Ladan

Postat den 5 mars, 2012 av Karin

Den här ladan har jag fotograferat i några år. Här ser man skillnaden mellan 6 mars 2011 och 5 mars 2012. (Javisstja, sådär mycket snö var det då!) När det gäller ladan ser det inte så ut att ha hänt så mycket på ett år. Men om man kollar på taket ser man att det sjunkit lite. Den högra delen av ladan håller långsamt på att brotta ner den timrade sektionen i mitten. På den nedersta bilden ser man hur mycket den har vridit sig.

Sorgligt om ladan försvinner – det känns som en kompis efter alla dessa år tillsammans.

 

Publicerat i Livet | Etiketter | 15 kommentarer

Viktoria-jubel!

Postat den 4 mars, 2012 av Karin

Det går att klicka bilden större

Mitt kungliga tema kom av sig, för jag tyckte inte att jag hade så mycket mer att säga. Men se vad som då dyker upp när jag försöker bringa ordning i mina högar:  kopian på framsidan av den lilla skriften Viktoria-jubel!

Den är inte helt dagsfärsk; tryckåret är 1882. Den kom till i samband med att prinsessan Viktoria av Baden gifte sig med kronprins Gustav och den tillåter sig att driva lite med alla påkostade partyn och tillställningar. Galamiddag för 2000 personer på slottet, där det skålades i gamla nordiska dryckeshorn, fyrverkerier, jubelföreställning på Operan och hyllningar i alla dåtidens medier. Skalden, kritikern och akademiledamoten Carl David af Wirsén skrev en hyllningsdikt. Han betonar särskilt att Viktoria var av Vasasläkt:

... och Sveriges hopp och hennes hopp blev ett
och, främling fordom för den svenska jorden,
Furstinnan själv är nu en svenska vorden.
Hon var det redan. Himlen återbördar
åt Sverige vänligt Sveriges eget barn.

Viktoria och Gustav 1890

Nej, det är väl ingen vidare dikt. Det tyckte inte heller några unga män i Uppsala. Bröderna Per och Karl Staaff (han som sedan blev liberal statsminister) och Hjalmar Branting satte ihop den satiriska lilla skriften, som gycklar med det myckna firandet och särskilt med Wirséns devota skriverier.  Ytterligare citat ur Wirséns hyllning finns på skriftens framsida: ”Skall furstinnan vinna/ ett folk som aldrig lärt sig smickrets ton?”

Tryckeriet har inte riktigt fått till prickarna över ”ä” i den där Viktoria-skriften. Det beror nog på att det inte gick att få den tryckt i Sverige, så Branting tog den med sig till Paris och fick den tryck där. Tanken var också att Branting skulle åka till Ryssland innan han for till Paris, men det blev inget av med rysslandsresan. Men det är ett annat blogginlägg.

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Att tolka, Debatt | Etiketter , , | 5 kommentarer

Det brinner! Eldsvåda som fredagstema

Postat den 2 mars, 2012 av Karin

Olgakatt står för mars månads fredagsteman och första temat är: Det brinner! Vad vill du rädda av dina tillhörigheter – när alla levande varelser först är i säkerhet.

Det tål att tänka på, vilket jag verkligen inte har gjort så ofta. Vore nog en bra idé att samla allt man verkligen vill ha kvar på ett lättåtkomligt ställe. Det blir min Mac, förstås och en behändig hårddisk med backup på äldre, avlidna datorer. Där finns rätt mycket av mitt liv under de senaste femton åren, inte minst brev och foton.

Men i övrigt. Vad vill jag ha med mig resten av livet? Födelseattest? Nej, det är bara att beställa personbevis hos skattemyndigheten. Diverse betyg från en brokigt yrkesliv får gärna brinna upp. Hyreskontrakt, lagfarter och liknande? Nej, jag litar på att det finns på annat håll. Plånboken med alla olika kort kan förstås vara bra att ha, helt enkelt för att det sparar en massa besvär.

