Namnval och kval

Men skulle kunna avfärda Herman Lindqvist med en fnysning. Man skulle kunna rycka på axlarna åt hans löjliga uttalanden om den nya prinsessans namn.

Eller också skulle man kunna fundera på vad karl’n egentligen säger. Här har vi nu ett par förstagångsföräldrar som ska hitta på ett bra namn till sin efterlängtade lilla dotter. De har viss press på sig, eftersom det kommer att blir en jättenyhet, oavsett vad de väljer. Pappan är en så kallad vanlig kille från Ockelbo. Mamman är såvitt jag förstår andra generationens invandrare, eftersom hennes mamma är född utomlands. Hon är dessutom kronprinsessa.

”OK”, säger de ”vi tar våra mammors namn, det är väl rätt självklart. Silvia och Ewa. Och så ett alldeles eget namn, något som passar just den här lilla tjejen”. Kanske det är så att Viktoria har fina minnen av sin pappas faster, Estelle Bernadotte. Hon som var gift med Folke Bernadotte, som mördades när han medlade i Palestinakonflikten. ”Bra”, säger Daniel ”det blir fint. Eftersom det betyder stjärna passar det bra till den här strålande lilla personen”. Och så Mary då, som finns lite varstans i de kungliga släkterna och dessutom kanske var Daniels favoritfröken i skolan. Eller hans morfarsmor. Eller något helt annat. I alla fall har de bestämt sig för några namn som de tycker blir bra.

Men det tycker inte Lindqvist. ”Estelle, vad är det för namn. Det är osvenskt och det låter som namnet på en nattklubbsdrottning!”  Osvenskt? Och vad är Bernadotte i så fall?

Argumentet att namnet faktiskt finns i släkten Bernadotte avfärdar han med att ”Estelle Bernadotte var ju bara en ingift amerikansk miljonärska”. Men vänta nu vad säger han? ”Hon var bara ingift…”I så fall duger väl inte Silvia heller. Hon är ju bara en ingift tysk turistvärdinna.

Estelle Bernadotte i tjugofemårsåldern. Hon dog 1984, alltså när Viktoria var sju år.

Nu skulle jag gärna vilja veta lite mer om Herman Lindvists studier av nattklubbsdrottningar och vad den forskningen givit för resultat i övrigt.

Det här inlägget postades i Att tolka, Debatt, Ord och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

26 svar på Namnval och kval

  1. Eva skriver:

    Herman Lindqvist, den uppblåste besserwissern – jag minns med fasa ett möte med honom i Paris som ni kanske får läsa om i en kommande roman (som nog aldrig dessvärre blir klar)
    Visst är det fint att döpa flickebarnet efter mammorna!
    Och får de en prins hoppas jag det blir namn efter Daniels pappa. Prins Olle – det tycker jag är sött!
    Sen kan jag ju grubbla över varför jag som övertygad republikan överhuvudtaget bryr mig….

  2. Karin skriver:

    Skitstil av Herman.
    Själv har han tidigare sagt att han tycker det är för galet hur
    massmedia tar heder och ära av familjen på Slottet.
    Men det var förstås massmedia det….

    Karin

    • Karin skriver:

      Ja, man undrar vad som flög i honom. Och obegripligt med det där ”osvenskt”, som tycks vara hans huvudinvändning och jag undrar verkligen vad Silvia tycker om att han avfärdar ”ingifta” personer som ovidkommande.

  3. Skogsgurra skriver:

    Men Herman är präktigt ariskt och bra. Den gode Arminius slog ihjäl cirka tjugotusen romare för omkring tvåtusen år sedan. Vad Arminius egentligen hette är det ingen som vet. Men romarna, som var noga med att dokumentera även motgångar, kallade honom för Arminius. Så det är väl troligt att han hette Herman eller nåt i den vägen.

    Herman skulle kanske ha kunnat acceptera Herminia. Eller något ursvenskt – Blenda, en annan mordisk person, fast kvinnlig, skulle också sitta fint.

    För övrigt; vad har halvsvensken HL med detta att göra? Det är ju för fanken VÅR prinsessa! Eller?

    • Karin skriver:

      Hoppsan, här hamnade jag tydligen mitt i någon sorts medial strömfåra! Har just varit ute en sväng på stan som är tapetserad med löpsedlar om hur urbota dum HL är. Ska man nu bli tvungen att fundera på om han kanske har lite rätt? Nej, det ska man nog inte.

      • Skogsgurra skriver:

        Se det inte som en medial och hetsande strömfåra.

