När styrelsesammansättningen för bolaget Triton diskuteras, undrar någon om de föreslagna herrarna har några pengar.
– Aj, aj! Förstår du dig så lite på affärer, min gosse! De teckna, men slipper betala in; och så får de sin ränta mot att de bevista stämmorna och gå på direktörns middagar.
Den unge mannen envisas att det blir svårt att starta ett bolag utan pengar.
– Pengar! Vad skall man med pengar, när man stiftar bolag! /-/
– Men grundfonden?
– Ah! Man skriver grundfondsförbindelser.
– Ja, men man måste betala kontant in en del också!
– Nå, man betalar kontant med grundfondsförbindelser. Är det icke att betala?
Till sist börjar den unge mannen förstå att det kanske inte finns någon risk.
– Inte! För övrigt! Vad har du att riskera? Har du ett öre? Nej! Nå! Vad har jag att riskera?
Fem hundra riksdaler! Jag tar inte mer än fem aktier, ser du! Och fem hundra är för mig så här mycket! Han tog sig en pris snus, och så var saken klar.
Om man inte råkar ha Strindbergs Röda rummet i bokhyllan kan man tack vare Projekt Runeberg läsa om hur det gick till när bolaget Triton bildades.
Triton heter också det riskkapitalbolag som äger Carema. Grundaren heter Peder Pråhl och han tycks ha missat att Strindbergs skildring av bolaget med samma namn är en satir. I Svenska Dagbladet finns idag en intressant genomgång av ägarstrukturerna.
Uppdatering: Strindberg tycker uppenbarligen att det är kul att verkligheten överträffar hans diktning.
Så här porträtteras han i tunnelbanan i samband med någon reklamkampanj, som jag inte lyckades uppfatta vad den handlade om.
Återkommer eventuellt om det.
Det var intressant du tog Strindberg ut i dagens verklighet! Vad naiv och begränsad man känner sig som vanlig människa med knappt ett öre på fickan, när de stora rävarna inte verkar känna några som helst gränser. Men vilket samhälle vill vi ha, reko människor omkring oss som hanterar våra gemensamma tillgångar, eller listiga rävar som roffar åt sig. Mindes också med ditt inlägg Strindbergs sätt att skriva, länge sedan jag läste honom! Men Röda rummet och alla de andra banden har jag i rött med guldtext som mamma beställde en gång, de stod vackra i bokhyllan.
Ja, ständigt denne Strindberg, han är alltid aktuell på något sätt. Undrar vad han skulle ha skrivit om han levat idag.
Ja, Karin, och Jane tänk att August aldrig blir ifrånsprungen. När jag läste intervjun i Svd undrade jag om det inte var påhittat.
Nej, inte idag då det är verklighet, men då var det en parodi.
Jag delar ditt inlägg. Kanske någon läser och fattar.
Mötte just Strindberg i tunnelbanan. Han log rätt försmädligt. Bild kommer inom kort på denna teater, jag menar blogg.
Sådär, nu har jag lagt in en leende Strindberg på blogginlägget, efter bilden av de olika bolagsbildningarna. Det är en manipulerad bild från ett porträtt av Richard Bergh där han ser allt annat än glad ut: http://en.wikipedia.org/wiki/File:Portrait_of_August_Strindberg_by_Richard_Bergh_1905.jpg
Det finns rätt många bolag som, från att ha varit ganska rätt tänkta, glidit över till att vara en styrelsens försörjningsinrättning. Ett sådant, som jag börjat titta på är LightLab. Aktiespararna och, förhoppningsvis, SvD är också på span.
Och det finns även bolag som bildats för att kamma hem en lättfången vinst och sedan antingen konka eller om möjligt sälja. Själva verksamhetens innehåll är ointressant. Eller som handelsmannen sade till sin fru när hon i samband med något garden party använt sardinburkarna som förvarades i garaget: ”Oh, no! Those were not eating sardins. Those were bying and selling sardins.”
Fantastiskt att man kan manipulera en bild på detta sätt. Strindberg känns verkligen mycket aktuell. Kanske man skulle ta fram en bok av honom och läsa igen – var väl en så där 60 år sen jag läste Röda Rummet…
Man hajar verkligen till när man ser den leende Strindberg. Det finns ju inte en enda bevarad bild på honom där han visar tänderna. Men undrar ibland om han hade några. Men i sina texter har han ett skarpt bett – alltid en fröjd att läsa om honom.