Första passbilden. Den lilla suddiga fläcken bredvid stämpeln är fingeravtryck, i stället för underskrift.

Pass kan man få ett nytt… eller vänta lite; äldsta dotterns förtjusande lilla första pass från Tanzania, på swahili med bild på henne när hon är ett par veckor gammal och där det i stället för namnteckning finns ett litet, litet fingeravtryck. Det måste med. Fast egentligen är det ju hon som ska ha det. Måste jag se till att hon får med det snaraste.

Nycklar? Behövs inte om huset brinner upp. Necessär? Nej, sådant går lätt att köpa nytt. En omgång favoritkläder kanske? Några gamla brev och svartvita foton får också följa med. Värdesaker? Inget är tillräckligt värdefullt för att det ska vara värt att ödsla dyrbar tid på.

Om det går rent praktiskt (jag utgår från att det är lite bråttom när det brinner) skulle jag nog försöka plocka med lite gamla skissblock och teckningar. Och så yngsta dotterns resedagbok från en resa till Italien på nittiotalet. Här har hon fångat redaktörn och mig i framsätet på bilen medan hon själv sitter där bak och noterar att stämningen inte är på topp efter en diskussion om huruvida vi kört fel eller ej. ”Argsinten åker snålskjuts”, skriver ungen i resedagboken.

Och så skulle jag gärna vilja ta med mig åtminstone en oljemålning. Svårt att välja bland olika tänkbara kandidater, men det blir nog ett porträtt av redaktörn som barn, som jag skulle försöka få med mig.

På målningen är han fem-sex år, vill inte alls bli avporträtterad. Mössan tänker han verkligen inte ta av sig. Hela han utstrålar: ”Är det inte klart snart? Får jag gå nu?” Även om jag lärde känna honom först i vuxen ålder kan jag intyga att det är porträttlikt!

En fin bokhylla i flammig björk, som min pappa har gjort, är väl omöjlig att få med sig i en akut situation, tyvärr. Så det var väl allt, då. Det blev ju inte så mycket, egentligen. Jag börjar kanske bli som pappa; ett bibelord som han ofta citerade går ungefär så här: ”Där mycket ägande är, där är ock mycken oro.” På bergslagsmål låter det mycket övertygande.

Men tankspridd som jag är har jag säker glömt något viktigt. Undrar vad det kan vara?

PS. Det finns en rolig hemsida som heter ”The burning house” där man kan hitta beskrivningar av vad folk skulle ta med sig om det börjar brinna. Jag har inte gjort någon statistik på det, men det räcker att kolla på bilderna för att se att det är uppenbart att den egna datorn (oftast en Mac) är bland de mest frekventa föremålen. Till de mer udda hör ”farfars varma yllesockor”.

Publicerat i Att tolka | 33 kommentarer

Sportlovsfröjder

Postat den 1 mars, 2012 av Karin

Sportlov och barmark, då får man fundera ut något trevligt alternativ till vintersporterna. Jag hade en lång lista som borde intressera en sexåring, tyckte jag. Mumier, Junibackar, fjärilshus, terrarier och jag vet inte allt. Sexåringen såg mest fundersam ut och förhörde sig sedan lite försiktigt om jag kanske skulle kunna hinna med det där någon annan gång, för hon ville helst vara hemma hos mig och ”göra saker”, eller rita. Och kanske titta på någon film.

Så det blev en riktig hemmadag med påskpyssel och en ”otecknad” film, Winkys hemlighet. De otecknade filmerna är alltså sådana som har riktiga människor, en lyx och sällsynthet när de tecknade filmerna fyller TV-tablåerna på barntid.

Det här var en fin historia om en kinesisk familj som flyttat till Holland och om den lilla Winkys anpassning till den nya miljön. När jag nu läser om filmen i efterhand ser jag att den fått en rad etiketter som ”jämställdhet”, ”kulturkrockar”, ”integration”, ”invandring” och liknande, men det tänkte ingen av oss på när vi såg den. En liten hästtjej är hon, den där Winky och det kan ju få följder framöver. ”Det finns ett stall inte alls långt hemifrån”, berättade sexåringen.

