Passa på, absolut sista exemplaret! Eller första…

Postat den 1 januari, 2012 av Karin

I mellandagstrafiken kom en man och satte sig mitt emot mig i tunnelbanevagnen. Han såg normallufsig ut, skulle kunna jobba på Sveriges Radio, Södermalmsnytt eller någon fritidsgård vid Tanto. Inte olik Jerry Williams, faktiskt. Han lutade sig fram och undrade om han fick fråga mig en sak. Visst, självklart fick han det.

”Jo, jag undrar om man ska sälja en grej. Ska man säga att nu har du chansen att få det första exemplaret, eller ska man säga att det här är det sista som går, missa inte det?”

Jag rannsakade mig själv och svarade att det nog inte spelade så stor roll. Var det en bra grej skulle jag nog handla oavsett om det var den första eller sista eller en mitt i högen.

”Men vad bra” sade han och drog upp ett nummer av Situation Stockholm ur en kasse. ”Då vill du ha den här, eller hur?” Mycket lyckad försäljningsteknik. Och tidningen är värd sitt pris, 50 kronor.

I det här januarinumret 2012 får man lära sig en hel del om Stockholms Stadsbibliotek, ritat av Gunnar Asplund. Till exempel att den robot som sköter återställningarna av lånade böcker heter Marvin, efter deprimerat föredöme i Liftarens guide till Galaxen.

Vidare läser jag att de vackra handtagen till Stadsbibliotekets stora dörrar numera är utbytta, liksom de höga vackra dörrarna.

Synd, eftersom det ofta uppstod intressanta situationer när man skulle öppna dörren. Själv utvecklade jag med tiden ett grepp som innebar att jag lirkade in fingrarna bakom knävecken på Adam eller Eva. Kändes mindre närgånget så.

Och jag har varit med om att en gentleman, som skulle öppna dörren för mig, tvekat och dragit tillbaka handen just som han insåg att han var på väg att ta ett stadigt tag om Evas byst. Han löste i stället problemet så att han drog ner rockärmen över handen och på så sätt kunde han krångla upp dörren utan att behöva vidröra henne hud mot hud, så att säga.

Om man har möjlighet att besöka Stadsbiblioteket på Sveavägen i Stockholm ska man passa på att ta en titt på handtagen, särskilt på Adam, som ser rätt skamsen ut när han tar en tugga av äpplet.

Handtagen stals för många år sedan och återfanns så småningom i en tjuvgömma. Nu finns de på Stadsbiblioteket igen, men i en skyddande monter.

Publicerat i Att läsa, Att tolka | Etiketter , , | 14 kommentarer

Gott 2012!

Postat den 31 december, 2011 av Karin

Bland vindsfynden finns inte bara små handbroderade julkort med tomtar, granar, hjärtan med mera utan också några Gott-Nytt-År-hälsningar.

På det här finns bara mottagarens namn och orten på baksidan. Ingen gatuadress, ingen postbox och inget postnummer, men det kom fram ändå. Det nya året marscherar in som en tomtedemonstration för HELSA LYCKA GLÄDJE. Det kan väl passa bra idag också så jag vidarebefordrar tomtarnas gott-nytt-hälsning till er alla.

Alla flaggorna? Ingen aning. Jag vet inte om det är ett uttryck för fosterlandskärlek för ungefär 100 år sedan, eller om det var så att Jenny Nyström tyckte att kompositionen behövde lite blått och gult.

Publicerat i Att rita | 11 kommentarer

Vad glor du på?

Postat den 30 december, 2011 av Karin

Gatukonsten blomstrar. Om man söker på nätet på ”Banksy” och ”gatukost” får man upp många tänkvärda alster. Den här över- vakningskameran som riktar blicken mot texten ”Vad glor du på?” anses vara gjord just av Banksy, den mest kända gatukonstnären idag. Eller känd, förresten, det är han egentligen inte, eftersom han håller sig anonym. Men berömd är han.

Den här hoppa-hage-bilden ner i avgrunden, hittade jag här tillsammans med de stora färgpennorna och en mängd andra gatukonstbilder. Ulla Wikander tipsade på Facebook.

