Viktoria-jubel!

Det går att klicka bilden större

Mitt kungliga tema kom av sig, för jag tyckte inte att jag hade så mycket mer att säga. Men se vad som då dyker upp när jag försöker bringa ordning i mina högar:  kopian på framsidan av den lilla skriften Viktoria-jubel!

Den är inte helt dagsfärsk; tryckåret är 1882. Den kom till i samband med att prinsessan Viktoria av Baden gifte sig med kronprins Gustav och den tillåter sig att driva lite med alla påkostade partyn och tillställningar. Galamiddag för 2000 personer på slottet, där det skålades i gamla nordiska dryckeshorn, fyrverkerier, jubelföreställning på Operan och hyllningar i alla dåtidens medier. Skalden, kritikern och akademiledamoten Carl David af Wirsén skrev en hyllningsdikt. Han betonar särskilt att Viktoria var av Vasasläkt:

... och Sveriges hopp och hennes hopp blev ett
och, främling fordom för den svenska jorden,
Furstinnan själv är nu en svenska vorden.
Hon var det redan. Himlen återbördar
åt Sverige vänligt Sveriges eget barn.

Viktoria och Gustav 1890

Nej, det är väl ingen vidare dikt. Det tyckte inte heller några unga män i Uppsala. Bröderna Per och Karl Staaff (han som sedan blev liberal statsminister) och Hjalmar Branting satte ihop den satiriska lilla skriften, som gycklar med det myckna firandet och särskilt med Wirséns devota skriverier.  Ytterligare citat ur Wirséns hyllning finns på skriftens framsida: ”Skall furstinnan vinna/ ett folk som aldrig lärt sig smickrets ton?”

Tryckeriet har inte riktigt fått till prickarna över ”ä” i den där Viktoria-skriften. Det beror nog på att det inte gick att få den tryckt i Sverige, så Branting tog den med sig till Paris och fick den tryck där. Tanken var också att Branting skulle åka till Ryssland innan han for till Paris, men det blev inget av med rysslandsresan. Men det är ett annat blogginlägg.

Det här inlägget postades i Att läsa, Att skriva, Att tolka, Debatt och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

5 svar på Viktoria-jubel!

  1. hyttfogden skriver:

    Wirsén var inte han en särskilt fruktad litteraturkritiker som kunde sabla ner folk rejält? Och så bjöd han själv på en eländig historia.

    • Karin skriver:

      Jovisst var han pekoralist och smakdomare på en och samma gång! Mycket skickligt att ro i land, måste man väl säga.

      • Skogsgurra skriver:

        Varför kom jag att tänka på Ranelid?
        Kanske för att han utsett sig till domare i stora och små sammanhang och presterar slumpgeneratorpoesi utan djup.
        Wirsén och Snoilsky har jag lärt känna via närstående fogde. Svulstigt. Som Alfred Westlund efter några ryssfemmor.

        • Karin skriver:

          Ranelid, vår tids Wirsén… ingen orimlig tanke, fast det kan vara riskabelt att torgföra den. Då hamnar Ranelid väl i akademin och blir dess ständige sekreterare, som Wirsén.

Kommentarer inaktiverade.