Samtidigt, på en annan plats i Stockholm…

Postat den 11 december, 2011 av Karin

I går dundrade helikoptrarna tätt över hustaken i centrala Stockholm. Nobelfestligheterna krockade med främlingsfientliga demonstrationer och motdemonstrationer. Polisen ingrep inte bara mot motdemonstranerna mot högerextremisterna utan också för att få folk från kungliga slottet genom demonstrationståget.

Men på Skeppsholmen var det lugnt. I den gamla modellboden, på Holmamiralens väg nere vid  vattnet, presenterade John Swedenmark sin bok Baklängesöversättning (Ariel förlag). Månen lyste upp vägen dit, himlen och träden var lagom dramatiska.

Baklängesöversättning handlar om att det kan vara nödvändigt att översätta en dikt bakifrån för att man inte ska svepas med av en föreställningar om helheten när man börjar från början. Om man vill undvika att förföras eller förslöas till att förvänta sig en fortsättning, en naturlig följd, fungerar det bra att börja från slutet. Rad för rad bakifrån, för att inte vilseledas av de inledande raderna. De som kan vara en ”en fanfar som inte osällan sätter läsaren på fel spår”. Om läsaren också är översättare är det ju extra olyckligt om inledningen leder fel. Sista raden, däremot, är enligt John ”alltid tydlig (om än motsägelsefull eller svårbegriplig)”. Och ”Baklängesöversättaren håller utkik istället för att genast tolka”.

Det är, skriver han som om någon ska rita en karta över en trakt. Det gäller att inte bli insyltat med det liv som levs där och vad lokalbefolkningen tror om ortnamn och annat. Det gäller att ha ögonen öppna.

I bokens avslutningskapitel, ”Arbetsjournal” beskriver John hur han fixar dörren på landet. Den går upp på ett irriterande sätt när han lutar sig mot den för att ta en cig på sommarstugetrappan. Vänstra dörrhalvan hålls inte längre på plats av skjuthaken i sitt järn-U. Träklossen som det satt fast i har vittrat sönder. Nu måste han samla ihop kunskaperna från träslöjden, hitta en träkloss och alla verktyg som behövs, inklusive en svängborr som någon glömt kvar för fem år sedan. ”När det var dags för montering och alla de rätta skruvarna och skruvmejslarna låg uppradade på hallgolvet kände jag mig nästan helig.” Och när jobbet var klart var det ”som om allting var precis som vanligt igen”.

Precis så är det ju med översättandet. När man har alla förutsättningar på plats, råmaterialet, verktygen och – inte minst – tiden, då känns det högtidligt. Men när översättningen är gjord ska jobbet inte märkas, det ska vara som om inget har hänt.

Publicerat i Att läsa, Att översätta, Språk | Etiketter , | 11 kommentarer

Nyhetsflödet

Postat den 10 december, 2011 av Karin

När jag tittar på TV-nyheterna måste jag ofta ta till ritblock och penna för att klara långa utläggningar och intetsägande intervjuer (och nu menar jag inte bara sportnyheter). Det hjälper att ha något för händerna, som det heter.

Det finns de som kan sticka eller virka och titta på TV. Det klarar inte jag, men att rita går bra. Typ telefonklotter. Det ”blir” sällan något. Men när jag skulle slänga klotterpappren i går upptäckte jag att det faktiskt blivit något medan jag lyssnade på nyheterna om Euro-krisen. I efterhand skulle jag kunna tolka mitt TV-klotter så här:

Den bysantinsk-tysk-romersk-österrikisk-albansk-serbisk-grekisk-ortodoxa dubbelörnen sitter på en kungakrona och kliar sig i huvudet. Den franska liljan intar scenen, med skandinaviska björkar i bakgrunden och tiljorna är beströdda med paragrafer.

Det hela vilar på ett grekiskt kapitäl, med bräcklig bas. De där runda små krumelurerna ser lite ut som Euro- tecken.

Tänk så det kan bli.

Och så har vi då dagens Slussen-fundering. I DN finns en översikt över hur det ser ut idag och hur det kommer att bli efter ombyggnad. Få fakta, men tydliga kartor över hur trafiken är tänkt.  Den där upplysningen att fri höjd kommer att bli 4 meter i stället för dagens 3,2 får mig att undra: Är det för att släppa in ännu större lastbilar i stan, som en ombyggnad är absolut nödvändig?