Och så påskpysslade vi då. Det blev en påskhäst och ett par påskhästskötare, den ena med en likadan mössa som Winky. De ska målas med lite påskfärger, men först måste de torka ordentligt. Och hästkraken ska få sitt bakben fixat innan det ramlar av.

 

Publicerat i Okategoriserade | 10 kommentarer

Kogna… agna…vadå?

Postat den 28 februari, 2012 av Karin

Jag har hakat upp mig lite på det kungliga temat. När det dyker upp ord som jag inte blir klok på har jag svårt att släppa taget. Sverige har så kallad full kognatisk tronföljd sedan 1980. Det betyder att äldsta barnet blir tronarvinge, oavsett om det är en pojke eller flicka. Tidigare var det manlig tronföljd, som kallas agnatisk, sedan början av 1700-talet.

Sverige var första landet som införde full kognatisk tronföljd. England har sedan länge haft kognatisk tronföljd, som innebär att en kvinna kan bli regent, (som drottning Elisabeth) om hon inte har någon bror. Men från i år har även England infört full kognatisk tronföljd. Kate Middletons och prins Williams förstfödda barn blir, oavsett kön, kanske regent en gång.

Så långt är väl allt gott och väl, men som amatöretymolog blir jag galen på dessa två ord. Om man slår på agnatisk får man hur många förklaringar som helst som berättar att det är bildat av en form av latinets nasci, att födas och prefixed ad, till eller extra. Lite extra född, liksom, renodlad manlig släktlinje, den som ska ta över.

Begreppet kognatisk har långt färre träffar som handlar om tronföljd. I stället finns en del om den språkliga termen ”kognater”, dvs ord som har samma ursprung. Engelskans shirt, svenskans skjorta fornnordiska  skyrta, som alla kommer från urgermanskans skurtjōn- om jag förstått rätt. Alltså ord med samma ursprung, från samma familj, kallas kognater.

För personer verkar det också betyda släkt, helt enkelt, av samma ursprung. Prefixet co dvs med och så en form av nasci födas. Nu skulle jag vilja att någon språkhistoriskt kunnig person trädde fram och sade ungefär så här:

Javisst agnatisk betyder exklusivt manlig arvsföljd, vilket ansetts extra fint de senaste tre tusen åren eller så. Kognatisk betyder helt enkelt födda av samma. I tronföljds-sammanhang betyder det att finns det ingen karl får det duga med en kvinna. Fullt kognatisk betyder att första barnet ärver kronan.

En ordning där en manlig arvinge skulle rycka in enbart om det inte finns någon kvinnlig tronarvinge får man leta förgäves efter. Eller? Ja ni ser. Jag är lite lost i de här frågorna. Min etymologiska intuition sviker mig för en gångs skull.

Komplettering: Jag har fått en protestskrivelse. Varför skriver jag inte om matrilineal tronföljd? Det vill säga där kronan ärvs bara på kvinnosidan. Det är helt enkelt för att det är ett fullt begripligt begrepp, rent språkligt. Matrilineal, moderslinje, mycket lätt att se ursprunget. Men kognatisk och agnatisk går det ju inte att få någon ordning på. Det där ag verkar kunna vara en negation, som i agnostiker (en som inte vet); vad har det då där att göra i sammansättningen agnatisk? Mitt problem med de där orden är att de inte alls verkar betyda något, egentligen.

Publicerat i Att tolka, Ord, Språk | Etiketter , | 10 kommentarer

När vi ändå pratar kungligheter

Postat den 27 februari, 2012 av Karin

Det verkar bli lite rojalistiskt här – prinsessnamn i förrgår, piratdrottning i går och här kommer en kunglig älgkalv.

