Samtidigt, på en annan plats i Stockholm…

I går dundrade helikoptrarna tätt över hustaken i centrala Stockholm. Nobelfestligheterna krockade med främlingsfientliga demonstrationer och motdemonstrationer. Polisen ingrep inte bara mot motdemonstranerna mot högerextremisterna utan också för att få folk från kungliga slottet genom demonstrationståget.

Men på Skeppsholmen var det lugnt. I den gamla modellboden, på Holmamiralens väg nere vid  vattnet, presenterade John Swedenmark sin bok Baklängesöversättning (Ariel förlag). Månen lyste upp vägen dit, himlen och träden var lagom dramatiska.

Baklängesöversättning handlar om att det kan vara nödvändigt att översätta en dikt bakifrån för att man inte ska svepas med av en föreställningar om helheten när man börjar från början. Om man vill undvika att förföras eller förslöas till att förvänta sig en fortsättning, en naturlig följd, fungerar det bra att börja från slutet. Rad för rad bakifrån, för att inte vilseledas av de inledande raderna. De som kan vara en ”en fanfar som inte osällan sätter läsaren på fel spår”. Om läsaren också är översättare är det ju extra olyckligt om inledningen leder fel. Sista raden, däremot, är enligt John ”alltid tydlig (om än motsägelsefull eller svårbegriplig)”. Och ”Baklängesöversättaren håller utkik istället för att genast tolka”.

Det är, skriver han som om någon ska rita en karta över en trakt. Det gäller att inte bli insyltat med det liv som levs där och vad lokalbefolkningen tror om ortnamn och annat. Det gäller att ha ögonen öppna.

I bokens avslutningskapitel, ”Arbetsjournal” beskriver John hur han fixar dörren på landet. Den går upp på ett irriterande sätt när han lutar sig mot den för att ta en cig på sommarstugetrappan. Vänstra dörrhalvan hålls inte längre på plats av skjuthaken i sitt järn-U. Träklossen som det satt fast i har vittrat sönder. Nu måste han samla ihop kunskaperna från träslöjden, hitta en träkloss och alla verktyg som behövs, inklusive en svängborr som någon glömt kvar för fem år sedan. ”När det var dags för montering och alla de rätta skruvarna och skruvmejslarna låg uppradade på hallgolvet kände jag mig nästan helig.” Och när jobbet var klart var det ”som om allting var precis som vanligt igen”.

Precis så är det ju med översättandet. När man har alla förutsättningar på plats, råmaterialet, verktygen och – inte minst – tiden, då känns det högtidligt. Men när översättningen är gjord ska jobbet inte märkas, det ska vara som om inget har hänt.

Det här inlägget postades i Att läsa, Att översätta, Språk och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

11 svar på Samtidigt, på en annan plats i Stockholm…

  1. Nilla skriver:

    Låter spännande att översätta! Och att göra det baklänges kan nog vara en god idé om man ska försöka att inte blanda in sig själv för mycket.

    På Skeppsholmen var jag en del förra året då jag gick en skrivarkurs på distans på Skeppsholmens folkhögskola. En mycket mycket vacker holme!

    • Karin skriver:

      Ja, Skeppsholmen är speciell. I går kväll satt vi med utsikt över vattnet, en och annan båt tuffade förbi, månen speglade sig. Och så finurliga och spännande uppläsningar på det. Saknade verkligen inte nobelfesten!

  2. Miss Gillette skriver:

    Jag översätter inte lyrik, men även när man öar romaner kan det vara bra att börja nån annanstans än från början. Skälet då är att det inte är ovanligt att författaren tar ett tag på sig att bli varm i kläderna (varm i språkdräkten kanske), så att inledningen kan vara lite styltig och knölig. Om man ger sig själv en chans att hitta formen är det lättare att sen gå tillbaka och berätta även början med den stil man funnit. Att korrigera i efterhand är ofta mycket svårare.

    • Karin skriver:

      Bra tips! Jag har märkt att stilen (även min) ofta blir lite styltig eller trevande i början, även när det gäller artiklar. Kräver mycket redigering. Kan vara bra att börja en bit in. Poesi skulle jag nog inte våga mig på, men OM, då skulle jag testa baklängesmetoden. Boken är värd att köpas bara för det där fina kapitlet om att laga en dörr. Bästa beskrivning av att översätta som jag någonsin läst!

      • Skogsgurra skriver:

        Noterade du att ytterdörren i Tvåbo plötsligt inte fjädrade ut längre när man ryckte i den? Vem tror du fixade det?

        Eftersom jag aldrig översätter annat än teknisk text så funkar detta med baklängesöversättning förmodligen ganska dåligt. De flesta texterna har ju också en sammanfattning som gör att väsentliga fakta och sammanhang står ganska klara redan från början.

        Jag måste förstå texten fullt ut innan jag börjar översätta den. Så det blir en genomläsning, kanske två innan ”maskinen” drar igång.

        Just nu håller jag på med översättning av egen text till utrikiska. Då har jag större frihet att helt enkelt skriva nytt. Det går fortare och blir bättre.

        • Karin skriver:

          Ja, det var något med Tvåbodörren! Vad hände?
          Baklängesöversättandet är nog bäst för poesi, skulle jag tro. Korrekturläsare brukade ju ofta läsa bakifrån för att lättare upptäcka skrivfel och inte suggereras av innehållet till att tro att det var felfritt. Undrar om det finns sådana kvar idag?

          • Skogsgurra skriver:

            Vad som hände var att jag rensade bort grus och barr och annat som samlats i det hål som den nedre regeln skulle tryckas ner i men som på grund av sand, barr etc inte fungerade. En oerhört enkel ”reparation”. Mycket enklare än mitt sorgliga och tidskrävande dörrdrama från i somras.

            Korrekturläsare? Tror inte att de finns längre. Jag har skickat över några sammanställningar över rubriker från SvD.se där man kan se resultatet av detta. Ytterligare sammanställningar på gång.

  3. Kicki skriver:

    Ungefär som att diska, eller tvätta, eller städa då. Och det otacksamma återställandets belåtenhet kan inträda. Man vet ju hur det var innan.

    • Karin skriver:

      Johns beskrivning av hur han letar upp hela arsenalen av verktyg, hur han till sist också får till den träkloss som behövs, hur han låser in den i barskåpet för att den inte ska komma bort och hur han, när allt är klart, lutar ryggen tungt mot den stadiga dörren, är ren poesi. Väldigt rolig och dessutom med mycket igenkänning: hur man letar efter något gammalt dialektlexikon som kanske har ett ord man söker, faktaböcker, kartböcker, en roman som kanske har ett uttryck som kan motsvara något. Och hur man sparar texten på fem ställen för att den inte ska komma bort och hur man låter den ligga till sig för att man ska se den bättre och hur det sedan ska se fullständigt naturligt ut när det är klart. Mycket underhållande!

  4. Eva skriver:

    Fint! Månbilden blev nästan ännu mer magisk på bild än den var i verkligheten. Fint fångat i både text och bild.

Kommentarer inaktiverade.