 

 

Publicerat i Att rita, Att tolka, Debatt | Etiketter , | 4 kommentarer

Beslut på måndag

Postat den 9 december, 2011 av Karin

På måndag tas beslut i Stockholms stadsfullmäktige om vad man ska göra med Slussen.

Tänk om man kunde ta mod till sig och säga att det finns rätt många oklarheter fortfarande och beslutet om Slussen kan faktiskt vänta ett halvår. Debatten har ju tagit fart nu. Lite sent kan tyckas, men så är det. Varför inte välkomna det. Framförallt borde man belysa alternativet att renovera i stället,  undersöka om det är möjligt och vad det kostar. Det går kanske att spara åtskilliga miljarder på det.

Hur vore det att tillkalla en fristående expertgrupp som kan gå igenom det alternativet, innan man tar slutligt beslut?

Uppdatering: Jag får lite kommentarer från olika håll, muntligt, via e-post eller på telefon. Är det verkligen kört, frågan man. Jag låter så uppgiven. En kommentar tyckte nyss att jag borde använda kraftfullare retorik. Ack ja och suck. (Det där var väl inte heller särskilt kraftfullt, men det kommer från hjärtat.) DSB, dvs de som bestämmer i Stadshuset verkar ha bestämt sig för att det är hjältemodigt att strunta i alla invändningar och nu ska de verkligen genomdriva denna ombyggnad, kosta vad det kosta vill. Och det vill det ju. Finns det någon som tror att det stannar vid åtta miljarder?

Jag kom av någon anledning att tänka på ett besök i Moskva några år efter Sovjetunionens fall. Nu jädrar skulle ryssarna få se på annat. Tvärsväng från kommunism till konsumism. En anekdot som sägs ha verklighetsbakgrund går såhär:

Andrej och Pjotr träffas på Tverskaja och Andrej säger:
– Snygga skor!
Pjotr svarar belåtet att de faktiskt kostade fyra tusen rubel, vilket då motsvarade ungefär dubbelt så mycket i svenska kronor.
– Men är du galen, utbrister Andrej, du kan få dem för minst sju tusen på казаки купить!

Publicerat i Debatt | 4 kommentarer

Hur kunde det bli så här?

Postat den 8 december, 2011 av Karin

En sak borde vi ha lärt oss, vi stockholmare: det är inte så lätt att handskas med utländska stjärnarkitekter.

Moderna museet, ritat av den spanske arkitekten Rafael Moneo, ändrades och anpassades men blev kanske inte helt lyckat ändå. Sedan stängdes det för mögelsanering efter några år. När en annan spansk arkitekt,  Ricardo Bofill, ritat bostadsområdet Bofills båge på Södermalm undrade någon om det inte skulle vara några balkonger. Motvilligt hängde han på några balkongholkar på baksidan av bågen, inte mot parken, för det skulle förstöra hans arkitektoniska koncept.

Och nu Sir Norman Foster, störst av dem alla. Men han är ingen stjärna på trafiklösningar precis. Han gillar att rita hus och han tar gärna ut svängarna. Han är en av världens mest kända arkitekter. Så här ritar han.

Frågan är om det gör honom bäst lämpad att fixa till en trafikknut i Stockholm.

Här ser vi hans Slussenförslag som det presenterades i första vändan. Alltså det förslag som vann den arkitekttävling som Stockholms stad utlyst.

Framför Stadsmuseet ligger en stor kloss. Framför Slussplan en skrymmande och skymmande byggnad. Framför KF-husen en rad med hus. Det beskrevs då som ett sätt att skapa ett tryggare Slussen, som att förbättra och förtäta stadsbilden och skapa en sammanhängande byggnadsfasad mot vattnet. Instängt och hårdexploaterat sade kritiken.

Sedan har det kompromissats och jämkats och fixats och ingenting är klart och på de flesta frågor finns ett svar som går ut på att det ska ”anpassas”.  Den där broslingan som inte leder någonstans är i alla fall borta, liksom de flesta husen. Det innebär att det egentligen bara finns kvar en åttafilig väg och ett par T-korsningar av det ursprungliga stadsförtätningsförslaget.

Svårdebatterat, kan man väl säga, utan att överdriva.

Publicerat i Debatt | Etiketter , | 13 kommentarer

Jag har också gjort en opinionsundersökning

Postat den 7 december, 2011 av Karin

Stadshusmajoriteten har presenterat en så kallad opinionsundersökning som man beställt om Slussen. Resultatet presenteras som ett starkt stöd för ombyggnadsförslaget. Undersökningsföretaget Markör har frågat följande personer vad de tycker om ombyggnadsförslaget: 301 boende vid Slussen, 100 förbipasserande cyklister, 300 kollektivtrafikresenärer, 288 bilister som körde Stadsgårdsleden mot Nacka och Värmdö. Två tredjedelar tycker att det är bra.