En försommardag för många, många år sedan kom en älgkalv springande längs vägen vid farfars snickarverkstad i södra Dalarna. Den hade kommit bort från sin mamma, blivit skrämd av en lastbil och nu skyggade den för maskinerna i snickeriet och vek av nerför slänten, rakt ut i sjön tills den försvann under ytan. Så dök den upp igen, sparkade hjälplöst med frambenen och sjönk på nytt.

Pappa och min farbror tog ekan och och rodde ut. De hade fått med sig en trasmatta som de lirkade runt magen på kalven och så kunde de bogsera in den till land. Den var rätt medtagen och vi torkade den med handdukar, masserade den och lade över varma filtar. Efter ett tag hämtade den sig och kunde dricka lite mjölk ur en nappflaska.

Jag tog för givet att det var min kalv och matade den, klappade den, följde den var den gick i trädgården. Lycka! Jag gav den det finaste namn jag kunde komma på: Miranda.

Miranda växte snabbt, när hon väl hade upptäckt de saftiga gräsmattorna och fina blomsterrabatterna. Mot slutet av sommaren var det uppenbart dels att hon var en ganska kaxig älgkille, dels att det inte skulle gå att ha henom kvar. Det var en sorglig tanke att behöva skiljas från Miranda och hon, nej han, skulle få svårt att klara sig i skogen efter en sådan barndom. Då förklarade mina goda föräldrar att de hade ordnat bästa möjliga framtid för min älg. Den skulle få åka till Öland och bo hos sessorna och Lillprinsen på Solliden i deras fina park.

Så snickrade pappa en träbur för transporten och jag lade i klöver, äpplen och annat godis till Miranda för den långa tågresan till Öland. Och minnet av Miranda hamnade bland alla andra ogranskade, okritiskt lagrade barndomsminnen.

När min bror och jag kom att prata barndom häromåret nämnde jag Miranda och undrade hur hen hade haft det på Öland och om kungabarnen förstått sin lycka. Brorsan såg först helt oförstående ut. Men så klarnade bilden för honom och han utbrast:

– Men hur naiv får man vara! Öland och tågresa och prinsessor och… Det fattar du väl att Miranda blev kalops. Väx upp!

Det var en chockerande tanke, med det är klart att lastbilen med träburen kanske bara for till slaktaren i stället för till tågstationen?  Jag måste ju medge att den versionen var mer realistisk än mina prinsessfantasier.

Men så röjde jag bland alla papper som fanns i mina föräldrars hus och funderade på vad som kunde slängas. Jag bläddrade igenom en pärm med korrespondens från snickeriverkstan och vad hittar jag där om inte en brevväxling mellan Englunds möbelverkstad  och hovet om en älgkalv som de gärna ville ha. Skicka kalven till Öland och en räkning till oss, skrev hovet. Räkningen gick på 100 kronor för kalven och 15 kronor för transportburen.

Där ser man! Man ska aldrig slänga gamla papper utan att kolla först. Och brorsan tog det filosofiskt. Sade något om att även positiva barndomsminnen kan stämma, emellanåt.

Publicerat i Att tolka, Livet | Etiketter , , , | 45 kommentarer

Piratdrottningen, igen

Postat den 26 februari, 2012 av Karin

När jag skrev om vikten av att använda broddar häromdagen kom kommentarsfältet in på piratradiosändningar på 60-talet och det är inte alls så långsökt som det kan verka. Radiosändningarna skedde från båtar utanför svenskt vatten och de kunde därför sända reklam, vilket annars var förbjudet på den tiden.

Bland många populära reklaminslag fanns ett om Broddmanns, Broddmanns, Broddmanns… I Stockholm kunde man höra Radio Nord, och kapten ombord var Jack Kotschak.

Kapten Jack Kotschak. När sändningarna lades ner spelade han: ”Hit the road Jack!”