        Jag anser att jag har rätt att skojsa lite jag också. Framför allt som detta med den ariske Herman inte är så välkänt. Och att HL inte är, så att säga, pursvensk ger lite sidobelysning som kan vara intressant.

        Jag tror att du vet vad jag tycker om att springa med flocken och skrika.

        • Karin skriver:

          Tänkte inte i första hand på din kommentar utan mera på den oerhörda upprördhet som råder därute. (Jaha och vad gör då den kommentaren under din, undrar vän av ordning. Äsch det bara blev så, försvarar jag mig då.)
          Och jag tycker nog trots allt, oavsett mediefloder, att Hermans kommentarer var ovanligt korkade.
          Dessutom undrar jag förstås om den där Arminius har existerat. Om han har det är det nog därifrån vi har ordet ”armé”.

          • Skogsgurra skriver:

            Allt förlåtet. Jag kan vara brutal – och känslig.

            Arminius fanns minsann. Likaväl som Vercingétorix, Asterix’ förebild. Vi har besökt både Kalkriese och Alesia. Det är de ställen där romarna slogs ner och där gallerna åkte på däng. Bevisningen är ganska övertygande.

            När det gäller armé så kanske det är den berömda intuitivt-associativa etymologigenen som skymtar fram?

  4. margaretha skriver:

    Genast blev jag tvungen att konsultera NE, som säger att Arminius har funnits:
    Armi´nius, ca 17 f.Kr.–ca 19 e.Kr., germanfurste, cheruskisk hövding. A. erhöll romersk militärutbildning och riddarvärdighet. År 9 e.Kr. ledde han de styrkor som i inre Germanien (Teutoburgerskogen) förintade tre romerska legioner anförda av legaten Varus.

    Men han tycks inte ha något med ordet armé att göra, för så här säger NE om det ordet:
    HIST.: sedan ca 1605; av fra. armée med samma bet., till armer ’beväpna’; till lat. armare ’utrusta; beväpna’; jfr armada

    Jag som så många andra är redan hjärtligt trött på att inte kunna lyssna på nyheterna utan att påtvingas kungliga sådana. Men trots det, och trots att jag är övertygad republikan kastar jag mig glatt in i debatten när jag tycker att namnfrågan är familjens ensak. Men jag kan mycket väl tänka mig att du har rätt när du säger att Victoria har fina minnen av Estelle, som var genomrar.
    Margaretha

    • Karin skriver:

      Va! Ska man inte ens kunna lita på att Skogsgurra fabulerar och hittar på?! Intressant med denna Arminius som verkar ha funnits. Och tack för armé-etymologin – min chansning var kanske inte så genomtänkt.

      Så nu har jag varit lite ordentligare och slagit upp Herman, som enligt Hellquists etymologiska ordbok kommer från forntyskans heriman, dvs här-man, dvs krigare. Något krigiskt var det ju i alla fall.

    • Skogsgurra skriver:

      Alldeles riktigt. Tacksam att jag inte misstros av alla :-)
      Det där med Teutoburgerskogen fick vi lära oss i vår ungdom. Och när vi vid något tillfälle passerade västra Tyskland och fick se en brun skylt (varför ska skyltar om intressanta platser vara bruna? Framför allt i Tyskland?) som det stod Teutoburger Wald på så måste vi ju bara stanna.
      Vad vi hittade var en tämligen övergiven Kneippe vid en kanal. Tanten som hade stället visste inget om nånting. Det var först när hennes stamgäst kom in för en eftermiddagspilsner som vi fick veta att Teutoburgerskogen inte alls fanns där man tidigare trott. Utan en bra bit norrut. Och att den heter Kalkriese. Där finns väldigt mycket att se. Romarna blev massakrerade och sjönk i dyn som Bockstensmän. Nu pågår uppgrävning och men hittar massor med sandaler, gladiolus, sköldar, mynt, harnesk ja, sånt som soldater hade på den tiden.

  5. hyttfogden skriver:

    Den där Arminius var länge ett stort trauma för de romerska legioner som senare på allvar kom att erövra England med början under kejsar Claudius regering på 40-talet e. Kr. Det sägs att romarna aldrig var riktigt säkra när de kom in i skogarna, nånstans i bakhuvudet hade de minnet av hur deras föregångar blev lurade av den där Arminius. Deras trakter var de stora vida fälten där de kunde traska på i sina fyrkantiga stridsformeringar.