Kolingsborgstårta

Men när jag kollade intervjufrågorna visar det sig att de tillfrågade inte fått något alternativ att ta ställning till och att kostnaderna för projektet inte berörs alls i frågorna. Inte heller ställs några frågor om man tycker det är OK med T-korsningar i stället för planskilda korsningar. Eller om man tror det kommer att funka med den branta stigningen som gör att många måste lita helt till hissar eller rulltrappor.

De har tillfrågats om de känner till Slussenprojektet och det svarar de ja på. Det tolkas som att de är insatta i frågan. ”De vet vad det gäller och de gillar det” är slutsatsen man drar i Stadshuset. Det undersökningen visar är på sin höjd att de som passerar, eller bor vid Slussen inser att området måste rustas upp på något sätt, vilket jag instämmer i.

De drygt 600 kritiska personer, som lämnade synpunkter efter besök på utställningen om Slussenombyggnaden är svårare att hitta liksom de 2000 namnunderskrifter och 1900 vykort som kräver att Slussen ska bevaras. Sammanställningen finns här. Fyra tusen fem hundra personer emot lösningen. Det får inga pressmeddelanden från Stadshuset.

Eftersom jag bor vid Slussen bestämde jag mig för att genomföra en egen enkät. Det började i lördags när jag gick ner och tittade på de utställningar och andra aktiviteter som ordnades av föreningen Bevara Slussen. Alla som jag frågade var fullt och fast övertygade att en renovering är att föredra. Så klart. Det var ju därför de var där.

För att få ett mer representativt urval har fortsatt mitt frågande varje dag sedan dess, femton, tjugo personer om dagen. När man resonerar med folk om olika alternativ och också tar med kostnaderna i bilden, blir resultatet ett helt annat än i stadens undersökning. ALLA tycker faktiskt att det är värt att vänta med beslut för att belysa renoveringsalternativet bättre och framförallt för att få möjlighet att bedöma kostnaderna för olika lösningar. Om jag fortsätter frågandet veckan ut ska jag nog kunna få ihop en ganska omfattande ”opinionsundersökning” där bortåt hundra procent av de tillfrågade är emot ombyggnadsbeslut på måndag.

Artiklar i DN idag och i SvD. Dessutom ytterligare en DN-artikel som jag inte hittar på nätet. ”Så fördes politiker och medborgare bakom ljuset.”  I ingressen står att Stadshusmajoriteten har anlitat reklambyråer, tystat tjänstemän och nonchalerat experterna. Sant eller ej? Det kanske man hinner reda ut om man väntar något halvår med beslut för att se över tänkbara alternativ till ombyggnaden.

Uppdatering: Här är artikeln på nätet:  ”Så fördes politiker och medborgare bakom ljuset.”

Publicerat i Debatt | Etiketter | 8 kommentarer

Så dags att börja bråka nu?

Postat den 6 december, 2011 av Karin

Varför jag börjar bråka om det här med Slussen nu? Varför jag inte brytt mig tidigare? Det är för att jag naturligtvis – som de flesta jag känner – tyckt att det är en komplicerad fråga och trott att det nog blir bra. Hanteringen av en så stor, dyr och viktig konstruktion som Slussen går ju inte att schabbla bort utan att det märks. Eller?

Det sorgliga svaret tycks vara att det går. Lite protester är det ju, men det är inget som man verkar bekymrad över i Stadshuset. Det konstigaste i hela den här historien är att det pratas så lite om pengar. Vi får veta att den planerade ombyggnaden beräknas till åtta miljarder. Men det är inte lätt att få fram siffror på tänkbara alternativ.

Till sist hittar jag en artikel i Miljöaktuellt, av Petter Hauffman, arkitekt, Magnus Norrman, journalist och Sune Sandqvist, betongexpert. De konstaterar att det numera är numera tekniskt möjligt att renovera Slussen. Det kostar en miljard i stället för åtta.