I södra Sverige fanns Britt Wadner, som först jobbade åt danska Radio Mercur, men som sedan startade Radio Syd. Musikanta som läste om detta bland bloggkommentarerna bidrog då med följande information:

”Kul att höra talas om Britt Wadner igen. Väcker minnen… Hon var hemma hos oss, min salig exman och mig, i Lund tillsammans med några studentkompisar några dagar före/innan jul någon gång i slutet av 50-talet. Med förenade krafter drack vi upp all vår införskaffade julsprit. Jag minns att vi hade väldigt roligt, åtminstone den kvällen och natten. Den följande morgonen har jag glömt som väl är.”

Det låter ju som en trevlig bekantskap och det tyckte Tage Erlander också, när han var på en studentafton i Lund. I hans dagbok står det den 26 februari 1960:

”En söt liten fru från Malmö har varit här och spelat in tre minuters frågor och svar för en lokal utsändning över Malmö i kväll. Det blir väl inte mycket mening med det; det skadar väl inte heller.”

Den söta frun var alltså piratdrottningen Britt Wadner och ”den lokala sändningen” möjligen olaglig. 1962 stiftade riksdagen en lag som förtydligar förbudet mot piratradiosändningar, men den söta frun framhärdade och fick krypa in i finkan.

Men ett annat resultat blev faktiskt att vi fick P3 och Melodiradion 1961.

Publicerat i Debatt, Livet | Etiketter , , , , | 6 kommentarer

Namnval och kval

Postat den 25 februari, 2012 av Karin

Men skulle kunna avfärda Herman Lindqvist med en fnysning. Man skulle kunna rycka på axlarna åt hans löjliga uttalanden om den nya prinsessans namn.

Eller också skulle man kunna fundera på vad karl’n egentligen säger. Här har vi nu ett par förstagångsföräldrar som ska hitta på ett bra namn till sin efterlängtade lilla dotter. De har viss press på sig, eftersom det kommer att blir en jättenyhet, oavsett vad de väljer. Pappan är en så kallad vanlig kille från Ockelbo. Mamman är såvitt jag förstår andra generationens invandrare, eftersom hennes mamma är född utomlands. Hon är dessutom kronprinsessa.

”OK”, säger de ”vi tar våra mammors namn, det är väl rätt självklart. Silvia och Ewa. Och så ett alldeles eget namn, något som passar just den här lilla tjejen”. Kanske det är så att Viktoria har fina minnen av sin pappas faster, Estelle Bernadotte. Hon som var gift med Folke Bernadotte, som mördades när han medlade i Palestinakonflikten. ”Bra”, säger Daniel ”det blir fint. Eftersom det betyder stjärna passar det bra till den här strålande lilla personen”. Och så Mary då, som finns lite varstans i de kungliga släkterna och dessutom kanske var Daniels favoritfröken i skolan. Eller hans morfarsmor. Eller något helt annat. I alla fall har de bestämt sig för några namn som de tycker blir bra.

Men det tycker inte Lindqvist. ”Estelle, vad är det för namn. Det är osvenskt och det låter som namnet på en nattklubbsdrottning!”  Osvenskt? Och vad är Bernadotte i så fall?

Argumentet att namnet faktiskt finns i släkten Bernadotte avfärdar han med att ”Estelle Bernadotte var ju bara en ingift amerikansk miljonärska”. Men vänta nu vad säger han? ”Hon var bara ingift…”I så fall duger väl inte Silvia heller. Hon är ju bara en ingift tysk turistvärdinna.

Estelle Bernadotte i tjugofemårsåldern. Hon dog 1984, alltså när Viktoria var sju år.

Nu skulle jag gärna vilja veta lite mer om Herman Lindvists studier av nattklubbsdrottningar och vad den forskningen givit för resultat i övrigt.

Publicerat i Att tolka, Debatt, Ord | Etiketter , , | 26 kommentarer

Fredagstema

Postat den 24 februari, 2012 av Karin

Fredagstemat kan man läsa om här. Denna vecka är det återigen Musikanta som står för temat och hon har valt följande:

Från A till Ö. Skriv ett ord för varje bokstav i vårt alfabet som du kommer att tänka på direkt och varför du gör det eller som har någon anknytning till dig som person med en kort förklaring varför!

