All vår början

Jenny Lindh, som sköter  ”Fråga bibliotekarien”-spalten i DN, fick en fråga i går om det finns några kalkontävlingar i den litterära världen och nämner som exempel Bulwer-Lytton-tävlingen, om sämsta inledningsmening till en roman.

Den har fått sitt namn från författaren till romanen Paul Clifford, som inleds med de numera välkända orden: ”Det var en mörk och stormig natt…” Snobben inleder sitt aldrig avslutade mästerverk på samma sätt. Muminpappan har varit inne på samma väg.

Här är årets vinnande tävlingsbidrag: ”Cheryl’s mind turned like the vanes of a wind-powered turbine, chopping her sparrow-like thoughts into bloody pieces that fell onto a growing pile of forgotten memories.”

Det är svåröversatt men jag försöker: ”Cheryls tankar snurrade som rotorbladen i en vinddriven turbin och hackade hennes sparvlika tankar till blodiga bitar som föll till marken i en växande hög av glömda minnen.”

Och här är originalet med Bulwer-Lyttons egna ord från 1830:

”It was a dark and stormy night; the rain fell in torrents – except at occasional intervals, when it was checked by a violent gust of wind which swept up the streets (for it is in London that our scene lies), rattling along the housetops, and fiercely agitating the scanty flame of the lamps that struggled against the darkness.” 

Sedan slumpade det sig så att en adventskalendertävling i går hade som tävlingsuppgift att formulera tio inledningsmeningar till romaner. Förmodligen kommer jag att diskvalificeras eftersom ett av mina tio förslag är just: ”Det var en mörk och stormig natt…” Men om jag har tur vägs den upp av en annan inledningsmening som jag är rätt nöjd med och som borde kunna resultera i en intressant relationsroman:

”Han vaknade till i femtiden och insåg att han hade passerat den strategiska tidpunkten mellan att komma hem sent och att ha sovit borta.”

Varje dag finns en ny tävlingsuppgift på Ann Ljungbergs kalendersida.

Det här inlägget postades i Att skriva, Tävling och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

23 svar på All vår början

  1. margaretha skriver:

    Jag har faktiskt försökt läsa några av hans böcker, men klarar aldrig mer än några kapitel. Kanske skulle läsa ex-hustruns bok om honom istället.
    Jag minns inte vem, men någon känd upptäcktsresande (tror jag) läste Alice medan han traskade omkring i tropikerna – eller någon annan exotisk plats. Vet du vem det var? Det var när jag läste att den personen tyckte att ”Alice” var så fantastisk, som jag försökte mig på den.
    Margaretha

    • Karin skriver:

      Fantastiskt! Du är den första person jag vet som faktiskt känner till något annat om denne man än den beryktade förstameningen. Hustrun Rosinas skildring kanske vore något – det var ju rätt stormigt deras äktenskap och hon lär inte ha varit nådig när hon skildrade honom i A Blighted Life. Med all rätt, verkar det som, eftersom han inte bara var otrogen och snål utan dessutom såg till att hon togs in på mentalsjukhus (där man släppte ut henne efter någon vecka). Man skulle kunna bli hämndlysten för mindre. ”Alice” har jag inte läst och vet inte vem som blev så tagen av den. Ska försöka undersöka detta.

  2. Skogsgurra skriver:

    Det finns mycket att hämta här. Varför anses just den här inledningen vara dålig? Är det bara för att man kommit överens om att det är dåligt? Mobbing, liksom? Prästen, höganäskruset, Kalla mig Ismael, I den dystra midnattsstunden osv anses ju vara bra. Vad är det som gör den här inledningen dålig?

    • Karin skriver:

      Das lässt sich ja tief blicken, men jag har alltid trott att den inledningsmeningen råkat i vanrykte för att den är ganska överlastad och så för den där hjälplösa parentesen. Författare brukar kunna fixa det där med miljöangivelser på ett elegantare sätt.

      Men egentligen har jag nog aldrig sett någon riktig analys av detta fenomen. Måste se om jag kan hitta något.

  3. Skogsgurra skriver:

    Ja, joo. Den är allt lite grönköpingskt beskäftig. Men sämst, alla kategorier? Jag kan mycket sämre.

  4. Skogsgurra skriver:

    Ode till en turbinskadad faddermus, inledning
    Den tappra lilla faddermusen skiljer sig inte från den vanliga musen på annat sätt än att den är fadder till en yngre mus och följaktligen finns det fyra olika sorters faddermöss – lika många sorter som det finns vanliga möss – nämligen den vattenlevande sumpfaddermusen, den i hålor och gångar levande vanliga faddermusen, den likaledes i hålor och gångar levande kalfaddermusen samt, slutligen, den i luften levande fladderfaddermusen.

    Hyfsat illa? Eller?

    • Karin skriver:

      Nja inte riktigt övertygande dåligt. Var är alla adjektiv staplade på varandra? Var de exalterade utropen!!!? Var, ack var, är katakreserna?

  5. Skogsgurra skriver:

    Fan! Inte ens dålig klarar man av att vara riktigt bra..

    Då kanske den var lite bra då? Liksom?

    Klarläggande? Intressant?

    Eller..?

    • Karin skriver:

      Ja, det var det jag menade: föredömligt sparsmakat val av adjektiv, en informativ och lite rörande inblick i musfaddrarnas leverne. Man anar en stegring i berättelsen när fladderfaddermössen gör entré. Ska de klara sig, eller bli fladderfaddermusmos?

  6. Nilla skriver:

    Vilken fullkomligt underbart usel första mening, den med turbinen! Sånt kan jag gå igång på. Så dåligt att det blir bra, ha ha.

    Adventskalendern hade jag tänkt haka på men det har inte blivit så hittills. Jag har två bra förstameningar i min roman, men de hade jag iofs ändå inte kunnat tävla med.

    • Karin skriver:

      Och andrapristagaren är minst lika bra, jag menar dålig:

      As I stood among the ransacked ruin that had been my home, surveying the aftermath of the senseless horrors and atrocities that had been perpetrated on my family and everything I hold dear, I swore to myself that no matter where I had to go, no matter what I had to do or endure, I would find the man who did this . . . and when I did, when I did, oh, there would be words.

Kommentarer inaktiverade.