”Alternativet att renovera och bevara den nuvarande Slussen har aldrig lyfts fram för Stockholms invånare och politiker, eftersom konstruktionen har ansetts vara alltför sliten och illa åtgången. /-/Att alternativet inte har övervägts tidigare beror delvis på att när diskussionerna om Slussen tog fart på 1990-talet fanns det inga tillräckligt tillförlitliga renoveringsmetoder. Sedan dess har debatten varit helt inriktad på att en rivning och nybyggnad är det enda alternativet. /-/ I diskussionen lyfts ofta fram att en rivning och nybyggnad är nödvändigt på grund av att grundläggningen är i allt för dåligt skick. Men förutsättningarna och metoden skiljer sig inte mellan en grundläggning för ett nytt Slussen eller om man väljer att förstärka den befintliga konstruktionen. I båda fallen kommer man att behöva borra sig ner till ’fast’ mark.”

En miljard räknar de alltså med att en renovering kostar. Riva och bygga nytt kostar åtta miljarder. Är det värt det? Det verkar som om vi får en sämre lösning till ett mycket högre pris och dessutom förväntas vi stå ut med ett jättebygge mitt i stan under ett årtionde.

Trafiken flyter bra för det mesta, med måttliga köer vid rusningstid. Planskilda korsningar anses vanligtvis vara det allra bästa. Dem vill Stadshuset byta ut mot T-korsningar.

Publicerat i Debatt | Etiketter , | 4 kommentarer

Det är smällar man får ta, sa Stadshuset

Postat den 5 december, 2011 av Karin

OK, vi tar ett varv till i Slussenkarusellen innan det bordlagda ärendet tas upp igen om en vecka. Svenska Dagbladet har en genomgång av kritiken ”Slussens ömma punkter” och redovisar svaren från Stadshuset. Artikeln finns inte på nätet ännu. Här har jag återgivit  kritiken (i fetstil) och stadshusets svar, båda i min kanske lite partiska sammanfattning.

Vyerna begränsas. Svar: Det stämmer, hus är inte luft.
För brant trappa. Svar: Trappan måste gå upp över tunnelbanan.
Farligt att cykla. Svar: Det är det på andra ställen också
Dåliga övergångsställen. Svar: Inte klart än, men alla gående ska få plats.
Risk för köer i T-korsningarna. Svar: T-korsningar används i hela världen.
Risk för översvämningar. Svar: Nej
Ny klumpig bro när en en bro tas bort. Svar: Det är för få bilar för två broar.
Olagligt brant lutning. Svar: Samma lutning finns delvis i dagens snirklar.
Mindre vatten mer betong vid Skeppsbron. Svar: Stämmer.
Fult när KF-husen byggs för. Svar: Ja, nya hus byggs framför.
Nacka-trafiken bör tas med i lösningen. Svar: Man kan inte tänka på allt.
Föråldrad tunnelbana. Svar: Det där har utretts och ansågs för dyrt att göra något åt.

Men den viktigaste frågan, som jag fortfarande förgäves söker svar på, är om det inte är bättre med en renovering av nuvarande lösning och vad det i så fall skulle kosta jämfört med den föreslagna ombyggnaden. Eftersom Slussen är byggd i smarta sektioner, för att det ska gå att renovera bit för bit, kommer trafikstörningarna under renoveringen att bli minimala, jämfört med ombyggnadsalternativet.

Bilden är tagen från föreningen Bevara Slussens flygblad.

Publicerat i Debatt | Kommentarer inaktiverade för Det är smällar man får ta, sa Stadshuset

All vår början

Postat den 4 december, 2011 av Karin

Jenny Lindh, som sköter  ”Fråga bibliotekarien”-spalten i DN, fick en fråga i går om det finns några kalkontävlingar i den litterära världen och nämner som exempel Bulwer-Lytton-tävlingen, om sämsta inledningsmening till en roman.

Den har fått sitt namn från författaren till romanen Paul Clifford, som inleds med de numera välkända orden: ”Det var en mörk och stormig natt…” Snobben inleder sitt aldrig avslutade mästerverk på samma sätt. Muminpappan har varit inne på samma väg.

Här är årets vinnande tävlingsbidrag: ”Cheryl’s mind turned like the vanes of a wind-powered turbine, chopping her sparrow-like thoughts into bloody pieces that fell onto a growing pile of forgotten memories.”

Det är svåröversatt men jag försöker: ”Cheryls tankar snurrade som rotorbladen i en vinddriven turbin och hackade hennes sparvlika tankar till blodiga bitar som föll till marken i en växande hög av glömda minnen.”

Och här är originalet med Bulwer-Lyttons egna ord från 1830:

”It was a dark and stormy night; the rain fell in torrents – except at occasional intervals, when it was checked by a violent gust of wind which swept up the streets (for it is in London that our scene lies), rattling along the housetops, and fiercely agitating the scanty flame of the lamps that struggled against the darkness.” 