Nej, det är för svårt, tänkte jag först. Jag hoppar över. Men så ändrade jag mig försökte i alla fall. Man kan koppla bort hjärnans censurfunktioner och så här blev det, när min hjärna fick spinna loss utan övervakning. Ordens begynnelsebokstäver är från A till Ö i alfabetisk ordning, men självbiografiskt är den nog inte, vad jag kan se:

Att båda centrumenheterna dras emot framkanten gör helheten intressant. Jag kan lätt minnas när olika placeringars quasibetydelse räknades som trovärdiga. Under vårens xeroxutställningars yta zoomas århundradets ändlösa ödeläggelse.

Vad det betyder? Nja, det berättade ju inte min frihjulande hjärna för mig, så det får man väl fundera på. Och att illustrera den där texten är inte heller lätt. Det blev en balettdansösliknande varelse som snurrar nära framkanten. Strax intill har en liknande figur ramlat ner. Eller är det en ondsint insekt som intagit plattformen och hindrar den andra att komma upp?

Kanske motivet handlar om något helt annat? Ändlös ödeläggelse… Jag försöker igen och då blev det besynnerliga djur – eller bortslängda skyddshandskar? – på något som ser ut som en stenig strand. Oljekatastrof?

Om det säger något om mig är lite tveksamt. Eller också är det precis det det gör? Och jag har i alla fall försökt, eller hur?

PS. Jag försökte också att skriva något som anknöt till gårdagens prinsessfödsel, men det gick inte så bra. Arma barn… Alltid bevakad … Ja, sånt. Och det passar sig väl inte.

Publicerat i Att rita, Att tolka | Etiketter | 6 kommentarer

Detta avsnitt får ej läsas

Postat den 23 februari, 2012 av Karin

I den bok som Kopernicus skrev om himlakropparnas rörelser finns ett avsnitt som är förstruket i kanten och där står ”Detta avsnitt får ej läsas”. Det handlade om någon passage där den rådande världsbilden utmanades alltför tydligt. Det gick ju inte an att tala högt om att jorden kanske inte var universums medelpunkt.

Det ser ju ut som en ganska ineffektiv gest att skriva dit ett läsförbud, sådär i marginalen. Det kan väl inte hindra någon? Jo, det kunde det faktiskt i en tid så högläsning var det vanligaste sättet att läsa. I klostren var det inte alls så tyst som man kan tro utan ett förfärligt surr från allt högläsande. Och eftersom de läskunniga ofta rättade sig efter anvisningar om vad som var lämpligt att läsa upp högt för andra fungerade en anteckning om olämplig läsning som en slags censur.

Att läsa tyst sågs med misstro. När Augustinus hälsar på hos den fromme Ambrosius i Milano ser han till sin förvåning att Ambrosius läser tyst för sig själv och Augustinus beskriver den märkliga scenen: ”Hans ögon scannade sidan och hans hjärta utforskade innebörden, men hans röst var tyst och hans tunga stilla.” Mycket besynnerligt. Men eftersom Ambrosius var en högt aktad man, förmodar Augustinus att det trots allt är i sin ordning.

Långt in i medeltiden verkar högläsning ha varit vanligast, sedan ökade läskunnigheten och blev till och med allmän på 1800-talet. Och i och med att nya sorters texter dök upp – politiska texter, romaner – ökade också oron för vem som läste vad. Och varje nytt medium föder nya diskussioner och regler.

Och här Ansgar när han har problem med att byta från den gamla bokrullen till en bok med sidor som man kan bläddra i. Han tillkallar helpdesk för säkerhets skull, eftersom han är rädd att information kan gå förlorad. (Det råkade bli en annan referens först, om boken som användbart, sladdlöst, miljövänligt medium. Den får ligga kvar längst ner på sidan.) Men här är Ansgar:

Publicerat i Att läsa, Böcker | 22 kommentarer