 

Publicerat i Att rita | Etiketter , | 8 kommentarer

Glömde en sak…

Postat den 29 december, 2011 av Karin

Jo, jag glömde nämna i går att författaren till Handbok för tankspridda, Johan Rapp, också har givit ut en bok om rätten att vara tankspridd.

”Tankspriddhet är en bra egenskap”, framhåller han, ”ett tecken på hög grad av mänsklighet och en förmåga till stark koncentration, om än på något annat”.

Han lägger ribban lågt så att alla ska känna sig delaktiga. Finns det någon här som aldrig gått iväg på morgonen med soppåsen glatt dinglande i handen? Någon som inte vandrat ut på stan i de blå tossorna man får hos tandläkare vid slaskigt väder? Någon som inte lagt in fjärrkontrollen i kylen, eller försökt ringa med den? Någon som aldrig tillkallat en låssmed som konstaterat att dörren redan var upplåst… Jag tänkte väl det. Jag skulle nog kalla detta för allmänmänskligt beteende.

I Rätten att vara tankspridd och konsten att komma ihåg finns tips om hur man kommer ihåg och hur man hittar borttappade saker. Där finns också en tankspriddhetsgradmätare, för den som vill kolla var man befinner sig på en skala.

Publicerat i Böcker, Livet | Etiketter , | 2 kommentarer

Handbok för tankspridda

Postat den 28 december, 2011 av Karin

Jag kan vara lite tankspridd ibland. Det har jag alltid varit, men min kloka mor brukade trösta mig med att det berodde på att jag hade en hel del att sprida ut tankarna på, så det var bara naturligt. Det var nog när jag var på väg till ett sammanträde och hon var barnvakt, som hon påpekade detta. Jag hade givit mig iväg med kassen med barntillbehör, i stället för väskan med sammanträdeshandlingar. Det löste sig, den gången också, möjligen med lite knappa marginaler.

Minnet dök upp när jag skulle fika på stan och var ute i god tid. Kompisen dröjde, men turligt nog hade någon glömt en bok där jag satt, så det var bara att läsa så länge: ”Handbok för tankspridda” av Johan Rapp.

En del episoder känns lite väl välbekanta. Lägger inte alla sina glasögon i besticklådan emellanåt?

Men kvinnan som lämnade bilen hemma och tog bussen till bilbesiktningen överträffar mig i tankspriddhet, även om jag kan förstå hur det gick till. Man kollar upp adressen till bilbesiktningen och upptäcker till sin förtjusning att det går buss hela vägen och tänker att det är ju mycket smidigare än att köra bil och först när man är framme kommer man på att det ju var bilen som var själva ärendet.

Eller hon som efter en sen festnatt i panik ringer jobbet på morgonen för att sjukskriva sig och får svaret: ”Men? Slutade inte du här för en månad sedan?”

Jag hann läsa ut boken och styrkt och tröstad såg jag mig om efter fikasällskapet. Fel dag? Fel plats? Och varför har hon inte ringt? Eller vänta, var är mobilen?

Publicerat i Böcker | Etiketter | 21 kommentarer

Påminn mig om ett år?

Postat den 27 december, 2011 av Karin

Jag fick detta budskap häromdagen. Så sant, så sant. Det är nu ett år sedan jag började blogga. Eller ett år sedan redaktörn fick ett blogg-kit av mig, eftersom jag tyckte att han borde börja blogga. Jag lovade se till att hans blogg var startklar, så jag måste ju testa själv hur man gör. För mig finns fortfarande en hel del att lära, men min förhoppning är i alla fall att redaktörn ska komma igång snart.

Och under tiden funderar jag lite till på om jag ska trycka på ”Ja”-knappen eller ”Påminn mig igen om ett år”.

Förr eller senare hamnar vi väl ändå alla här: Här slutar Internet

 

Publicerat i Okategoriserade | 7 kommentarer

Mellandagsrea

Postat den 26 december, 2011 av Karin

Gran någon? Finfin kvalitet. Mycket bra pris vid snabb affär.

Publicerat i Debatt | Etiketter , , | 6 kommentarer

Var håller dom hus?

Postat den 25 december, 2011 av Karin

Oj då, här är det en tomte som inte ger upp i första taget. Var håller dom hus, undrar hon. Borde dom inte vara här vid det här laget. Bäst att kolla de andra husen också.