    Jag rekommenderar varmt en författare som heter Simon Scarrow som skrivit en serie böcker om två centurioner Macro och Cato (nej inte den välbekante, Cato var ett vanligt namn) och deras liv i den romerska armén först i England och senare i Syrien. Unga män skrev på för 25 år i armén och därefter, om de fortfarande levde,
    for de hem till Rom, fixade villa och fru och barn och levde tämligen gott på sin pension från armén.
    En annan författare att läsa är Conn Iggulden som skriver om Julle och hans värld.

    Apropos namn på små sessor har vi ju det vackra Miranda. Det hade väl vart nåt, litterärt så det förslår.

    • Karin skriver:

      Tack för lästips. Det finns en hel del att komplettera när det gäller min allmänbildning, inser jag.

      Miranda ja – att jag inte tänkte på att tipsa dem om Miranda. Det perfekta prinsessnamnet! Hon, jag menar hen, kanske till och med kom vandrande från Gästrikeskogarna, som ju bara ligger någon mil bort från stället där hon blev omhändertagen. Jag måste nog skriva ett inlägg om detta. Då var det bara det där med foton…

  6. Krönikören skriver:

    Tror att han lät munnen arbeta innan hjärnan hann ingripa! Eller så är han stockkonservativ. Här säger sambon: ”Vad var det hon hette nu igen? Jag har ALDRIG hört det namnet förut.” Och där avslöjar ju han sig på olika vis … ;)

    • Karin skriver:

      Jag tror både – och. Stockkonservativ och lite linslus. Vilket förvånar – i alla fall linsluseriet, för han borde vara lite mer medievan än så.

      • Skogsgurra skriver:

        Ni vet väl hur det är. Van vid uppmärksamhet. Van att vara den som blir tillfrågad.

        Och så dyker den där Harrison upp och förstör.

        Klart att han måste ut och få lite ljus på sig. Och då blir det inte så genomtänkt i alla lägen.

  7. Jane Morén skriver:

    Intressant skrivet Karin, de vindlande tankarna runt ett namn och det är roligt att följa med i din text. Själv hoppade jag till över namnvalet, tyckte; men vad är det för namn? Men vem är jag att tycka det som gav mina barn namn som fick en del av släkten att krumbukta sig en del:)

    • Karin skriver:

      Efter att ha sett Solsidans avsnitt om namnval kan man bara inte låta bli att fundera kring hur de har funderat. Republikaner och rojalister alike.

  8. Musikanta skriver:

    Man lär sig mycket på den här bloggen – om Arminius etc. Tror nog att jag hoppar över den lektyr som rekommenderades i en kommentar dock.

    Jag fick faktiskt uppslaget till mitt senaste inlägg från en kommentar på din blogg. En av dina bloggvänner tyckte nämligen det var SYND om den lilla prinsessan. Varför hon fick namnet Estelle och inte Margareta, Birgitta, Desirée och Christina har jag också spekulerat om. HL skulle nog f.ö. ha pratat med sin fru innan han gick ut i media med sin kommentar till prinsessnamnet. Han har nog inte det lätt hemma vid det här laget…

    • Karin skriver:

      Kollade just din blogg och alla fina bilder. Vilken tidsmaskin kameran är! Fångade ögonblick från förr. Och så envisas jag med att tycka synd om prinsar och prinsessor, mest för att de är så påpassade och sällan kan vara spontana. Då hjälper inte all lyx i världen.

  9. Musikanta skriver:

    Jag tycker inte det verkar som om Madeleine och Carl-Philip lider särskilt mycket av sin tillvaro – inte heller Victoria och Daniel. Men så har de också blivit uppfostrade annorlunda än generationen tidigare. Och med tanke på Mirren som har tre barn under fem år räknar jag heller inte en utbildad barnsköterska som lyx utan som en fantastisk hjälp i hemmet som är få förunnat!

  10. Skogsgurra skriver:

    Att det skulle vara synd om.. Det är ju sånt man säger om man inte har något att säga. Och ungefär lika väl underbyggt som att ”Hembakt är godast” och ”Fy för automatkaffe”

    • Karin skriver:

      Nej för sjutton, jag har mycket annat att säga. Och vidhåller att jag misstänker att en prinsessuppväxt kan vara rätt begränsad och begränsande, jämfört med att få pröva sig fram på olika sätt alltefter håg och fallenhet. Men man vänjer sig ju vid allt, sa han som skulle hängas, så ”synd om” är kanske fel uttryck. Låt oss säga att jag inte skulle vilja byta.

Kommentarer inaktiverade.