Sedan slumpade det sig så att en adventskalendertävling i går hade som tävlingsuppgift att formulera tio inledningsmeningar till romaner. Förmodligen kommer jag att diskvalificeras eftersom ett av mina tio förslag är just: ”Det var en mörk och stormig natt…” Men om jag har tur vägs den upp av en annan inledningsmening som jag är rätt nöjd med och som borde kunna resultera i en intressant relationsroman:

”Han vaknade till i femtiden och insåg att han hade passerat den strategiska tidpunkten mellan att komma hem sent och att ha sovit borta.”

Varje dag finns en ny tävlingsuppgift på Ann Ljungbergs kalendersida.

Publicerat i Att skriva, Tävling | Etiketter , | 23 kommentarer

Fullt normalt och inget att oroa sig för. Eller?

Postat den 3 december, 2011 av Karin

Tycker ni att det går undan? Det gör det och äntligen börjar jag förstå varför. Det ÄR så att tiden swischar förbi mycket fortare än den brukade göra. Jag har klagat, både här på bloggen och annorstädes och många har instämt, men ingen har ens antytt att det finns en naturlig förklaring till att julen numera infaller strax efter midsommar.

Men så hittar jag den ena artikeln efter den andra om hur jordbävningar förkortar dygnet.

Forskare på NASA har upptäckt att skalven påverkar dygnet eftersom jordklotets massa har förskjutits. Då roterar jorden lite lite snabbare än tidigare, vilket gör dagen kortare.

”Detta är fullt normalt” säger NASA-forskaren Richard Gross ”och absolut ingenting att oroa sig för”.

Men så kan han väl inte säga! Vi förlorar 3,7 mikrosekunder här och 6,8 mikrosekunder där; det är värdefull tid som bara stjäls från våra liv. VARJE DAG. Och ingenstans ser jag uppgifter om att jordens massa emellanåt knuffas åt andra hållet (motsols?) så att dygnet blir längre. Ska det vara så här? Borde inte någon ta tag i detta?

Publicerat i Livet | 17 kommentarer

Snörliv

Postat den 1 december, 2011 av Karin

På utställningen om Inka-rikets kultur fastnade jag för ett föremål, ett snöre där en mängd snören var fastsatta, alla med knutar på. Jag kanske inte hade funderat på mycket på det, om det varit för en medbesökare, som verkligen hoppade till när guiden nämnde att det kallades för quipo.

”Quipo” viskade han lite tyst för sig själv. Innan vi gick vidare till nästa monter frågade jag honom om han visste något om de där snörena. ”Njae, jag blev bara lite överraskad. Det heter likadant på samiska.” Och så försvann han i vimlet. Märkligt. En slump? En rest, ett minne, från en förhistorisk gemenskap någonstans på väg till Sameland och Inkariket?

De där snörena visade sig vara viktiga redskap för den mäktiga Inka-byråkratin. De fungerade som kalendrar. De användes också för att hålla reda på armén, som bestod av indelta soldater, om jag förstått rätt. De var vidare viktiga för att hålla reda på skörden och antalet levererade tunnor spannmål från olika håll i riket.

Genom olika färger på snörstumparna och med hjälp av knutar placerade olika högt på snöret kunde man använda dem för ganska komplicerade redovisningar. På skissen här ovanför ser man på första snöret hur tre knutar sitter långt upp på snöret och betecknar tre hundra. Sedan, lite längre ner sju knutar, som är tiotal, dvs sjuttio, dvs 370. Nästa knutfria snöre är noll. Sedan 2,164. Det sista snöret har sex ”hundrakuntar”, ingen ”tioknut” och en ”entalsknut” = 601.

För att understryka sin ställning hade Inkarikets ledande skikt huvudprydnader som signalerade lite olika saker. Jag tror inte man till fullo förstått hur det fungerade, men det verkar som om det fanns ett signalsystem för olika känslor – eller i alla fall för olika tillfällen. En krona var inte bara en krona, utan också ett budskap: ”Nu jäklar blir det strid!” eller ”Lås oss förenas i tacksamhet till våra förfäder” eller ”Här ska festas!”

Här är två olika huvudprydnader med var och en med  sitt budskap. Den vänstra kanske handlade om fest, eller förfäder med alla sina ansiken. Den till höger är svårare att gissa vad den står för. Fin utställning var det i alla fall.  Den finns kvar till den 12 februari i bergrummen under Skeppsholmskyrkan.

Publicerat i Att tolka | 2 kommentarer