Nehej, inte här heller. Mystiskt. Vart kan dom ha tagit vägen?

Publicerat i Livet | 5 kommentarer

Granar i mitt liv

Postat den 23 december, 2011 av Karin

Första gången jag konfronterades med en plastgran var i USA, när en entusiastisk försäljare försökte övertyga mig om fördelarna. För mig, som alltid haft livslevande mer eller mindre självhuggna granar till jul, var det otänkbart.

”Den doftar ju inte gran”, protesterade jag. Försäljaren trollade genast fram en sprayburk med grandoft. ”Men ändå”, envisades jag, ”det blir ju konstigt om den inte barrar”. Försäljaren försäkrade att jag naturligtvis skulle få en liten plastpåse med barr som man kan strö under granen. Jag backade lite fegt ut ur butiken och sade att jag skulle fundera på saken och så gick jag till torget och köpte en riktig gran.

Men nu har jag alltså köpt en sådan där plastgran och efter en hel del fix ser den någorlunda autentisk ut. I alla fall om man släcker taklampan, tar några steg tillbaka och kisar lite. Den kräver en del friserande och fluffande varje år, eftersom den förvaras i en smal kartong i källaren. Med hjälp av barnbarnen är den nu klädd och fin. De har sin alldeles egen uppfattning om hur man ska klä en gran. ”Om du hänger alla bollarna (=julgranskulorna) där så tar jag alla dom där vassa (=stjärnorna) och hänger här. Dom är ju dom onda.” Jag invänder att de fina halmstjärnor inte alls är onda utan strålande trevliga och snälla.

”Nej, dom är onda. Men hjärtana är snälla. Dom får hänga på andra sidan.”

Det blir små fina kluster av julgrans-prydnader, alla julgranskaramellerna för sig, alla småtomtar i en liten grupp och så de där vassa för sig. Inte alls så tokigt, egentligen.

Granen på bilden, som önskar vara anonym, har inget med blogginlägget i övrigt att göra.

Publicerat i Livet | Etiketter , | 26 kommentarer

Nollreferenser och annat julrelaterat

Postat den 21 december, 2011 av Karin

Jag ser att man ska ha en granplan. Som ansvarskännande bloggare och julfirare ska man ha ett intresseväckande tema, gärna färgkodat, samt en strategi. Ett julgranstema, helt enkelt. Kolla här t.ex.

Mitt grantema är nollreferens. Vi behöver alla en nollreferens, en nivå under vilken man inte gärna vill sänka sig. Var så goda! Här är adventsgranen som jag köpte för en häpnads-väckande summa. Bara det här med att köpa gran är ju konstigt – dem ska man ju ta under någon kraftledning, som en osjälvisk tjänst till kraftbolaget.

Den här granen tappade plötsligt alla barr över en natt. Vem vet vilket grantrauma som låg bakom detta beteende. Det var inte mycket jag kunde göra. En helt barrad gran i mitten av december är inte kul, så det blev eldbegängelse, trots att barnbarnen klätt den med omsorg och kärlek: ”Klä granen? Den kan få låna min strumpa!”

Det grämer mig nu att jag inte dokumenterade det hela bättre. Det finns inget foto på den eländiga stackars nakna granen med sina patetiska prydnader. Men ungefär så här såg den ut, fritt ur minnet, med sonsonens strumpa i toppen.

Nu tar jag nya tag och hämtar upp en plastgran ur källaren och så klär vi på den vad som finns. Ungefär som i Tove Janssons underbara berättelse Granen, som finns i boken Det osynliga barnet. Muminfamiljen blir väck mitt i vintern och något hemskt är i annalkande. Julen. Den ska ha både presenter, gran och mat och alla rusar runt och är vettskrämda för denna jul. Muminmamman lagar sin bästa mat och man sätter sidenrosetter, pappersrosor och annat fint i en gran utanför huset. Så sätter de ut skålar med mat under den. Små Knytt och Skrutt och deras släktingar kommer och äter och allt blir mycket lyckat.

När någon förbipasserande homsa eller filifjonka säger att det borde vara en stjärna i granen, tittar muminfamiljen upp mot natthimlen och skakar på huvudet.

Det går ju inte.

Publicerat i Att tolka, Böcker, Livet | Etiketter , , | 18 kommentarer