

– Pengar! Vad skall man med pengar, när man stiftar bolag! /-/
– Men grundfonden?
– Ah! Man skriver grundfondsförbindelser.
– Ja, men man måste betala kontant in en del också!
– Nå, man betalar kontant med grundfondsförbindelser. Är det icke att betala?

Till sist börjar den unge mannen förstå att det kanske inte finns någon risk.

– Inte! För övrigt! Vad har du att riskera? Har du ett öre? Nej! Nå! Vad har jag att riskera?
Fem hundra riksdaler! Jag tar inte mer än fem aktier, ser du! Och fem hundra är för mig så här mycket! Han tog sig en pris snus, och så var saken klar.

Om man inte råkar ha Strindbergs Röda rummet i bokhyllan kan man tack vare Projekt Runeberg läsa om hur det gick till när bolaget Triton bildades.

Triton heter också det riskkapitalbolag som äger Carema. Grundaren heter Peder Pråhl och han tycks ha missat att Strindbergs skildring av bolaget med samma namn är en satir. I Svenska Dagbladet finns idag en intressant genomgång av ägarstrukturerna.

 

Uppdatering: Strindberg tycker uppenbarligen att det är kul att verkligheten överträffar hans diktning.

Så här porträtteras han i tunnelbanan i samband med någon reklamkampanj, som jag inte lyckades uppfatta vad den handlade om.

Återkommer eventuellt om det.

Publicerat i Debatt | Etiketter , , | 9 kommentarer

Måndag och november

Postat den 21 november, 2011 av Karin

Fortfarande november, verkar det som och dessutom måndag morgon. Om man behöver något uppiggande kan man på fikarasten eller någon annan ledig stund kolla in på den trevliga sajten Engrish.

Musbekämpning är ju högaktuellt så här års och denna metod är tydligen effektiv, men miserabel för mössen, miserabelt miserabel. Texten i sin helhet känns nästan poetisk när man läser den långsamt

Här är adressen: http://www.engrish.com/

Uppdatering: Miss Gilette har redan botaniserat på engrish-sidan och fastnat för samma muspoesi: http://missgillette.blogspot.com/2011/10/surly-lady-in-tremor.html samt illustrerat med en något mer poetisk bild.

Publicerat i Att tolka | 9 kommentarer

Välnärda sektorn

Postat den 20 november, 2011 av Karin

”Visst kan jag tänka mig att ha en räv i hönshuset”, sa bonden, ”men då måste den allt vara vegetarian.”

Närande och tärande, det börjar bli allt svårare att hålla ordning på de begreppen. Privata företag hör ju till den närande sektorn och skattefinansierade verksamheter är tärande, det har vi fått lära oss. Men om man  släpper in det närande i det tärande, ja då skulle vi få den bästa av världar. Om vi bara öppnade för privata aktörer skulle vi – simsalabim – få högre kvalitet och lägre kostnader inom de offentligt finansierade verksamheterna.

Ett viktigt argument för privatiseringarna av vård och omsorg var också att det skulle minska byråkratin. Kontrollbehovet skulle praktiskt taget försvinna eftersom de dåliga alternativen skulle brottas ner av de förnämliga marknadskrafterna. Riktigt så blev det inte och idag är det ingen som hävdar att det är bra att vinster kan baseras på bluff-redovisningar, skattesmitning eller vanvård.

Så nu kräver samma politiker, som så övertygande talade om privatiseringarnas välsignelser, tuffare tag. Svenskt Näringsliv instämmer: striktare prövning av aktörerna krävs. De problem som privatiseringarna skapat ska lösas med ökad byråkrati, nya myndigheter, fler regler, noggrannare kontroller.

Carema och Attendo Care driver en tredjedel av de offentligt finansierade vårdplatserna i Stockholm. Caremas avkastning mellan 2007 och 2009 blev 33,4 procent. Vinsten har ökat med 390 procent, före skatt. Vilket alltså innebär att skattemedel ger näring – för att inte säga övergödning – åt en privat sektor som framstår som alltmer tärande.

Finansborgarrådet i Stockholm tycker att det är olyckligt. Han konstaterar i gårdagens DN  helt korrekt att det inte är så mycket att göra åt. När verksamheterna väl är privatiserade går det ju att köpa och sälja dem och då blir det som det blir. Men han har en lösning: med en äldrepeng kan alla gamlingar som är missnöjda ta sitt pick och pack och flytta till ett bättre ställe. Kanske inte alldeles enkelt för dem som är riktigt skröpliga eller dementa? Även på detta problem har finansborgarrådet en lösning: Den nya inspektionsenheten som staden inrättar ska göra täta oanmälda besök ute i verksamheterna.

Publicerat i Debatt | Etiketter , | 9 kommentarer

Kolla i kuvertet!

Postat den 17 november, 2011 av Karin

Skiss till illustration av Det hemlighetsfulla kuvertet

Fröken Melander har blivit invald i styrelsen för sjukkassan Klippans Fasthet. När hon äntligen blir kallad till ett styrelsemöte upptäcker hon till sin fasa att männen runt bordet inte alls är så noga med alla de formaliteter och förordningar som hon läst in sig på. Hon tar dock mod till sig och ber att få se kassans värdebevis innan hon skriver på styrelse-berättelsen inför årsmötet.

Indignationen vet inga gränser, men hon står på sig. Ordföranden går motvilligt iväg för att hämta bevisen på tillgångarna. Under tiden skriver alla andra på och hon ger till sist efter för sekreterarens påtryckningar. Så när bankdirektören återvänder med ett brunt kuvert i handen ropar alla ivrigt att fröken Melander redan har skrivit på. Kuvertet behöver inte öppnas. Efteråt skildrar en bedrövad fröken Melander mötet för sin syster:

”Åh, det var förfärligt otrevligt. Jag bar mig så gräsligt illa åt. Jag bad att få se värdehandlingarna, inte begrep jag att det inte går an.”

Men fröken Melander tar ut sina pengar på sparkasseboken, och det gör hennes syster också, utan att de berättar det för varandra. Andra gör likadant. I konkursen som följer hittar konkursförvaltaren det bruna kuvertet. Där ligger två exemplar av tidningen Söndagsnisse. Elin Wägner skildrar detta i sin fina novell ”Det hemlighetsfulla kuvertet”.

Novellen trycktes om i tidskriften Morgonbris temanummer om kvinnor och pengar i början av 90-talet. När jag gick igenom gamla skisser och teckningar i helgen hittade jag utkastet till illustrationen. Slutversionen blev en rensad och förenklad variant. Originalet är försvunnet, tidskriftssidorna har gulnat. Novellen däremot är fräsch och läsvärd.

Den är dessvärre också ständigt aktuell. Redaktörn läser högt för mig ur en rapport om hur olika ekonomiska lägen bedömts: den isländska ekonomin prisas av IMF för sin stabilitet, vitalitet och soliditet strax före den stora kraschen. Riksbanken skriver 2005 om svenska bankers engagemang i Baltikum: ”Detta medför en positiv diversifieringseffekt, vilket är fördelaktigt ur ett stabilitetsperspektiv.” Det höll ju på att gå helt åt pipsvängen.

Är det aldrig någon som kollar vad som ligger i kuvertet?

En något urblekt kopia av illustrationen i nr 8/92 av Morgonbris

Publicerat i Att läsa, Att rita, Att tolka | Etiketter , , , | 23 kommentarer